Ett land i kallbrand

070415abHunger och svält finns inte mer i Indien. De fattiga blir allt färre, och bönderna surfar på internet och konkurrerar sig fram på världsmarknaden. Så rapporterar Dagens Nyheter och andra västliga media om utvecklingen i Indien efter de marknadsliberala reformerna i början av 1990-talet. Men samtidigt tar bönder livet av sig i en aldrig tidigare skådad omfattning. Hur hänger det ihop? En artikel i Aftonbladet 15 april 2007.


DET FINNS KALLBRAND av olika sorter. En sprider sig genom kroppen från sår förorenade av jord. Bakterier äter sig in i omgivande celler, löser upp vävnaden och utsöndrar en illaluktande gas. Det knastrar vid beröring. Om inte den ruttnande kroppsdelen avlägsnas fördärvar gifter blodet.

Lantarbetaren Bant Singh i Punjab förlorade båda armarna och ett ben. Han hade inte bara bakterier att kämpa mot.

Bant Singh är dalit, en av kastsystemets oberörbara. 17 år gammal anslöt han sig till den kommunistiska naxalitrörelsen och började organisera lantarbetare och fattigbönder mot storjordägarna. Han gjorde sig också känd – och ökänd – som en revolutionär sångare.

Tabut mot beröring av de oberörbara gäller inte nedtryckandet av dem. Två av Bant Singhs antagonister våldtog hans dotter. Daliter förväntas göra up i godo när högkastiga förgripit sig på dem, men Bant Singh och hans dotter vägrade. Förövarna hamnade i fängelse.

Sju män spärrade vägen för honom en dag i januari förra året. De hade en pistol, berättar han för Frontline.

– Jag blev rädd och försökte fly men dom siktade på mig med pistolen, så jag släppte min yxa. ”Gör vad ni vill”, sa jag.

De krossade omsorgsfullt armar och ben med stålrör och påkar. Efter timmar ensam på det öppna fältet kom vänner och forslade honom till sjukhuset. Läkaren krävde 1.000 rupier i fickan för att ta emot honom. ”Enklare sårskador” skrev han i journalen och lät sin patient ligga utan vidare behandling i 36 timmar.

Ointresset för den lemlästade daliten har sin motsvarighet i en självklar okunnighet om det indiska samhällets verkliga tillstånd. Vi ser landet växa med hjälp av ekonomiska reformer, vi hör hur indiska företag erövrar världsmarknaden, och vi bländas av dynamiska storstäder med köpsugen medelklass. Indien höjer sig ur fattigdomen, berättar tillskyndarna av globaliseringen, den så kallade.

De har statistik att anföra. Enligt officiella uppgifter minskade andelen fattiga när Indien i början av 1990-talet genomförde en serie avregleringar. På landsbygden, där två tredjedelar bor, utgjorde de fattiga 37 procent av befolkningen 1994. Sex år senare var de bara 27 procent.

Men det är något som inte stämmer.

I jordbruksdistrikten i Maharashtra, Indiens rikaste delstat, dör varje år över 100.000 barn under fem år, de flesta av dem till följd av undernäring och brist på läkarvård. I slummen i storstäderna är dödstalet nästan 60.000 barn om året. Fram till slutet av 1980-talet minskade andelen undernärda, men sedan liberaliseringspolitiken inleddes har utvecklingen avstannat.

I Andhra Pradesh, en delstat som följt Världsbankens alla påbud, började bönder ta livet av sig i massomfattning i slutet av 1990-talet. Lantbrukare i Punjab, Maharashtra och andra delar av landet följde efter. Offren räknas i tiotusental. Inte ens under det brittiska väldet tog sig massornas förtvivlan sådana uttryck.

De styrande i Andhra Pradesh kom fram till att självmördarna sannolikt var ute efter kompensationen till efterlevande, varför detta ekonomiska incitament drogs in. Ingen minskning av antalet offer kunde noteras.

I Maharashtra skickade myndigheterna ut lag av läkare och psykologer att lära självmordsbenägna landsbygdsbor handskas med stress och familjeproblem. En bonde reste sig upp, skriver journalisten P. Sainath:

– Ni har gett oss många goda råd, sa han. Och ni har ställt många kloka frågor. Fråga oss nu en sak till. Fråga oss varför bönder som förser landet med livsmedel svälter. Fråga oss varför barnen till dem som odlar er mat svälter.

Men samtidigt har alltså andelen fattiga på landsbygden minskat. Hur hänger det ihop?

Statistiken är ett bländverk. Andelen fattiga krymper inte till följd av verkliga framsteg utan genom fejk med måttet på armod. 1974 förklarade en statlig kommission att 56 procent av indierna på landsbygden var fattiga. Beräkningen byggde på hushållsenkäter och ett angivet existensminimum. Fattiga var alla som inte hade råd med ett dagligt födointag på 2.400 kalorier. De siffror som nu förgyller liberaliseringspolitiken är framskrivningar med hjälp av prisindex. Ekonomerna förutsätter att den som fått 11 rupier om dagen att röra sig med lämnat fattigdomen bakom sig. Det är orimligt, påpekar Utsa Patnaik, professor vid Nehruuniversitetet. Summan räcker inte ens till en flaska mineralvatten. Det officiella måttet på fattigdom motsvarar idag ett energiitag på mindre än 1.890 kalorier. Ju mindre bönderna och lantarbetarna äter, desto rikare blir de!

Med ett fast mått på fattigdomen – 2.400 kalorier om dagen – skiftar kurvorna riktning. I stället för att minska stadigt ökar armodet sedan början av 1980-talet. Andelen fattiga på den indiska landsbygden är 2000 inte 27 procent utan 75 procent.

I början av 1990-talet steg de internationella priserna på bomull och andra kommersiella grödor snabbt just som regeringen i Delhi liberaliserade handeln. Det tiofaldigade exporten av råbomull på ett år. Hundratusentals bönder övergav matproduktionen och köpte stora mängder utsäde, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på kredit.

Samtidigt avvecklade staten de inrättningar som hållit kostnaderna för lån och insatsvaror nere. Bönderna fann sig utlämnade åt agroindustriella koncerner och lokala ockrare och mellanhänder. Många gick också över till genmanipulerade grödor från utländska bolag. Det dyra, patenterade utsädet skulle stå emot skadedjur och underlätta användningen av kemikalier, men bönderna upptäckte snart att avkastningen var lägre än utlovat och att det inte fanns någon garanti mot missväxt.

Mot slutet av 1900-talet halverades bomullspriset. Bönderna hade räntor att betala, och de såg kostnaderna för elektricitet, skolgång och sjukvård stiga till följd av privatiseringar och nedskärningar. Återstod att sälja vad som fanns att sälja, dra ner förbrukningen av det nödvändiga och ta nya lån för att klara de gamla.

Ockraren säljer insatsvaror dyrt, köper skördar till underpris och kräver upp till 60 procent i ränta. När betalningarna fallerar övertar han bondens mark. Antalet skuldsatta bondehushåll har närapå fördubblats på senare år, och andelen jordlösa på landsbygden har växt från 22 till 32 procent. Alla familjer som brukar andras mark mot upp till sex tiondelar av skörden i arrende är då oräknade.

Jordlösa eller näst intill jordlösa jagar ett krympande antal avlönade arbetsdagar. Utvecklingen påminner om depressionen på landsbygden i USA under 1920-talet. I metropolen svindlar ännu konjunkturen, därutanför härjar en kallbrand av ruin, hunger och misär.

I år väntas andelen fattiga växa till och med i den officiella statistiken. Tusentals dör varumärkta efter att ha stjälpt i sig Monsantos patenterade växtgift. Andra väljer att försvara sig. Lantarbetarna och fattigbönderna i Nandigram i Västbengalen vägrade att lämna sina hem och jordar för en ekonomisk frizon för utländska bolag. Den 14 mars sände den marknadstillvända men till namnet kommunistiska delstatsregeringen 5.000 beväpnade poliser och våldsmän till trakten. Folkmassor spärrade vägen, polisen öppnade eld och angripare jagade efter de flyende för att våldta, slå och stympa. 14 människor miste livet enligt officiella rapporter.

Men i affärspressen kungör Bharti Enterprises att man i allians med huset Rotschild i London ämnar stöpa om det indiska jordbruket. Ingen mer fattigmat. Nu ska det odlas frukt och grönsaker för de köpkraftiga i världen. Det gäller att ”få produkterna på plats på matborden i väst inom fyra till fem dagar”. Detaljhandeln med dess 12 miljoner små familjeföretag ska också rensas. Bharti har gått ihop med Wal-Mart för att skapa en kedja av stormarknader. Så strålar Indien vidare medan utarmningen griper efter nya samhällskikt.

Utvecklingen har en dubbel verkan. Den skärper förtrycket av daliter och lägre kaster. Skuldslaveri brer ut sig, och flickebarn blir en olycka när kostnaden för hemgiften inte sjunker med bomullspriset. Men proletariseringen löser samtidigt upp kastgränser och traditioner. I Punjab lyssnar nu även högkastiga mellanbönder till de upproriska orden.

Bant Singh har fått stöd från många håll. Folk i storstäderna har samlat pengar till honom och ordnat kvalificerad läkarvård. Han kan leva, tala och sjunga.

– De lämnade mina verkliga vapen hela, säger han, min tunga, min röst, min hjärna.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 15 april 2007

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone