Kapitalets våta dröm

EU-kommissionen vill göra det lättare för företagen att ge anställda sparken. Men den uttrycker sig inte så. Den beklagar at A-laget på arbetsmarknaden ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets flexibilitet. En artikel i Aftonbladet 26 juni 2007.


DET NYA EUROPAS STYRESMÄN har ett fint sätt att uttrycka sig på. Så här förklarar man på brysselska att det måste bli lättare för direktören att ge anställda sparken:

”Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”

EU-kommissionen vill med grönboken En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar skapa politiskt utrymme för påbud om ökad ”flexibilitet” och ”anpassbarhet” i det europeiska arbetslivet. Ett angivet skäl är ”kortare investeringsperspektiv hos företagen”, alltså det jäkt efter snabb avkastning som avregleringarna av finansmarknaderna bidragit till. Ett annat skäl är ”nya styrningsmetoder som just-in-time management”.

Storföretagen strävar idag efter att minimera lagerhållningen i alla led från underleverantörer till sammansättningsfabriker och återförsäljare. Effekten blir att det löpande bandet bildligt talat sträcks ut från den enskilda fabriken till hela produktionskedjan. Alla komponenter ska vara färdiga just-in-time, det vill säga just som de ska komma till användning i nästa led. Det tvingar med automatik de anställda att göra sitt yttersta. Alla måste arbeta felfritt, och alla tvingas följa den takt som hela kedjan håller.

Denna press förstärks av en annan huvudprincip i ”just-in-time management”: den planerade underbemanningen. Genom att försätta produktionen i ett permanent kristillstånd förvissar sig företagen om en fortgående förtätning av arbetet. En efter en elimineras stunderna av andhämtning och vila. Bilarbetare i USA kallar det management-by-stress.

Systemet har en inneboende svaghet – det är känsligt för störningar. Så länge företagen dimensionerar personalen efter toppar i arbetsbelastningen är det lätt att hantera produktionsstörningar och svängningar i efterfrågan. Arbetet får en välgörande puls – jäktiga dagar avlöses av lugnare. Men när arbetsplatsen redan i utgångsläget är underbemannad, och när det inte finns några lager att lita till, uppstår svårigheter.

En lösning är övertid. Övertidsarbetet har stor omfattning i just-in-time-jäktets fabriker och serviceinrättningar, och med sitt arbetstidsdirektiv öppnar EU för arbetstider på 50-60 timmar vissa veckor utan övertidspåslag.

En annan lösning är att fortlöpande justera antalet anställda efter produktionsvolymen. Just-in-time-produktionens japanska pionjärer omgav sina fast anställda heltidare med skaror av deltidare och säsongsanställda att sätta in vid behov. De lade också ut stora delar av produktionen på underleverantörer. Då blev det möjligt att låta omgivande små och medelstora företag stå för personalinskränkningar i konjunkturnedgångar.

Efter detta föredöme föreslog EU-kommissionen 1993 att kärnan av fast anställda i storföretagen skulle omges av växande mängder billig, flexibel arbetskraft. Lagar och avtal skulle ruckas för små- och medelstora företag för att lättare suga upp överflöd av arbetskraft, öka utbudet av personliga tjänster och förse exportkoncernerna med en gynnsam omgivning att exploatera.

Kommissionen förordade bland annat ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”, det vill säga sänkta löner för lågavlönade. Det krävde ”en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna”.

Nyordningen av den svenska arbetsmarknaden är en av många framstötar i denna riktning. Med sänkta nivåer och skärpta villkor för a-kassa, förtidspensioner och liknande skapar politikerna ”incitament” för arbetslösa att godta låga löner och anställningar och egenföretagande på lösa boliner.

Den pågående förslumningen av delar av arbetsmarknaden är alltså något de styrande i unionen sedan länge eftersträvat. Även ledande fackliga företrädare har medverkat. De intalade sig att kärnan av fast anställda inte skulle beröras.

Men nu framställer kommissionen ”segmenteringen”, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft, som ett bekymmer. Problemet är inte villkoren för B-laget på arbetsmarknaden. Tvärtom, kommissionen välkomnar utbredningen av deltider, visstidsjobb och andra osäkra anställningar. Det sägs ge ”större valmöjligheter” och ”ökat individuellt ansvar”.

Problemet är att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets ”flexibilitet”. De fast anställda heltidarna är, som nyliberala ekonomer brukar uttrycka det, ”inlåsta”. Skillnaderna i löner och andra anställningsvillkor är så stora mellan ”inne” och ”ute” att reguljärt anställda ogärna lämnar den relativa trygghet de åtnjuter. För den som har reglerade arbetstider och skydd mot godtycklig uppsägning är friheten att sitta vid telefonen och vänta på att chefen ska ringa om jobb inte tillräckligt lockande.

Följaktligen, förklarar kommissionen på sitt fina sätt, måste A-lagets anspråk skruvas ner. Det gäller att vänja också kärnan av fast anställda vid marknadens nycker:

”Den traditionella modellen för anställningsförhållandet kanske inte passar alla arbetstagare som har reguljär fast anställning och som står inför utmaningen att anpassa sig till förändringar och utnyttja de möjligheter som globaliseringen ger.”

Mikael Nyberg, Aftonbladet 26 juni 2007

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone