Vi har en samhällsdebatt och politik som fjärmar sig från allt vad arbetarklass och folk heter. Men det finns ett alternativ, skriver Aron Etzler i en ny bok, en bortglömd folkrörelselinje. Han anför exempel från Norge och Nederländerna. En slutsats: det räcker inte att apparaterna rör på sig. En artikel i Aftonbladet 25 februari 2008.
FÖR SEX ÅR SEDAN tog den engelske baronen Peter Melchett anställning som konsult vid PR-koncernen Burson-Marsteller. För en man med Melchetts bakgrund var yrkesvalet i och för sig inget märkligt. Hans far var på sin tid styrelseordförande för British Steel, och själv hade han suttit i regeringen.
Men uppståndelse blev det. Melchett tillhörde ledningen för Greenpeace. Nu skulle han arbeta för en koncern som storbolag betalade för att avstyra miljökritik.
En Greenpeceaktivist såg i övergången ”ett symptom på en större sjuka”: ”Finns det överhuvudtaget någon verklig miljörörelse längre? … Se hur lite som åstadkommits i USA för att tackla den globala uppvärmningen … Jag tror att det delvis beror på att miljögrupperna inte längre tror på att bygga massrörelser.”
Det var inget stort steg baronen tog. Han fullbordade bara ett längre förlopp, de professionella välgörarnas närmande till profitörerna. De två grupperna driver idag projekt för miljö och mänskliga rättigheter tillsammans, och företagsamma personer rör sig fram och åter mellan sfärerna.
I en parallell rörelse drar staten välgörarna till sig. De ideella titulerar sig NGO-er, non-governmental organizations, men snarare än icke-statliga är de icke-så-icke-statliga. CIA:s finansiering av fackföreningar och ideella sammanslutningar blev skandal på 1960-talet. Idag är världen full av NGO-er sponsrade av State Department, Foreign Office och svenska UD. I stället för folkrörelser har vi en NGO-sväng i samhällets överhet.
På liknande sätt frigör sig de politiska partierna från medborgarna. Kvarvarande medlemmar har till främsta uppgift att erlägga årsavgiften eller förlora sig i parlamentariska uppdrag medan partiledning och PR-konsulter sköter de stora frågorna.
Slutprodukten blir en samhällsdebatt och en politik som fjärmar sig från allt vad arbetarklass och folk heter. Det var inget stort kliv för arbetargrabben från Vingåker att lämna den socialdemokratiska ledningen för att bli konsult på PR-byrån JKL.
Aron Etzler, redaktör för Flamman, har skrivit en intressant bok om denna utveckling, Trondheimsmodellen – radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna (Karneval 2007). Utgångspunkten är den borgerliga framfarten de senaste årtiondena. Varför har arbetarrörelsen, den så kallade, inte stått emot?
Det har med fjärmandet från folkflertalet att göra, förklarar Etzler. Utan förbindelser neråt blir det inget av de bästa föresatser. Göran Persson kallades HSB, Han Som Bestämmer, men i sin avskildhet i Rosenbad var han maktlös mot det borgerliga anloppet. Han gjorde dygd av nödvändigheten: avreglerade, skar ner och EU-anpassade. Avståndet till den sociala basen växte ytterligare – partiledningen drev ju ”frågor mot sina medlemmars intressen och åsikter”.
Det finns ett annat spår, skriver Etzler, en övergiven folkrörelselinje. Han anför två exempel. Det första är Trondheimsmodellen. Efter folkliga protester mot privatiseringar och nedskärningar beslöt lokala fackföreningar 2003 att driva en egen kommunal valkampanj. I 19 punkter listades krav på återkommunaliseringar, nya hyresbostäder och utbyggnad av förskolor, sjukhem och andra offentliga tjänster.
Det blev ett väldigt gensvar. Partierna tvingades förklara hur de ställde sig, och fackliga aktivister spred svaren till väljarna. Vänsterpartierna segrade stort och förband sig att genomföra 16 av de 19 punkterna på listan.
Inför stortingsvalet 2005 prövade LO samma modell. Medlemmarna fick frågan vilka krav facket skulle driva. 150.000 förslag kom in från 44.000 svarande. LO ställde samman en lista med 54 huvudkrav och manade sina medlemmar att rösta på partier som lovade att tillmötesgå dem. Arbeiderpartiet, som nyss förordat privatiseringar, sade nu nej till marknadslösningarna och kunde bilda regering med Socialistiskt venstre och Senterpartiet. Ett första beslut blev att stoppa en lag om lösliga arbetstider och tillfälliga anställningar.
Etzlers andra exempel är Socialistiska partiet i Nederländerna, en organisation med maoistiskt förflutet som växt till landets tredje största parti genom ett trettioårigt tålmodigt arbete i landets förorter. Partiet organiserar folkliga rörelser i stort som smått. Det är enda sättet att föra socialistisk kamp, säger en företrädare: ”Om gatubelysningen är trasig i ett område och vi säger ‘det är oviktigt, nu är det krig i Irak’ – ja, då funkar det inte. Kommer vi dit nästa dag och frågar om de vill demonstrera mot kriget i Irak undrar de förstås: hur skall ni fixa det om ni inte ens kan ordna belysning?”
Partiet har kontor för juridisk rådgivning och egna läkarstationer. De flesta jobbar oavlönat, andra har en lön som motsvarar en lärares. Parlamentarikerna förbinder sig att lägga allt därutöver i partikassan. Det håller karriärister på avstånd.
I Nijmegen har partiet tagit över stadshuset och stoppat skrytbyggen i centrum för att satsa på förfallna förorter. Partiet bidrog också starkt till Pim Fortuyn-högerns sönderfall och nej-segern i folkomröstningen om EU-konstitutionen 2005.
Det här är, som Etzler framhåller, något annat än de vanliga välgörarnas marknadsföring av sina varumärken. Det påminner om den tidiga arbetarrörelsen, och det har likheter med 68-vänstern. Dess styrka var inte den revolutionära retoriken utan just det som kallades masslinjen. Vietnamfrågan ställdes på skolor och förortstorg, och studenter tog jobb på fabriker och sjukhus för att verka politiskt. Inget av de nya partierna hade några valframgångar, men för den fackliga kampen och en rad andra folkliga rörelser spelade avgrundsvänstern, som IB och Säpo nogsamt noterade, en viktig roll.
Många arbetar fortfarande fackligt och politiskt, men också de utomparlamentariska har idag svårt att hitta folkrörelselinjen. En del fastnar i NGO-svängen, andra flyr ut i marginalens militans och ytterligare några sjunker ner i ett slags hobbyradikalism, där informationer om världens, i synnerhet omvärldens, djävligheter utbytes med likasinnade.
De mest eftertänksamma borgarna har ofta en klarare bild av basarbetets betydelse. Jag var på Timbrodagen 1994, två dagar efter EU-omröstningen. Sture Eskilsson, strategen bakom SAF:s motoffensiv mot 68-vänstern, spände ögonen i de jublande och bad dem betänka hur nära det var att nejsidan segrat. Motståndarna till EU hade visserligen bara en tjugondel av jasägarnas ekonomiska resurser men de hade direkt förbindelse med det folk som skulle avgöra frågan. De verkade på arbetsplatserna, de fanns i Hökarängen, Angered och Strömsund. SAF-direktörerna förstod vikten av att bearbeta den stora massan av arbetare och lägre tjänstemän, men de kunde bara göra det utifrån, med PR-konsulternas knep. De sponsrade socialdemokraternas EU-vänner, de översvämmade skolorna med glättade broschyrer, och de satte hundratals funktionärer att mot betalning ringa runt till 472.000 röstberättigade.
Så går det att väcka tillfälliga opinioner för all möjlig politik. Men det går inte att komma långt med folkliga krav utan verklig folklig rörelse. Det är nog också en lärdom av det norska exemplet.
Etzler beskriver hur norska LO efter valet 2005 bevakade den nya regeringen och stoppade förslag till sociala försämringar. Det utlöste en mediekampanj mot LO-ordföranden Gerd-Liv Valla. Efter en tvist med en anställd, upphöjd till skandal av Verdens Gang, kunde hennes motståndare göra sig kvitt henne.
Det räcker inte att apparaten rör på sig. Valla drev krav med folkligt stöd, men hon hade inte ett folk i rörelse bakom sig. Då var hon utlämnad åt palatsintriger och mediedrev. Sådana är villkoren i de översta samhällslagren. Stilla dig – och svik löften och förhoppningar – eller börja i en annan ände. Det är valet. Ett trettioårigt tålmodigt arbete i förorterna har större utsikter till framgång.
Arbetargrabben från Vingåker slutade på samma ställe som den engelske baronen, inkapslad i det kapitalistiska samhällets överdel. Folkrörelselinjen leder åt annat håll. Den gör det möjligt att, som managementkonsulterna brukar uttrycka det, tänka utanför boxen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 25 februari 2008
