Per Gahrton och Miljöpartiet bejakar numera EU. De förlorar sig i EU-visioner medan unionen sjunker ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig. En artikel i Aftonbladet 23 maj 2009.
HENRIK WESTANDER, fredsaktivisten som blev PR-konsult, har ett tips för den som vill påverka dem som styr och ställer: ”Anpassa argumentationen till motpartens värderingar.”
Samma tanke har fått Per Gahrton att söka sig ur EU-motståndet. Kravet på utträde ur unionen har hindrat ledande socialdemokrater och moderater från att stå emot utvecklingen i överstatlig riktning, skrev han våren 2008: ”man är rädd att ge de ‘hårda’ EU-motståndarna vatten på deras kvarn och därmed bana vägen för en aktiv folkmajoritet för utträde”. Om bara EU-motståndet mjuknade skulle makthavarna alltså en efter en komma ut som EU-skeptiker och en bred ”allians mot EU-byråkratins klåfingrighet och vissa EU-potentaters stormaktsdrömmar” växa fram.
Det har inte gått något vidare med projektet, trots att Miljöpartiet nu bejakar EU. Socialdemokraterna och moderaterna travar på som förr, nu sist med ratificeringen av Lissabonfördraget. Men Gahrton upprepar i boken Befria EU! sin invit: om gamla EU-motståndare sväljer medlemskapet, ”är det då för mycket begärt att en del EU-entusiaster ska släppa prestigen” och bli EU-kritiker?
Närmast tänker han sig att Fredrik Reinfeldt under ordförandeskapet i höst ska placera Lissabonfördraget i dokumentförstöraren och dra upp helt nya riktlinjer för unionen. I gengäld utlovas statsministern ”en given plats i historieböckerna”. Erbjudandet är, så vitt jag förstår, högst allvarligt menat.
Någon naiv federalist har Gahrton inte blivit. Han varnar för stormakterna, och han förstår den nationella självbestämmanderättens demokratiska betydelse. Han tänker sig att unionen ska rekonstrueras efter mellanstatliga linjer med mindre befogenheter, utsträckt vetorätt och större utsikter att hålla sig utanför delar av samarbetet. Han vill också stärka riksdagens ställning.
I kritiken av svensk anpasslighet är Gahrton realist. Han visar effektivt att talet om undantag för svensk alliansfrihet är tomma ord. Men i nästa tankegång fladdrar han ut i gränslösa förhoppningar om EU som ett föredöme och en räddning för världen.
Visserligen har EU ”uppträtt om möjligt ännu aggressivare till förmån för sina egna exportföretags intressen än USA”, visserligen militariseras unionen raskt och visserligen har EU-länderna slutit upp bakom USA i flera krig, men ändå är det, hävdar han, en ”artskillnad” mellan USA och EU i framfarten över världen. Unionen ska nu ”skaka av sig sina gamla kolonialistiska supermaktsambitioner”. Först, föreslår han, ”kunde det handla om att EU förklarade sig som en icke-våldsaktör på världsscenen. Tänk vilken effekt på världsopinionen det skulle få!”
Ja, tänk. Önskelistan kan göras lång, men vad tjänar detta drömmande till? Gahrton citerar gillande Ulrich Beck och Edgar Grande: ”Europa är idag den sista politiskt verkningsfulla utopin.” Men just detta är eurovänsterns elände. Den förlorar sig i EU-visioner medan den reellt existerande unionen sjunker ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig.
Man kan, som Gahrton, kalla stormaktsdominansen ett hinder för ”förtroendefullt samarbete”, men det ändrar ingenting. EU är en allians mellan stormakter med svagare stater i följe. Privilegierna för de stora hör till.
På samma sätt med det demokratiska underskottet: det är ingen defekt, det är vitsen med bygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav.
Gahrton tycker sig märka en tilltagande tvehågsenhet i korridorerna i maktorganen. Konstigt vore det annars i klimatkrisen och den kalabalik som lösgörandet av marknadskrafterna slutat i. Men dumheten är systematisk. Det nya Europas överklass är lika oförmögen som 1700-talets utlevade franska aristokrati att välta sig själv över ända.
Miljörörelsen hoppas på EU, skriver Gahrton. Visst, många välgörare tror att de kan förändra världen bara de tar sig in i glaspalatsen och börjar argumentera som man argumenterar därinne. Det blir framgångar i det lilla medan fossilkapitalismen rullar på och fackliga och sociala rättigheter rivs upp en efter en.
”Vakna Rumänien”, skrev strejkande arbetare vid en fransk fabrik i Rumänien på sina plakat våren 2008. ”Vi vill inte vara slavar till EU längre!” I Frankrike, Grekland och Baltikum har vi sett massdemonstrationer och strejker mot arbetslöshet och krisåtgärder, och i EU-val efter EU-val tilltar de tilltänkta väljarnas ovilja att delta.
Det är i detta ännu ostyriga och delvis passiva motstånd ett annat Europa kan börja ta form. Uppgiften är inte att förbättra EU:s förankring. Uppgiften är tvärtom att gemensamt lösgöra oss från stormaktsbygget.
Jag är för breda allianser i de strider unionen för med sig. Ingen avkrävde Kjell-Olof Feldt ett nej till EU när han skrev på uppropet till stöd för den godtyckligt terrorstämplade Ahmed Yusuf och trotsade den ekonomiska karantän Bryssel påbjudit. Men det är något annat än att bejaka unionen och drömma sig bort i dess överdel.
EU-motståndet ska inte mjukna, det ska hårdna.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 23 maj 2009
