Tankar utanför karantänen

Ulla Johansson bekymrar sig över vänsterns förfall i sin bok Frånstulna framtidens samhälle. Den förmår ”inte längre tänka det möjliga”. Det har med fjärmandet från arbetarkollektivet att göra. Ur de intellektuellas sociala karantän kommer inget hot mot kapitalväldet. En recension i Clarté nr 1/2010.


MIN MOSTER ELVY bodde några år efter världskriget i en röd stuga med vita knutar uppe på åsen i Hammerdal. En idyll?

– Det där draghålet!

Övervåningen de hyrde var inte timrad. Nordvästan for rakt genom brädväggen.

Ulla Johansson växte vid samma tid upp på ett torparställe söderöver. Hon minns grusvägarna, fjärilarna och de blommande dikena men värjer sig som min moster för nostalgin. Markerna är ännu märkta av århundraden av arbete för hövdingar och storbönder. Hon saknar inte flugorna, vattenhinkarna och mjölkandet för hand. Det fanns skäl att som kolchosernas bondflickor älska traktorerna.

Men nu är det klenare med framstegshopp och tilltro till teknik och vetenskap, skriver Ulla Johansson i sin artikelsamling Frånstulna framtidens samhälle. Hon oroar sig över hur också vänstern sjunkit ner i kulturpessimism och andlighet. Den förmår ”inte längre tänka det möjliga”, den petar i kanterna men angriper inte strukturerna. ”Visionerna döda.”

Ulla Johansson söker ta sig ur modlösheten, men utan förbindelse med kollektiva rörelser är det svårt att få liv i framtidstron. Själva språket förlorar sin drivkraft, hackar sig fram i brist på konkretion. Det finns stolpar att knyta förhoppningar till – hon tror på fusionskraft och nanoteknologi – men var går det idag att ens tänka sig ur den kapitalism som löper amok?

Den övre medelklassen förvaltar till gagn för kapitalägarna det offentliga rummet. Tänkande tanter ur ”socialgrupp tre” hör inte hemma där.

Ulla Johansson tror inte att en allians mellan arbetarklass och medelklass längre är möjlig. Jag är inte säker på att hon har rätt. Proletariseringsprocessen äter sig allt längre upp i mellanskikten. Men visst hänger vänsterns politiska förfall samman med kulturradikalernas och den organiserade vänsterns fjärmande från arbetarkollektivet. Var femte journalist i landet bor idag i Stockholms innerstad, hälften av dem på Söder. Ur denna sociala karantän kommer inget hot mot kapitalväldet.

Den vänster som växte fram mot slutet av 1960-talet förstod att ta sig ur de intellektuella reservaten. Nu ser Ulla Johansson hur de medelklassintellektuella förfasar sig över Sverigedemokraternas framgångar. Men de har ”inte något begrepp om den verklighet som levs ute i nergångna förorter”. Då är de hjälplösa.

Hennes kritik av ”miljöfundamentalister” och nyandliga är inte borgerligt liberal. Hon välkomnar det moderna men inte den rasande marknadens framfart. ”Varför fick vi inte erövra både och – bil och konvaljedungar?”

Nära torpet ligger en fornlämning. Ända sedan barndomen har hon känt en samhörighet med trälarna som gjorde avtrycken i naturen. De går vid hennes sida inte som ”fåniga andar” utan som klassfränder ur det förflutna. Men nu ska minnena bli golfbana. Hon tänker på sina gamlingars ”‘môsakärring’ som lät dimman stiga ur sankmarken kring vår bäck. Den forna gudinnan. Kan hon sända en delegation till den lilla stadens kommunfullmäktige?”

Ulla Johansson är inte vidskeplig men förstår att också det vidskepliga delar sig i två. Môsakärringen hör till hennes klass.

Mikael Nyberg, Clarté nr 1/2010

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone