Konsulter från USA dumpade neutraliteten

Ett nytt, tidigare hemligstämplat dokument jag fått fram visar hur konsulter knutna till Pentagon inte bara ledde avvecklingen av invasionsförsvaret. De förordade också en avveckling av neutraliteten och en ledarroll för Sverige i Östersjöområdet – i allians med Nato. Med den så kallade solidaritetsförklaringen 2009 stadfästes denna äventyrliga politik. Vi behöver en fredsrörelse som drar oss ur Nato-följet och återupprättar alliansfriheten. En artikel i Aftonbladet 14 maj 2014 (endast publicerad i nätupplagan).


DET ÄR STORT HALLÅ kring försvaret för tillfället. Frågan toppade partiledardebatten i tv nyligen, och i morgon ska riksdagens försvarsberedning teckna krigsmaktens framtidsutsikter. Regeringen har redan utlovat 70 nya JAS Gripen, två ubåtar, kryssningsmissiler med en räckvidd på 1 000 kilometer och miljarder i höjda anslag framöver.

Uppståndelsen kretsar kring Ukraina. Stabiliteten i Europa tycks plötsligt vara hotad och Sverige utsatt. Men utsattheten är i hög grad självförvållad. En produkt av den nya utrikes- och säkerhetspolitik vi i politiskt samförstånd begåvats med.

Den svenska krigsmakten kallas numera insatsförsvar. Den är utrustad och tränad för de krig som USA och stormakterna i EU ger sig ut i. Med JAS-plan och yrkessoldater ställer sig Sverige som ett bemanningsbolag till förfogande. Av det gamla neutralitetsförsvaret, som på 78 timmar kunde mobilisera 600 000 värnpliktiga, finns endast vapenindustrins prestigeprojekt kvar. Förbanden är upplösta, förråden rivna och utrustningen skickad till skroten.

Omställningen tog bara några år och blev en enastående politisk framgång. Försvaret lyckades till och med värva Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen till övningar med Natoländer, och krigsföretagen får stöd av både liberaler och revolutionära socialister.

Men det började, som jag berättar i en artikel i Clarté och Fria tidningen, med ett praktfiasko.[1] Hela det projekt som skulle ge landet ett nytt försvar havererade strax efter millennieskiftet.

”Mycket intressant, gå vidare … med detta”, sade försvarsminister Björn von Sydow (S) när han 1998 fick en skiss till ett nytt, ”nätverksbaserat försvar” presenterad för sig. Till grund för de färgglada overheadbilderna låg en 275 sidor lång konsultrapport, beställd av generalerna i Högkvarteret. Något annat förslag var aldrig uppe till diskussion bland försvarspolitikerna.[2]

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det i den hemligstämplade rapporten. ”Förenta Staterna och många andra nationer och internationella organisationer, inklusive Förenta Nationerna, förväntar sig att Sverige ska ta på sig rollen att utöva regionalt ledarskap.” Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”. [3]

För rapporten stod Science Applications International Corporation, ett konsultföretag från USA med tiotusentals anställda. SAIC är en av spionorganen CIA:s och NSA:s största kontraktörer. Dess personal ingår i den ”kill chain” som styr de förarlösa drönarna mot mål i Asien och Afrika, och företaget har lång erfarenhet av att göra pengar på fantasifulla projekt för USA:s krigsmakt. Det är ”den osynliga handen bakom den nationella säkerhetsstaten”, skriver Vanity Fair.[4]

Till detta privata Pentagonutskott outsourcades förnyelsen av det svenska försvaret. Konsulterna försågs med väldiga mängder hemlig information och genomförde flera miljoner simuleringar. Slutsatserna överlämnades till pensionerade generaler och amiraler i USA för kritik och synpunkter.[5]

Invasionsförsvarets igelkott skulle bli en spindel, föreslog SAIC. Med ett nätverk av drönare, smarta GPS-puckar, undervattenssensorer och spaningsballonger skulle krigsmakten skaffa sig en total överblick över hela Östersjöområdet 24 timmar om dygnet året om. Informationerna skulle bearbetas automatiskt och slussas vidare till ledningscentraler för riktade, precisa vapeninsatser i skarpt läge. De nya svenska förmågorna skulle också komma till användning i koalitionskrig utanför närområdet.

2020 förutsattes allt vara klart, men redan 2004, vid OS i Aten, testades en prototyp. SAIC hade åtagit sig att för 300 miljoner dollar skydda spelen mot terroristangrepp. Informationer från en heltäckande övervakning av landets telekommunikationer och internettrafik och från 1 600 övervakningskameror med infraröd kapacitet och känsliga mikrofoner skulle slussas vidare till kraftfulla datorer för automatisk upptäckt av eventuella hot. Systemet kapsejsade så snart det sattes på prov. Myndigheterna fick kalla in 70 000 soldater för att ta över säkerheten.

Fem år och ett antal hundra miljoner kronor senare insåg också de svenska försvarspolitikerna att de operativa lösningar konsulterna laborerade med var av tvivelaktigt värde. Det gamla försvaret hade skickats till skroten, det nya avskrevs i tysthet innan det kommit på plats.

Återstod JAS-planen, legosoldaterna och den nya utrikes- och säkerhetspolitik amerikanerna förordat. Konsulterna offererade inte bara spaningsballonger och smarta puckar. De presenterade en storsvensk kopia av supermaktens gränslösa anspråk. Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu över Östersjön till Baltikum och vidare ut i världen, förklarade SAIC i en ny rapport. Krigsmakten skulle rusta sig för insatser ”i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.[6]

”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands”, sammanfattade professor Ove Bring den nya försvarsdoktrinen.[7] Sverige skulle ansluta sig till de koalitioner som bekrigade terrorism och ondska i främmande länder.

Men försvarsansträngningarna sträckte sig också inåt, mot den egna civilbefolkningens privata utrymmen. ”Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ’storebor ser dig'”, skrev generallöjtnant Johan Kihl 1999 om den övervakning av samhället som SAIC förordade. ”För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.”[8]

Efter utlysningen av kriget mot terrorismen fanns inga gränser längre. För att säkra den första försvarsbarriären tågade USA:s krigsmakt in i främmande länder, för att upprätta en andra invaderade underrättelseorganen våra mobiltelefoner och datorer. Sverige ställde upp med FRA, militära förband och förföljelser av människor som Vita huset terroriststämplat.

De omättliga säkerhetsanspråken gör medborgarna fredlösa och löser upp det system för kollektiv säkerhet som formaliserats i FN-stadgan. Om svenskar och nordamerikaner har sin första försvarslinje i Afghanistan, var ska afghaner som fruktar drönare och dödspatruller förlägga sin? Om Nato hade rätt att framtvinga delningar av Jugoslavien, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina?

Så framkallar den ensamrätt USA, Nato och EU tar sig sina egna förevändningar. Drönarattackerna producerar nya terrorister, fredsframtvingandet i Kosovo blir prejudikat för Kreml i närområdet.

Risken att det smäller ökar, och skulle det smälla på nära håll har våra politiker ordnat så att vi troligen blir indragna. Sommaren 2009, just som landet stod utan såväl gammalt som nytt försvar, gjorde Sverige anspråk på den regionala ledarroll som Pentagonkonsulterna efterlyst. Riksdagen utfärdade en ”solidaritetsförklaring”: Sverige ska undsätta länderna i närområdet vid ett krig med Ryssland.

Ledande socialdemokrater talade om den solidaritet de alltid hyllat. I själva verket markerade förklaringen slutet för de tidigare officiella svenska utfästelserna om alliansfrihet och försvar av små staters rättigheter mot stormakterna. Hädanefter skulle Sverige i förbund med USA, Nato och EU främja sina ”vitala och/eller politiska intressen” i omgivningarna.

Vi är i allt utom det formella redan anslutna till Nato. I somras anmälde sig Sverige med bifall från socialdemokraterna till Natos reservstyrkor, och nyligen fick AWACS-plan från alliansen tillstånd att operera i svenskt luftrum.

Det kucklades med USA också under det kalla kriget. Men det som nu sker är något därutöver, ett genombrott för den krigsaktivism som svensk överklass av och till sökt få gehör för. Det är en fara inte bara för oss själva utan också för andra folk som riskerar att råka illa ut i brytningen mellan USA:s och EU:s gränslösa anspråk och Rysslands försök att säkra en intressesfär.

Vi behöver en fredsrörelse som drar oss ur Nato och dess koalitioner, återupprättar alliansfriheten och stoppar svenskt deltagande i de ändlösa kampanjerna för att med våld, massövervakning och ekonomiska och politiska påtryckningar topprida världen. Sedan kan det bli tal om solidaritet.

Mikael Nyberg, Aftonbladet (nätupplagan) 14 maj 2014

 

NOTER

[1]  Clarté 1/2014.

[2]  Ulf Landgren: Nätverksbaserat försvar (NBF) – Från tanke till koncept. En irrationell process?, Försvarshögskolan 2006, s. 32, 41ff. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:428184/FULLTEXT01.pdf

[3]  SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 5, 7.

[4]  Vanity Fair, March 2007, www.vanityfair.com/politics/features/2007/03/spyagency200703.

[5]  SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 2.

[6]  SAIC: Dynamic Engagement. The Action Component of Sweden’s Revolution in Military Affairs, Stockholm : Headquarters, Swedish Armed Forces, 2001, s. 19.

[7]  Ove Bring: Neutralitetens uppgång och fall, Atlantis 2008, 2. 406.

[8]  FOA-tidningen 1999/1, http://www.framsynmedia.se/?p=200.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email