Grekland

Vänstern och nationalismen

En debattör i Aftonbladet föreslår att vänstern ska ta avstånd från all nationalism. Jag tror att den hållning Lenin förordade är klokare: beroende på omständigheterna är det ofta internationalistens skyldighet att ge sitt stöd åt nationella rörelser. Ett inlägg i Aftonbladet 16 juni 2015.


FREDRIK PERSSON-LAHUSEN varnar i Aftonbladet (1/6, 11/6) för den nationalistiska ideologin. Det finns det skäl att göra. Dock inte de angivna.

Mot den borgerliga nationalismen reste Kommunistiska manifestet den proletära internationalismen: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Därmed var saken inte ur världen.

1866 diskuterade Internationalen förhållandet mellan klasskampen och de nationella rörelserna. Franska revolutionärer förklarade nationen vara en borgerlig fördom. De andra skrattade, för Karl Marx påpekade att Paul Lafargue nyss talat på franska, ett språk som nio tiondelar av publiken inte förstod. De nationella skillnaderna är invecklade i nationalistisk ideologi, föreställningar som sätter det egna folket före andra och gömmer klassmotsättningen i en mytisk gemenskap. Likväl är nationerna verkliga.

Förhållandet till nationalismen var en huvudfråga när arbetarrörelsen splittrades i början av 1900-talet. Socialdemokraterna vek sig i land efter land för kravet att i nationens namn skicka en generation unga arbetare till skyttegravarna. Kommunisterna vägrade.

Samtidigt välkomnade de – till skillnad från ledande socialdemokrater i de imperialistiska länderna – de nationella rörelserna i kolonier och andra förtryckta länder.

Dubbelheten var inget velande mellan motstridiga ståndpunkter. Vi är internationalister, skrev Lenin. Just för att stärka klassolidariteten över gränserna tar vi ställning för nationer som söker befria sig från imperialistiskt förtryck.

Kommunisternas förmåga att skilja mellan olika nationalismer var avgörande för såväl den ryska revolutionen som koloniernas frigörelse. Båda omvälvningarna skapade gynnsamma politiska förutsättningar för sociala framsteg också i vår del av världen.

Nu håller mycket av detta på att rivas upp, inte minst den statliga suveränitet de före detta kolonierna tillkämpade sig. USA, Nato och Sverige anser sig ha rätt att styra och ställa i namn av ”det universella människovärdet”, den ideologiska konstruktion Fredrik Persson-Lahusen vill resa i nationalismens ställe.

Europaunionen, projektet som skulle övervinna nationalismen, har utmynnat i en djup ekonomisk och social kris där finanskapitalen öppet dikterar utvecklingen. Länder i periferin tenderar att bli utarmade leverantörer av billig arbetskraft, skuldsatta stater sätts under EU-organens förmyndarskap och motsättningarna tilltar mellan de regerande stormakterna.

Med EU och dess valutaunion återvänder nationalismen därför med förnyad kraft. Varpå Fredrik Persson-Lahusen passar på att ondgöra sig över ”nationalistisk eufori” inom EMU-motståndet.

Han ogillar flaggviftande, men det avgörande är alltjämt vem fanan riktas mot. Att arbetslösa greker reser flaggan mot trojkan är en sak. Att Front National, Pegida och Sverigedemokraterna riktar den mot arbetarklassens växande underskikt, migranterna från periferin, är något annat. I det följet väntar de stora nederlagen.

Utan solidariteten bortom gränser och ursprung är det kört. Men någon proletär internationalism växer inte ur ideologens principfasta motstånd mot nationella strävanden. Kanske var det inte heller meningen.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 16 juni 2015

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook226Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone