Ideologier är inte alltid vad de synes vara. Så gott som varje politiker är idag feminist. Det har inte hindrat en politik som på många sätt försämrat villkoren för kvinnor ur arbetarklassen. Med antirasismen är det ibland också si och så. En notis i Clarté 2/2015.
Min artikel om Ahmed Yusuf i Dagens Nyheter 2005.
IBLAND ÄR AVSTÅNDET stort mellan de offentliga angelägenheterna och de kraftmätningar som pågår på annat håll i samhället. Det blev jag påmind om för tio år sedan i ett så kallat utanförskapsområde.
2005 manade Centrum mot rasism till bojkott av glassen Nogger Black. Organisationen hävdade att namnet var rasistiskt. Våldsam och långvarig debatt följde i medierna.
I samma veva rotar jag i en utlöpare av det krig mot terrorismen som president Bush utlyst. Tre svenska medborgare, flyktingar från Somalia, är godtyckligt utpekade som finansiärer av terrorism och försatta i ekonomisk karantän. Ingen får avlöna dem, kontokorten fungerar inte längre och bankerna har frusit deras tillgångar.
Jag väntar på Abdirisak Aden på ett somaliskt kafé i Tensta centrum. Glas och vita väggar, två reklamskyltar för tårtor i snören från taket. Annars knappt något.
Några äldre män från Afrika sitter vid ett bord. En av dem undrar vänligt vad jag vill ha.
– Har ni glass?
Visst har dom glass.
Tjocka lager is gör det svårt att få upp locket till frysboxen. Jag kikar ner. Det finns en sort att välja på: Nogger Black.
Pengar till Centrum mot rasism kom från regeringen. Samma regering hade på order från Vita Huset, FN:s säkerhetsråd och EU gjort tre mörkhyade svenskar rättslösa. Göran Persson var statsminister, Anna Lindh utrikesminister.
Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali hade återfått sina medborgerliga rättigheter, men Ahmed Yusuf stod kvar på terrorlistan. Med ansträngningar från många håll lyckades vi få honom struken.
Politiker och intellektuella i vår del av världen förutsätter gärna att den enskilde får större utrymme att hävda sin rätt, om principen att varje stat styr och ställer inom sitt territorium löses upp. Tal om svensk självständighet förknippas med blågul rasism.
Men vad efterlyste de somaliska flyktingarna för att freda sig mot godtycket?
– Jag bor i Sverige, sa Ahmed Yusuf. Det svenska folket tror inte på Bush. Många har ringt mig och gett mig stöd, men varför talar Göran Persson, ledaren för en suverän stat, som han gör? Det är inte rätt. Även om jag vägrar att vika mig för USA är det hans skyldighet att hjälpa mig.
Han krävde sin rätt som medborgare i självständigt land. Han hävdade Sveriges suveränitet medan statsledningen svek och svenskhetens drabanter larmade om invandringen och muslimerna.
De rasistiska strukturerna reser sig ur en imperialistisk världsordning. Vi bör nog inte fastna i omslagspapperet. Färger och varumärken kan se ut lite hur som helst. Proklamationerna om allas lika värde är det sällan så mycket bevänt med, och det blågula har ibland en oväntad hudfärg.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2015
