Nationaldemokrater demonstrerar

Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna

Jan Myrdal har publicerat sig i Nya Tider, en tidning som ges ut av personer med bakgrund i Nationaldemokraterna och liknande grupperingar. För det har han fått skarp kritik. Med rätta, anser jag. Men det finns skäl att också diskutera det han skriver i sin artikel. Han stryker redaktörerna för Nya Tider medhårs. Vilken är avsikten? Ett inlägg på Clartés blogg 27 oktober 2016. 


 

HÖSTEN 1994 var jag redaktör för Kritiska EU-fakta, nejsidans tidning inför folkomröstningen om EU-medlemskapet. Vi fick in en artikel som handlade om EU och Bilderberggruppen. Jag hade själv rotat i ämnet och bedömde innehållet som sakligt korrekt. Vi ställde oss positiva till publicering. Författaren, Lars Adelskogh, var okänd för mig – det var före Googles och Wikipedias tid. Vi talades vid per telefon som hastigast och han lovade att skicka mig en synnerligen intressant och givande bok.

Det var ett verk av David Icke, en av dessa ärkestollar som föreställer sig en världsomspännande sammansvärjning ledd av frimurare, judar och utomjordingar.

Jag beslöt omgående att lyfta ut artikeln.

Varför?

Jag förklarade för Adelskogh att han uppenbarligen saknade omdöme. Det var därför omöjligt att ha någon tilltro till de uppgifter han presenterade, hur rimliga de än kunde synas vara.

Till detta kom något allvarligare: en artikel i Kritiska EU-fakta av en knäppgök med antisemitiska böjelser skulle att skada nej-kampanjen – helt oavsett att författaren pläderade för nej till EU och att ja-etablissemanget var huvudfienden.

Alla som ansluter sig till enhetsfronten är inte till gagn för den. Provokatörer och stollar får man hålla kort, de obetänksamma och missriktade får man försöka tala till rätta.

Jan Myrdal är ingen stolle av Adelskoghs sort. Likväl söker han sig med en artikel i tidningen Nya Tider till en politisk miljö där Adelskogh och likasinnade ”svenska patrioter” huserar. Chefredaktören för publikationen, Vávra Suk, började hos Sverigedemokraterna och blev senare ideolog och redaktör hos Nationaldemokraterna, en brunare avläggare med förbindelser med smärre nynazistiska grupperingar.

Det handlar i Myrdals fall om något mer än en ingivelse att utmana PK-eliten eller principiellt försvara yttrandefriheten. Myrdal stryker redaktörerna på Nya Tider medhårs. Han framhåller ”att Nya Tider inte bara håller sig inom nuvarande Tryckfrihetsförordnings ram utan är mer balanserad än vad Dagens Nyheters ledning är nu eller var 1952. Mer än så. På nätet läser jag nu dess artikel Al-Qaida: ‘Amerikanerna är på vår sida.’ Den ger viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media.”[1]

Det är en värdering av Nya Tider där det väsentliga inte tillmäts någon vikt: tidningens monomana fixering vid den brottslige och snyltande invandraren. Här är resultatet av en hastig genomgång av framsidorna på de elva senaste utgåvorna: Av 85 puffar för artiklar och krönikor handlar 24 om hotet från islam, brott som invandrare begått eller misstänks ha begått, i synnerhet våldtäkter, samt kostnader och andra problem kopplade till invandringen. 15 texter rör möjligheterna för Nya Tider och närstående att komma till tals med detta budskap i offentligheten, ett tiotal artiklar riktar annan kritik mot antirasister och PK-elit och i kulturmaterialet handlar det gärna om förment svensk kultur som riddarspel. Drygt 20 artiklar rör utvecklingen i utlandet. En del av dem är av den typ Myrdal nämner. Andra har den för tidningen särpräglade vinklingen. Här klankas till exempel på Black Lives Matter – nyheten är att också svarta poliser hållit i revolvrarna och att även vita medborgare minsann har skjutits till döds.

”Nya Tider är närmast vad som i Tyskland kallas identitär (alltså inte rasistisk utan med en ideologi grundad på hembygd och kulturspecificitet)”, framhåller Myrdal i ett webbinlägg.[2] Vad betyder det? Rasbiologin har förpassats till kommentarfälten och debattsajterna. Där ältas det om kroknäsor och judemakt, där läggs hemadresser till misshagliga ut. Tidningens framtoning är subtilare. De jure förekommer, så vitt jag kan se, ingen hets mot folkgrupp. De facto är inget viktigare än att hetsa svennen mot blatten. De identitära – eller etnopluralisterna, som de också kallar sig – har samma budskap som nazisterna: Vi har inget emot främlingar bara de håller sig där de hör hemma. Hembygden – vårt heimat, vårt livsrum – måste försvaras mot horderna som tränger in, kväver vår kultur och våldtar våra kvinnor.

Att tänka sig att en utsträckt hand åt detta håll skulle gagna fronten mot ”huvudfienden” är lika tondövt som de judevitsar en av debattörerna på FiB-Forum lanserade i antiimperialismens namn innan föreningen Folket i Bild/Kulturfront såg sig tvingad att lägga ner e-postlistan.

Men Myrdals tilltag är allvarligare än så.

Han viftar i sin artikel i Nya Tider undan tal om rasism och homofobi som ”allmänt hojt” och varnar för att fastna i kategorierna ”höger” och ”vänster”. Han spårar också ett klassförakt i den gängse bilden av väljarna som sluter upp bakom SD, Trump eller Front National. Det finns skäl att varna för demoniseringen av den vite, heterosexuelle mannen och vara försiktig med de etiketter som fladdrar runt. Intressen hos klasser och fraktioner av klasser kan gömma sig i alla möjliga ideologiska uttryck. Vi har en officiös antirasism som förenas med godtyckliga terrorstämplingar av flyktingar i Sverige och en förvandling av migranter till överexploaterbar, rättslös arbetskraft. Men när Myrdal i Nya Tider skriver om ”allmänt hojt” och det förrädiska i talet om ”höger” och ”vänster” tolkas det ofrånkomligen av tidningens läsare som en bekräftelse av deras självbild, där patrioterna i sin hets mot migranten och bögen framträder som nationens och den svenska identitetens försvarare mot en elit som gastar om rasism, homofobi och högerextremism.

Myrdal är inte ensam. Stefan Lindgren, en gång redaktör för Folket i Bild, nu flitig nätbloggare, publicerar sig stolt i Fria Tider, en nättidning med samma Ku Klux Klan-liknande intresse för svartingar och muslimer som antastar, våldtar och misshandlar vita kvinnor. Han vägrar att ”gå i takt med etablissemanget”, förklarar han i ett inlägg på sin sajt:

”Om det politiska diktatet lyder att bojkotta, frysa ut, förtiga fenomen som Nya tider, Fria Tider etc så är det en radikals uppgift att undersöka om de erbjuder några användbara sprickor i muren. Finns det beröringspunkter – som kritik av Sveriges undfallenhet för USA eller kritik av en anti-nationell, proimperialistisk diskurs – bör de också prövas. Det betyder inte att man godkänner rasism eller främlingsfientlighet.”[3]

Det senare är inget Stefan Lindgren finner anledning att upplysa Fria Tiders läsare om. I den text han lagt ut på tidningens hemsida finns inte en antydan till kritik av den hets mot invandraren som präglar publikationen. Liksom Jan Myrdal i Nya Tider framhåller han i stället det meningslösa i att nu tala om ”höger” eller ”vänster”.[4] Läsare av Fria Tider som sökt sig till Lindgrens nätpublikationer har hittat redaktörens uppskattning av Pegidarörelsens protester mot ”islamiseringen” av Tyskland och exmarxisten Jürgen Elsässers uppmaningar till den tyska polisen att gå hårt fram mot migranter som i folksamlingar ofredar tyska flickor:

”Bitte, låt er inte förskräckas. När ni ser att medborgare är hotade till liv och lem, förhindra det: dvs. fram med batongen och ut med CS-gasen. I nödfall kan också en rejäl mängd skott över huvudena störa. Och när människoliv hotas, då har ni den rätt, ja till och med plikten att förhindra mordförsök genom målinriktade skott. Ännu är Tyskland inte förlorat. Ännu är ni bättre beväpnade än de invaderande. Men angriparna har fått blodad tand.”[5]

FiB-Forum var i praktiken en från Folket i Bild fristående e-postlista, men 2006 tog Andreas Malm ett urval av inläggen på diskussionslistan till förevändning för att angripa såväl FiB/K som Clarté och ”maoistvänstern”. Han lyfte särskilt fram hur Lasse Wilhelmson propagerade för Israel Shamirs rotande i judendomens inneboende ondska. Utfallet var osakligt och demagogiskt, men i kritiken av Wilhelmson och Shamir hade Malm rätt. Jag läste det jag kom åt av Shamir på nätet och fann en politiskt farlig ideologi, insvept i ortodoxt kristet färgat oförnuft.

För Shamir är liberalismen, ”sekulär judendom”, huvudfienden. Till följd av ”ett inneboende genetiskt minne”, som gjort befolkningarna mottagliga för herrefolkstänkande, sägs den ha fått starkt fäste i de anglosaxiska länderna. Mot den judiska liberalismen ställer Shamir både nazism och kommunism. Han drömmer om en förening av dem under övervakning av Kristus, ”vår andlighets källa”:

”Tyskland var inte ett Ondskans imperium, och det var inte heller den anda av organisk traditionalism som Hitler och Auschwitz förkroppsligade. Traditionalisterna sökte skapa ett alternativt paradigm grundat på Wagner, Nietzsche och Hegel, för att hitta folkets rötter och traditioner. De bästa författarna och tänkarna i Europa från Knut Hamsun och Louis Ferdinand Celine till Ezra Pound, William Butler Yeats och Heidegger såg inte utan skäl ett positivt element i det traditionalistiskt organiska förhållningssättet. Om Ryssland och Tyskland inte hade demoniserats är det fullt möjligt att vi inte hade fått se dem gå till sådana ytterligheter. Vi måste återställa den tankens och sinnets balans som gick förlorad i andra världskrigets efterspel till följd av den alltför fullkomliga segern för det borgerligt ‘jude-amerikanska’ tänkandet. Samtidigt som vi fördömer överdrifter och krigsförbrytelser bör vi återvinna det andens kungadöme som sträckte sig från Majakovskij till Pound.”

Jag kritiserade Shamir i Clarté.[6] Stefan Lindgren ryckte ut till hans försvar:

”Jag tycker att man ska betrakta Israel Shamirs texter som ett forskningsarbete. Han försöker ta reda på vilka ideologiska – och religiösa – mekanismer som utgör överbyggnaden på den USA-israeliska imperialismen. Det är ett viktigt arbete.”

Stefan Lindgren kunde ”inte utesluta att Shamir i sina forskningar ibland förirrat sig i någon återvändsgränd” men föreslog att Clarté skulle anordna ”ett seminarium för att diskutera hans arbete på ett seriöst sätt”.[7]

Notera formuleringen ”USA-israeliska imperialismen”, en benämning som används av ideologer som föreställer sig att det judiska är roten till USA:s krig i Mellanöstern och på annat håll.

Inlägget förvånade mig. Jag tänkte att Stefan Lindgren kanske sökte släta över kritik av en gammal vän, men utvecklingen på senare år har fått mig att fundera i andra banor. Den kontrast Shamir ställer upp mellan det nationellt eller identitärt organiska och en rotlös, global elit framträder i olika språkliga inramningar på många håll idag, såväl hos Europas postnazister som hos ryska ideologer och nordamerikansk ytterkantshöger.

Tanken på en upplösning av höger och vänster blir i denna omgivning något mer än en varning för ”allmänt hojt”. Jag vet inte om Jan Myrdal och Stefan Lindgren är överens. Jag vet inte heller hur medvetet de närmat sig kämparna för ett nytt heimat. Men närmat sig har de: Jan Myrdal intresserar sig för Marine Le Pen som folklig kraft, Stefan Lindgren följer Elsässer i spåren och båda letar sig ut till publikationer som Nya Tider och Fria Tider, självutnämnda försvarare av den svenska hembygden.

Stefan Lindgren försöker göra det till en bagatell: ”Jan Myrdal är stoppad i stort sett i samtliga etablerade media. Så varför skulle han inte skriva i Nya Tider? Att jumpa på isflaken för att nå ut har ju alltid varit hans filosofi.”

Det fäste de bruna har att erbjuda är systematiskt förtryck av invandraren och söndring av arbetarklassen. Kapitalägarna inrättar sig redan med de kostymklädda järnrörsgossarnas hjälp för en apartheid light, och när det blir aktuellt med nya krigsföretag kommer de utan att tveka att utnyttja skräcken för de invaderande horderna, om PR-konsulterna finner det lämpligt.

Jan Myrdal använder ofta uttrycket ”vårt folk”. Vilket är detta folk? Hos de identitära är det äktsvenskar i front mot utlänningar och PK-elit. På annat håll, bortom isflaken, försöker ett annat kollektiv forma sig. Taxichaufförer strejkar och vårdpersonal gör uppror. En del av dem är infödda svenskar, många kommer från andra länder. I sina strider lär de sig att skilja motsättningar inom folket från antagonismen mellan klasserna.

Jan Myrdal och Stefan Lindgren halkar vidare.

Vi får försöka hitta fast mark.

Mikael Nyberg, Clartés blogg 27 oktober 2016

NOTER

[1] http://www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal/item/691-principiellt-om-tryckfrihet.html

[2]  http://www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal/item/692-debatt-i-aftonbladet-om-publiceringen-i-nya-tider.html

[3]  8dagar 161024, http://www.8dagar.com/2016/10/myrdal-jumpar-pa-isflaken.html

[4]  Fria Tider 160909, http://www.friatider.se/s-blir-du-lurad-av-dn

[5]  nyhetsbanken.se 160109. Inlägget försågs efter ett tag med en brasklapp. ”Nyhetsbanken delar inte nödvändigtvis åsikterna i publicerat material”, skrev Stefan Lindgren. Det går numera inte att hitta på sajten men finns att tillgå här: hem.bredband.net/b116035/arkiv/NB2016.docx

[6]  Clarté 4/2016, http://mikaelnyberg.nu/2007/01/20/malm-larmar-med-fog-och-utan/, Clarté  1/2007, http://mikaelnyberg.nu/2007/05/01/varning-for-det-nya-heimat/

[7]  fib.se 070201, http://web.fib.se/visa_info.asp?PostId=97&Avdelning=016&Sidrubrik=&e=e003

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook597Tweet about this on TwitterShare on Google+1Share on LinkedIn0Email this to someone