Det är fel att kalla författaren Israel Shamir ”antisemit”, hävdar Lasse Wilhelmson i ett debattinlägg i Clarté 1/07. Begreppsgymnastiken är en distraktion, skriver jag i denna replik. Det avgörande är något annat: ska vi låta föreställningar om ett fördolt judiskt herravälde breda ut sig i den antiimperialistiska rörelsen i Sverige? Clarté 1/2007.
MASSMEDIERNA ÄR PARTISKA i sin behandling av religioner och folk. Vi är vana vid bilden av muslimen som skriker ut sitt hat mot USA och Israel. Den förstärker en förutfattad mening: att islamisk fundamentalism är roten till det onda inte bara i Mellanöstern utan i stora delar av världen. Mindre vanlig är bilden av israeliska soldater i bön inför terrorbombningar av palestinier och libaneser. Det finns för tillfället inget utrymme i mittfåran för föreställningar om den judiska religionens fördärv.
Är det därför en uppgift för antimperialister att ersätta bilden av den rasande muslimen med larm om judarnas ondska?
Lasse Wilhelmson förbigår nogsamt mina konkreta invändningar mot tesen att judisk makt snarare än oljeintressen förklarar USA:s krig i Irak. Han cirklar runt ordet ”antisemit” i stället.
Begreppet är onekligen missbrukat. Det tillhör standardrepertoaren i krigsaktivisternas och de proisraeliska lobbyisternas kampanjer. Men vad kallar man en tänkare som föreställer sig att judarna ligger bakom såväl 68-vänsterns nederlag som Patriot Act, de växande klassklyftorna och dubbelmoralen i USA:s och västvärldens utrikespolitik?
Låt se hur Israel Shamir själv använder begreppet. Han skriver så här – med versal emfas – i en utläggning av den förment sanna marxistiska synen på judenheten:
”Marxister är emot RASISTISK antisemitism, men tack och lov är denna plåga nu utmönstrad. Rasistisk antisemitism ska inte blandas samman … med ickerasistiska avståndstaganden från ‘judarna’…”
Shamir är inte främmande för tanken på biologiskt nedärvda kulturella egenheter hos olika folkslag. Här fjärmar han sig från denna fantasi, men fientligheten mot det judiska vill han vårda. En antisemitism rensad från nazistisk raslära är idealet. Lasse Wilhelmson kallar det religionskritik – ”inte något att göra en affär av”.
Jag känner inte närmare till Shamirs personliga bevekelsegrunder, men det är tydligt hur han i sin uppgörelse med den rasistiska staten Israel fastnat i det judiska. Allt kretsar kring det religiösa arv han söker lämna. Världens olycka är, föreställer han sig, att judiskt tänkande, judisk etik, tagit över. Judarna behärskar med hjälp av ”Mammondyrkare” Wall Street, Hollywood och Washington. I kampen mot detta välde är det, försäkrar Shamir, av värde att studera Sion vises protokoll. Oavsett vem som vid förra sekelskiftet författade detta dokument tillhandahåller det ”en modell av Den Nya Världsordningen och hjälper dess moståndare att utforma en försvarsstrategi mot Fiendens planer”.
Denna religionskritik är lika lite som Samuel P Huntingtons fientlighet mot islam en personlig angelägenhet. När Shamir upphöjer sitt eget brottande med det judiska till politiskt program blir det nödvändigt att ta politisk ställning till hans idéer.
Begreppsgymnastiken är en distraktion. Lasse Wilhelmson och andra får för min del använda vilka ord de vill om Shamir. Det avgörande är något annat: ska vi stillatigande eller med aktiv tillskyndan låta föreställningar om ett fördolt judiskt herravälde breda ut sig inom delar av den antiimperialistiska rörelsen i Sverige?
Jag ställer inte frågan för att göra inställningen till ”det judiska” eller ”judarna” till ett raster att ta politisk ställning efter. De förmenta antirasister som med larm om antisemitism inom Hizbollah vägrade att välja sida i det senaste Libanonkriget gjorde bisak till huvudsak och gick den rasistiska staten Israels ärenden.
Men omvänt är förekomsten av judefientliga idéer bland Israels motståndare i Mellanöstern, liksom bland de ryska ortodoxt kristna Shamir sällat sig till, inget skäl att återuppväcka den antisemitiska tradition som nedkämpades i Sverige framåt mitten av 1900-talet. Den som föreställer sig att det tjänar palestiniernas sak här i landet att bryta tabut mot judevitsar är en politisk idiot.
Shamir söker inte bara göra Marx till antisemit. Han vill ha hela det politiska spektrat med sig. En ofullgången och bitvis förledande kritik av kapitalismen har på senare år brett ut sig till följd av den politiskt medvetna arbetarrörelsens försvagning. Motståndare till ”globalisering” och nyliberalism söker sig tillbaka till gamla visioner om ett samhälle rensat från rentierens kortsynta vinstbegär. Shamir bejakar denna rörelse. Han följer den hela vägen tillbaka till en av utgångspunkterna, föreställningen om den girige juden som utsuger folkflertalet och drar krig och elände över världen. Vänstern ska frigöra sig ur ”den judiska etiken” för att förena sig med en höger som återuppväckt ”den maskulina andligheten”:
”Tyskland var inte ett Ondskans imperium, och det var inte heller den anda av organisk traditionalism som Hitler och Auschwitz förkroppsligade. Traditionalisterna sökte skapa ett alternativt paradigm grundat på Wagner, Nietzsche och Hegel, för att hitta folkets rötter och traditioner. De bästa författarna och tänkarna i Europa från Knut Hamsun och Louis Ferdinand Celine till Ezra Pound, William Butler Yeats och Heidegger såg inte utan skäl ett positivt element i det traditionalistiskt organiska förhållningssättet. Om Ryssland och Tyskland inte hade demoniserats är det fullt möjligt att vi inte hade fått se dem gå till sådana ytterligheter. Vi måste återställa den tankens och sinnets balans som gick förlorad i andra världskrigets efterspel till följd av den alltför fullkomliga segern för det borgerligt ‘jude-amerikanska’ tänkandet. Samtidigt som vi fördömer överdrifter och krigsförbrytelser bör vi återvinna det andens kungadöme som sträckte sig från Majakovskij till Pound.”
I detta rike har också judarna och Mammondyrkarna en plats, när de väl störtats från tronen. Kristus, ”vår andlighets källa”, ska övervaka det hela.
Låt Shamir ensam förlora sig i drömmen om det nya Heimat.
Mikael Nyberg, Clarté 1/2007
