Robert Nyberg: Liggsår

Vård på ackord

Från omvårdnad till leverans enligt kontrakt är tidens melodi i vården. Det kallas även New Public Management. Gräddfiler för de välbeställda, vanvård för de icke så välbeställda och springluncher för personalen har följt med köp- och säljsystem och privatiseringar. ”Vi skickar människor emellan oss i ett Svarte Petter-spel där ingen vill bära kostnaderna”, säger en sköterska. Ett reportage i Folket i Bild 12/2016, här i något annan form. Texten kommer även att publiceras i antologin Protes, Metafor och den Obsoleta Kroppen 2017.


DET STATLIGA UNDERHÅLLSBOLAGET Infranord driver ett attitydprojekt. Banarbetarna ska lämna sin historiska barlast och skolas i en ny företagskultur präglad av affärsmässighet. ”Under 2016 ska vi vara ordentligt på väg … från omvårdnad av järnväg, till leverans enligt kontrakt”, heter det i ett internt dokument.[1]

Tågresenärerna har redan fått talrika prov på affärsmässigheten, och utvecklingen är liknande inom stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn. Kontraktsprincipen har sträckts ut till allt från färdtjänst till snöröjning. Skattemedel går till privata vårdenheter och skolor, och där det allmänna ännu står för driften mals en stark yrkeskultur ner i styrsystemet New Public Management.

Processen möter dagligt motstånd. Min far var på Karolinska för att lägga om sitt svårläkta brännsår på höger smalben. Han behövde hjälp med vänster ben också, men det gick inte, fick han veta. Vänsterbenet ingick inte i beställningen. Det var en sak för vårdcentralen. Sjukhuset var på väg från omvårdnad till leverans enligt kontrakt, men sjuksköterskan följde inte riktigt med.

– Äh, sa hon, vi tar vänsterbenet också.

Utrensningen av den historiska barlasten började på 1980-talet. Kapitalägarna lösgjorde sig ur folkhemmet och krävde en radikal översyn av statens åtaganden. ”Vi tänker oss incitament till att flytta ut vården av många gamla från sjukhus och ålderdomshem till informella arrangemang, kooperativ och lösningar…”, hette det 1983 i en rapport från Aspeninstitutet, initierad av Volvochefen Pehr G Gyllenhammar. Syftet var att ”frigöra resurser för ekonomin”, det vill säga de största företagen. På köpet skulle människorna erbjudas en väg ur byråkratins och den instrumentella rationalitetens ”isande polarnatt”.[2]

Lorentz Lyttkens, en av Svenska Arbetsgivareföreningens kampanjmakare, sammanfattade: ”Många kommer inte att lyckas särskilt bra med ett ökat personligt ansvar. De får ett ‘skitliv’. Och det får de leva med.”[3]

Framträdande socialdemokrater föredrog att tala om ”den tredje vägen”, ett föregivet alternativ till både nyliberalism och folkhemskollektivism. Marknadsmekanismer skulle introduceras inom ramen för det offentliga, föreslog S-ledningen i 90-talsprogrammet, som huvudsakligen författades av den före detta studentrevolutionären Klas Eklund, nu sakkunnig på finansdepartementet. Principerna var hämtade ur läroböckerna i New Public Management: Politikerna skulle inte lägga sig i hur välfärden producerades, de skulle bara upphandla den. Medborgarna skulle samtidigt ”få väsentligt större möjligheter att välja mellan olika alternativ”, och verksamheterna skulle decentraliseras och löpande utvärderas och mätas, vilket skulle ”ge stimulans till utveckling och förnyelse” och ”bryta ner passiviserande storskalighet och byråkrati”.[4]

Socialdemokratin hade under större delen av 1900-talet ägnat sig åt att materiellt befria de stora kollektiven, hette det. Nu var det dags att stanna upp. ”Tvivlet gror: har välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit hjälplösa?” Politikens fokus skulle förskjutas ”mot mer kvalitativa frågor, mot den enskilda människans möjlighet till utveckling och växt. Det betyder att arbeta för att allt fler ska kunna få känna ‘vingarnas frihet'”.[5]

När 90-talsprogrammet lämnade trycket 1989 var arbetet med att ”frigöra resurser för ekonomin” redan långt gånget. 1982 hade den nytillträdda socialdemokratiska regeringen genomfört en kraftig devalvering av kronan. Med högre vinster i företagen skulle investeringarna ta fart och konjunkturen förbättras, lovade Kjell-Olof Feldt, Klas Eklund och experterna på finansen. Kapital hopade sig hos storkoncernerna, men de små och medelstora företagen fick knappt något och förnyelsen av industrin gick snarast i stå, konstaterade nationalekonomen Lennart Erixon senare. Vinsterna gick i stället till att med marknadsföring, fusioner och företagsförvärv ”befästa och förstärka oligopolsituationer på världsmarknaden”.[6]

Konjunkturen skenade. Efter avregleringar av kredit- och valutamarknaderna fastnade alltmer av investeringarna i svindlande fastighets- och finansaffärer. Pensionsreformen och skattesänkningarna för de välbeställda verkade i samma riktning. För att dämpa överhettningen skulle löntagarna ansvarsfullt hålla igen och riksdagen strypa de sociala anslagen.

Medan utgifterna för sjuk- och hälsovård fortsatte att växa i andra OECD-länder, började de i Sverige släpa efter BNP-utvecklingen. Av över 100 000 vårdplatser i början av 1980-talet var bara 58 000 kvar tio år senare. Många gamla fick lämna långvården för eget boende med hemtjänst och annan service, men det är inte hela förklaringen. Sängplatser försvann i stor skala också inom psykiatrin, kirurgin och den medicinska korttidsvården.[7]

1989, tre år före svindelkonjunkturens sammanbrott, träffade jag två företrädare för Kommunals avdelning 10 i Stockholm. Inget arbete inom sjukvården är så minutiöst effektiviserat som städningen, berättade avdelningsordföranden Anders Genberg. Varje askkopp och papperskorg har sin utmätta tid. Men när sjukhusdirektören ser sig om efter sparobjekt är lokalvårdarna alltid illa ute.

Karolinska sjukhuset införde självständigt resultatansvar för sina enheter och gav 50 lokalvårdare sparken. Klinikerna skulle själva betala för städningen. Varpå klinikcheferna lade uppgiften på vårdpersonalen. Det gick knappt en månad. Sedan hade alla hyrt in städbolag.

När Henrik Johansen började som biträde på Ersta sjukhus på 1960-talet serverades patienterna med silverbestick. Nu hände det att gamla människor fick ben amputerade för att anslagen inte räckte till knäledsproteser. Han undrade vart pengarna tog vägen, beställde sex tjocka pärmar med printerutskrifter från landstinget och förde manuellt in uppgifterna i sin dator. Antalet administratörer i Stockholms hälso- och sjukvård hade mer än fördubblats från 1981 till 1988, visade personalstatistiken.

Men när landstingscheferna talade om effektivitet handlade det alltid om att få ner antalet vårddagar per patient.

– Visst behöver vi administratörer, sade Anders Genberg. Jag tror inte att de rullar tummarna, men de gör fel saker och de är för många. 5.000 tjänster är vakanta i vården i Stockholm, och 1.500 vårdplatser har stängts, men vi har dubbelt så många administratörer som tidigare. Kan det vara riktigt?

På väggen hängde porträttet av den mördade statsministern. En radio stod på. Ingvar Carlsson talade till den nyöppnade riksdagen. Århundradets skattereform skulle skyndas på.

Nyordningen längs den tredje vägen hade bara börjat. Efter ytterligare ett drygt decennium av budgetbesparingar och vårdreformer och återstod 2005 endast 26 053 vårdplatser i Sverige, en fjärdedel så många som i början av 1980-talet och den lägsta noteringen per capita i hela Västeuropa.[8]

Pervane kom till Sverige som från Iran 1988. Hon ville ha ett jobb där resultatet av arbetet kunde avläsas i en medmänniskas ansikte, inte i ett företags bokslut. Hon sökte sig till vården och började på Norrköpings lasarett 1995.

– Det funkade jättebra. Vi hade tid att umgås med patienterna. Vi kunde lyssna när människor som annars kanske levde ensamma ville dela med sig av sina vardagsbekymmer och sina minnen. Det gjorde det lättare att anpassa vården efter vars och ens behov. Det var inget löpande band. Vi hade frihet att arbeta efter eget huvud och patientens önskningar.

Idag är många sjukhus försatta i ett kristillstånd. Mikael Johansson är cancerläkare vid universitetssjukhuset i Umeå:

– Förr kunde patienter vara inlagda en eller två dagar efter en behandling innan de fick åka hem. Det händer nästan aldrig numera. För många patienter är det förstås bra att mycket av vården har flyttats ut från sjukhusen. De vill komma hem så fort som möjligt. Men det gäller inte alla. Vi kan inte längre låta en sjuk 75-åring som rest 38 mil med buss från Östersund stanna på avdelningen några dagar. Det är en allvarlig försämring.

– Svensk sjukvård är fruktansvärt effektiv, och medicinskt har utvecklingen varit mycket positiv. Jag har som läkare fått bättre verktyg, men allt är så slimmat att det inte finns någon luft kvar i systemet. Det är krig varje kväll. Vi får lägga ner stort arbete bara på att hitta sängplatser.

Hos Bengt Wallner på kirurgen har hälften av de bemannade sängplatserna försvunnit.

– Vi har lika många som vi hade på somrarna förr, och nu på somrarna har vi hälften av det. Jag kan bli uppringd mitt i natten när jag har bakjour för att min kollega som har jouren behöver hjälp. Inte med det medicinska utan med att ringa runt efter lediga sängar.

Yrkesstoltheten får svårt att finna fäste. Det finns inte tid att trösta en patient med dödsångest eller koka en kopp kaffe till en anhörig som vakar vid sängen. De påtvingade försummelserna bryter ner vårdarbetarna. Sverige har ingen brist på sjuksköterskor men på flera sjukhus runtom i landet är personalbristen akut. Nyutbildade vägrar att ta jobben för att lönen är för låg, erfarna slutar för att de inte står ut.

I Skåne organiserade vårdanställda protester och massuppsägningar våren 2016. De krävde högre löner och drägligare arbetsbörda. Agneta Lenander, sjuksköterska vid medicinkliniken på Landskrona lasarett, drog med sina kollegor igång en landsomfattande kampanj för fler vårdplatser och bättre bemanning.

– Vid de små enheterna kan belastningen vara rimligare, men vid de stora akutsjukhusen är det rent ohälsosamt att arbeta idag. I New Public Management ska vi bedriva sjukvård som om vi tillverkade bilar med standardiserade komponenter. För att det ska fungera optimalt ska alla patienter se exakt likadana ut och inkomma vid rätt tidpunkt. Alla ersättningar vi får från landstinget utgår ifrån att allt flyter på. En operation av en gallblåsa får inte beröra andra organ, för då faller alltihop. Ingreppet och rehabiliteringen tar längre tid än det vi får betalt för.

– En absolut icke-tillit till personalen präglar vården. De tror att vi ska bli produktiva genom övervakning och kontroller. Vi sitter sedan början av 2000-talet fast i en dokumentationshysteri, där en stor del av arbetsdagarna går åt till att sitta framför datorn och trycka på knappar i usla datasystem som inte kommunicerar med varandra. För varje patient ska vi upprätta vårdplaner och fylla i långa formulär med riskbedömningar.

– Mycket av detta gör du per automatik redan när du träffar en patient. Bara genom ett handslag får du veta mycket. Du känner om de är varma i huden, om de har genomblödning, om de är torra eller fuktiga. Men det viktiga idag är dokumentationen i datasystemet. En viss procent av alla patienter ska ha fått sin riskbedömning registrerad. Då anses vården vara kvalitetssäkrad, då utgår ersättning.

Målstyrningen och det självständiga resultatansvaret ger samma vingarnas frihet som ackordet i fabriken. Det är en metod för hetsning, där arbetet omgärdas av en växande  byråkrati för kontroll och övervakning.

Administrationen tränger in i arbetsdagarna på vårdavdelningarna. Den äter tid där tiden redan är ute.

– Fikarasten på morgonen är helig. Men luncherna hoppar jag oftast över, och att byta om, gå till matsalen i en annan byggnad och byta om igen, är det aldrig tal om. Det hinner du inte på en halvtimme. Oftast sitter man med en kopp kaffe framför datorn på lunchen och jobbar med dokumentation, pratar med anhöriga i telefon eller faxar handlingar till kommunen. Man härdar sig, men det är inte hälsosamt förstås. Magen är rätt körd.

De automatiserade informationssystemen kräver tillförsel av näring för att fungera. Människan som matar dem med uppgifter får klara sig utan.

– Det finns inga marginaler. Man vet att man ställer till oreda för arbetskamraterna så fort man sjukskriver sig. En av våra nattsköterskor blev dålig en helg. Hon ursäktade sig minst tio gånger när hon berättade att hon inte kunde komma. Vi ringde runt i två och en halv timme för att hitta en ersättare, men det fanns ingen. En kollega till mig som var ledig nästa dag ställde upp och tog två pass: först eftermiddag-kväll, sedan hela natten. Arbetsgivaren vinner på vårt dåliga samvete. Det ligger människor i våra sängar på avdelningen. Det är inte bara att stänga dörren och gå hem.

I Skåne och på andra håll i landet driver sjukhusledningar projekt för att lära av den japanska bilindustrins lean production, den slimmade, magra produktionen. Vårdarbetare som söker en räddning ur de dagliga prövningarna kan tilltalas av tanken att bringa bättre ordning och reda i kaotiska organisationer och arbetsflöden. Men underbemanningen är i detta produktionssystem planerad och knappheten på resurser eftersträvad. Genom att minimera antalet bemannade sängplatser förminskas automatiskt antalet vårddagar per patient. Siffrorna som trillar fram ur de datoriserade målstyrningsformulären visar stigande produktivitet. För personalen ute på avdelningarna får resultaträkningen en annan karaktär.

– Jag var vårdplatskoordinator för några helger sedan, berättar Agneta Lenander. Vi hade 25 till 30 bemannade, lediga vårdplatser att tillgå i hela Skåne. 30 platser på 1,3 miljoner invånare. Vi har stora tunga industrier i regionen, omfattande järnvägstrafik och E4:an och E6:an. Det räcker att en turistbuss kraschar så räcker platserna inte till. Jag blev helt chockad.

– Mitt i natten flyttar vi patienter mellan sjukhusen för att få plats för nytillkomna. Gamla, svaga, multisjuka patienter på akutsjukhuset i Lund blir väckta av personalen: ”Förlåt, men vi måste flytta dig till lasarettet i Landskrona.” Det är inte värdigt.

Delningen av vårdansvaret mellan landsting och kommuner har förvärrat läget.

– Alla städar framför sin egen dörr. Strävan att minska antalet vårddagar på sjukhusen spiller över på kommunerna som får ta emot sjukare patienter, och omvänt får vi på sjukhusen skriva in alltfler hemlösa som kommunerna remitterar till oss. Vi skickar människor emellan oss i ett Svarte Petter-spel där ingen vill bära kostnaderna.

Med privatiseringar, vårdval och upphandlingar får kontraktsprincipen ytterligare spelrum. Apoteken var tidigare en stabil stödfunktion med god samordning och upparbetade informationsvägar. Nu ska vårdpersonalen leta läkemedel på en kaotisk marknad. Mer tid framför datorn. Gamla människor som kommer till vårdcentralerna vet ofta inte vilket hemtjänstföretag som har hand om dem. Sjuksköterskan får söka rätt kontakt på den lokala marknaden för vårdtjänster. Mer tid i telefonen.

Pervane flyttade från Norrköping till Stockholm och fick jobb på en av Caremas vårdcentraler i södra Stockholm. Där handlade allt om leverans enligt kontrakt.

– Landstinget hade uppdragit åt vårdcentralerna att göra hembesök hos alla som fyllt 75 år för att kartlägga deras vårdbehov. En distriktssköterska som kände patienterna och som patienterna hade förtroende för skulle genomföra uppgiften, och kartläggningen skulle följas upp med åtgärder för dem som visat sig ha problem med inkontinens, högt blodtryck eller andra krämpor. Varje samtal gav 750 kronor i ersättning. Om inte en viss procent av vårdcentralens listade patienter hade klarats av blev det vite. Om man å andra sidan kom över en viss procentsats utgick bonus. Det var sent på hösten, och vårdcentralen hade inte genomfört några samtal. Men Carema ville inte gå miste om pengarna. Därför anställde de mig på projekt för att klara så många hembesök som möjligt per dag. Jag undrade vem som skulle följa upp samtalen. Det spelade ingen roll, fick jag veta. Det handlade bara om statistik. Pengarna skulle kasseras in.

– Stockholm har efter mycket kritik justerat sitt vårdvalssystem. Vårdcentraler som har en stor andel patienter med tunga vårdbehov ska få högre ersättning. Följden blir att vi nu får order om att pricka av så många diagnoser som möjligt för varje patient. Ingen tänkbar diagnos ska undslippa läkaren, och till och med sjuksköterskorna får ställa diagnoser. Hälsoläget i Stockholm kommer plötsligt att genomgå en drastisk försämring.

Vårdvalet ger privata bolag möjlighet att trixa sig fram genom ersättningssystemen för att ta för sig av de skattemedel landstinget avsatt för sjukvården. Principen om vård efter behov skjuts åt sidan, det allmänna lakas ur och privata intressenter skor sig.

– Med vårdvalet blir det fritt fram att slingra sig förbi kön, säger Agneta Lenander. Ute på stan öppnar man en klinik för ögonoperationer. Den har ett avtal med en optiker. Optikern säger till kunden: ”Du har lite grå starr. Gå till kliniken så blir du opererad och slipper glasögonen.” Där har de inga begränsningar av hur många operationer de kan utföra. Landstingets pengar för ögonoperationer läcker ut i privatvården, och på sjukhusen får vi mindre resurser till operationer av våra svårt sjuka diabetespatienter. Vi får brist på läkare också. De tjänar mer på att jobba i den lilla lådan nere på stan.

Radio P4 Malmöhus avslöjade 2015 att över 50 offentligt anställda läkare samtidigt jobbar för privata vårdföretag som med pengar från Region Skåne utför specialistvård. En av läkarna berättade hur det kan gå till: Han träffar patienterna på den privata kliniken, remitterar dem till sjukhuset för specialtester och skickar dem sedan tillbaka till sig själv på kliniken för uppföljning. Jobbet går smidigare på den lilla mottagningen än på sjukhuset, där det ”finns ett helt annat akutansvar som kan komma in och störa”. ”Sedan ska jag naturligtvis inte sticka under stol med att man tjänar lite extra pengar när man jobbar där”, tillade han.[9]

Den skattefinansierade privatvården lanserades som valfrihet. Ansvariga politiker försäkrade att inga gräddfiler skulle utvecklas ur nyordningen. Det handlade bara om alternativ till de offentliga utförarna. Den solidariska finansieringen och den jämlika tillgången skulle bestå.

I dag har var tionde medborgare i arbetsför ålder en privat sjukförsäkring, oftast knuten till anställningen. En biljett till en gräddfil i vården. Utan den skattefinansierade privatvården hade det inte funnits någon marknad att tala om för affärsidén. Det hade varit brist på vårdenheter att få förtur till.

Socialdemokraterna gick till val 2006 med en lag som lovade stopp för gräddfilerna. Den revs senare upp av den borgerliga regeringen. Men stopplagen gällde aldrig primärvården, bara vissa sjukhus, visar ekonomhistorikern John Lapidus i en avhandling. Lagen var lätt att kringgå, och den stadgade inte ens om sanktioner mot vårdgivare som till äventyrs kunde fällas för brott mot paragraferna. Göran Persson och Ylva Johansson tillstod att ”den absoluta merparten av de privata vårdgivarna” var oförhindrade att fortsätta som förut med förturer för försäkringsbolagens kunder.[10] Så lät det inte i valdebatten.

Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, har följt utvecklingen av New Public Management, upphandlingar och vårdval inom äldreomsorgen. Liksom inom järnvägen tog en socialdemokratisk regering de första stegen från omvårdnad till leverens enligt kontrakt. En ny kommunallag våren 1991 gav kommunerna rätt att lägga ut vård av äldre och andra välfärdstjänster på privata händer. Även vinstdrivande företag kunde komma i fråga, men i retoriken kring reformen talade politikerna om ideella organisationer och personal- och brukarkollektiv.

Från 1993, då det privata bara hade drygt 2 procent av alla anställda inom omsorgen om gamla och funktionshindrade, steg andelen till över 19 procent 2010. Affärsföretagen stod för hela ökningen, och den icke vinstdrivande sektorn stod nästan still. Fem år senare var mönstret detsamma. Fem stora vårdkoncerner med Attendo i spetsen har tillsammans tre fjärdedelar av alla sängplatser inom landets äldreboenden. Ägarna är ofta internationellt verksamma riskkapitalbolag. Hemtjänsten har en något annorlunda struktur med ett otal småföretag vid sidan om de stora.[11]

Den utlovade valfriheten har det inte blivit mycket av, visar Marta Szebehely. Ytterst få äldre nyttjar möjligheten att byta vårdgivare, och arbetsvillkoren inom omsorgen har förändrats på ett sätt som inskränker den dagliga valfriheten. Vårdarbetarna inom hemtjänsten hade tidigare tid att stanna en stund vid hembesöket. De var i allmänhet fast anställda. De återkom till sina patienter, de kände dem, och de hade frihet att tillsammans med de äldre och sjuka avvika från rutinerna. Det fanns utrymme för icke schemalagda aktiviteter. I de privata hemtjänstföretagen och i New Public Management-systemets offentliga vårdenheter råder tvärtom brist på tid, kontinuitet och handlingsutrymme.[12] Timanställda vårdarbete jäktar runt med en GPS-uppkopplad mobiltelefon, ålagda att inom ett förutbestämt tidsintervall klara av ett antal strikt standardiserade och förutbestämda sysslor. Har de stannat och pratat en stund med en anhörig noteras det som en avvikelse i datasystemet, varpå chefen kan kräva en förklaring.[13]

Enkäter åren 2005 och 2015 visar att anställda inom äldreomsorgen tvingas ansvara för alltfler patienter och i allt större utsträckning känner sig mentalt utmattade. Andelen som anser sig ha för mycket att göra har ökat från 35 till 50 procent inom äldreboendet, och inom hemtjänsten kunde 2015 bara 16 procent av vårdarbetarna påverka den dagliga planeringen av arbetet. Tio år tidigare var siffran 39 procent. Omkring hälften av de anställda funderar starkt på att sluta.[14]

Men utflyttningen av ”vården av många gamla från sjukhus och ålderdomshem till informella arrangemang” fortgår enligt det önskemål Aspeninstitutet formulerade 1983. 1980 omfattade hemtjänst och äldreboende drygt 60 procent av alla över 80 år i Sverige. 2015 var andelen under 40 procent. Anhöriga, framför allt kvinnor, svarar för alltmer av vården. Var sjätte kvinna har gått ner i arbetstid, slutat arbeta eller pensionerat sig tidigare än planerat för att ta hand om någon anhörig.[15]

För de välbeställda öppnar vingarnas frihet andra möjligheter. Privata företag i hemtjänsten har service utöver basutbudet att erbjuda. Staten subventionerar med rut-avdrag på skatten.

Efter en serie avslöjanden av vanvård av äldre människor på privata vårdenheter har de så kallade valfrihetsreformerna hamnat i vanrykte. Riskkapitalbolagen och deras vårdkoncerner har haft svårt att freda sig mot kritiken. Carema valde att byta namn till Vardaga, och PR-konsulter och lobbyister engagerades för att avstyra politiska begränsningar av vinstjäktet. Maciej Zaremba gisslade i en serie artiklar i Dagens Nyheter våren 2013 kontraktsprincipen inom den offentliga vården. Inför valet följande år framförde Stefan Löfven kritik mot New Public Management och ”påhittade marknadssystem”. Detaljstyrningen skulle upphöra och professionerna återfå sin självständighet.[16]

Det har gått med denna föresats som med löftet att upphäva konkurrensutsättningen av underhållet av den svenska järnvägen. Men den socialdemokratiske partiledarens utspel fick Klas Eklund att rycka ut till försvar för sitt livsverk. I ett inlägg i Dagens Nyheter i november 2013 oroade han sig över att Stefan Löfven ”riskerar att kasta ut barnet med badvattnet”: ”Åtskilliga av de problem han beskriver beror på en allmän resursbrist som inte beror på styrsystemet.”[17]

Det är att virra till det.

Syftet med det nya styrsystemet var just att dränera det offentliga på resurser. Det gick inte att, som Aspeninstitutet uttryckte det, ”frigöra resurser för ekonomin” utan att bryta sönder den yrkeskultur som väglett sjuksköterskor, banarbetare och andra offentliganställda.

Resursbristen är inte allmän. Den är selektiv. I decennier har regering, riksdag och riksbank lagt kapital i händerna på finansaristokratin för att underblåsa pyramidspelen med bostäder och värdepapper.

Inte ens inom vården är knappheten allmän. Vårdutgifterna ökar numera något snabbare än BNP, men pengarna letar sig inte ner till kirurgavdelningen i Luleå eller de multisjuka i Skåne. Tillskotten ger service åt välbeställda med lättare krämpor, berikar enskilda som skor sig på utförsäljningar av allmän egendom och hopar sig på riskkapitalbolagens konton i Luxemburg.

En sjukgymnast i Stockholm klagar i Aftonbladet hösten 2016 över flera timmars extra arbete i veckan. Nya arbetsmoment tillkom när landstinget lät företaget Onemed ta över upphandlingen av förbrukningsmateriel. Förr beställde vårdenheterna själva vad de behövde. Det fungerade utmärkt, men med den privata företagsamhetens hjälp skulle allt bli effektivare och billigare. Ett par stödstrumpor kan numera kosta flera tusen kronor.[18]

Priset för strumporna är inte det enda som hamnat i världsklass i sjukvården i Stockholm på senare år. Nya Karolinska är ett av de dyraste sjukhusen någonsin någonstans, en produkt av ett koncept som kallas OPS, offentlig-privat samverkan. I stället för att låna pengar till låg ränta, på normalt sätt anlita företag för bygget och sedan ta över den färdiga fastigheten, har landstinget lagt allt utom själva vården i händerna på byggkoncernen Skanska och det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree. Företagen garanteras en enastående avkastning på en riskfri investering, bankerna får generösa räntor på sin utlåning och bolagen har monopol på drift och skötsel fram till 2040. De årliga utgifterna blir ett slukhål i landstingets budget i årtionden framöver. Slutnotan väntas överstiga 65 miljarder kronor.[19]

Företagsamhetens självutnämnda företrädare har sällan invändningar mot offentliga utgifter av detta slag. Det är ju så det allmännas bruksvärden får bytesvärde och resurser frigörs för de privata fickorna.

I sitt vinstjäkt hämtar storkoncernerna och finansbolagen support från ett skikt av politiker och tjänstemän som tagit höjd i vingarnas frihet. Stödstrumporna fick sitt nätta pris under Filippa Reinfeldts tid som sjukvårdslandstingsråd. Hon öppnade de offentliga kassorna i Stockholm för de tilltagsna genom vårdvalsreformen 2007 och övervakade de slutliga besluten kring Nya Karolinska, även om andra på hennes kant var närmare ansvariga för den fiffiga OPS-lösningen. Efter att ha lämnat politiken hösten 2014 utses hon några veckor senare till chef för affärsutveckling och lobbyverksamhet hos Aleris, ett mångmiljardföretag på den nya vårdmarknaden ägt av familjen Wallenbergs Investor.[20]

Filippa Reinfeldts karriär är inte på något sätt unik. Listan är lång över ledande politiker som främjat karriär och förmögenhetsutveckling med uppdrag för företag med intressen i privatiseringar, konkurrensutsättningar och privilegierad access till allmänna tillgångar. Över 220 före detta politiker i Sverige var 2014 konsulter hos lobbying- och PR-företag. De är i första hand moderater, socialdemokrater och liberaler, inflytelserika men ofta okända för den bredare allmänheten. De har som Klas Eklund varit strateger på kanslierna, angett riktningar, skrivit propositioner, utrett och format den politik som de formellt folkvalda lanserat som valfrihet och förnyelse av välfärden.[21]

Klas Eklunds promenad längs den tredje vägen slutade på SEB:s huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm. Han blev chefekonom på familjen Wallenbergs bank.

Det är en kapitalism som förtär det allmänna och korrumperar allt den kommer åt.

Mikael Nyberg, Folket i Bild/Kulturfront nr 12/2016

 

Noter

[1]  Infranord, powerpoint-presentation, Attitydprojektet, HSO-möte, 12 mars 2015.

[2]  Daniel Yankelovich, Hans Zetterberg, Burkhard Strümpel, Michael Shanks: Work and Human Values: An International Report on Jobs in the 1980s and 1990s, Aspen Institute 1983, s. 25, 142.

[3]  Bengt Gustafsson (red.): Land i förändring. Röster om den svenska krisen, Timbro 1994, s. 66, 76.

[4]  90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag 1989, s. 51, 189.

[5]  A.a., s. 18f.

[6]  Ekonomisk debatt nr 3/1989, s. 192f, http://nationalekonomi.se/filer/pdf/17-3-le.pdf

[7]  Läkartidningen nr 6/2007, www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/6/6069/LKT0706s396_397.pdf

[8]  Läkartidningen nr 6/2007, www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/6/6069/LKT0706s396_397.pdf

[9]  Sveriges Radio P4 Malmöhus 151210, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=6322558

[10] John Lapidus: Social Democracy and the Swedish welfare model, University of Gothenburg 2015, s. 141ff.

[11] Marta Szebehely: Konkurrens, kundval och privatisering. Nya styr- och driftformer i den svenska äldreomsorgen, http://slideplayer.se/slide/2324573/, Marta Szebehely: Vinstsyfte i äldreomsorgen, publicerad i Alla dessa marknader, Årsbok från Riksbankens Jubileumsfond, red: Jenny Björkman & Björn Fjæstad (2014), Marta Szebehely: The Nordic Caring State: ideals and realities Keynote at Conference Problems and visions in social care, Power point-presentation, Ljubljana September 14-15, 2016.

[12]  Marta Szebehely: Jämlikhet och individanpassning – ett realistiskt ideal för den svenska äldreomsorgen?, Socialvetenskaplig tidskrift, nr 3-4/2014, s. 393 ff., Marta Szebehely: Vinstsyfte i äldreomsorgen, publicerad i Alla dessa marknader, Årsbok från Riksbankens Jubileumsfond, red: Jenny Björkman & Björn Fjæstad (2014).

[13] Svt Nyheter, 130604, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/hemtjanstens-omojliga-schema-ska-utredas

[14] Marta Szebehely: The Nordic Caring State: ideals and realities Keynote at Conference Problems and visions in social care, Power point-presentation, Ljubljana September 14-15, 2016.

[15] Marta Szebehely: The Nordic Caring State: ideals and realities Keynote at Conference Problems and visions in social care, Power point-presentation, Ljubljana September 14-15, 2016.

[16] Dagens Nyheter 131115, http://www.dn.se/debatt/valfardens-yrken-maste-fa-sin-frihet-och-status-ater/

[17] Klas Eklund och Steven Kelman, Dagens Nyheter 131119, http://www.dn.se/debatt/lofvens-kritik-mot-styrning-i-skola-och-vard-ar-felriktad/

[18] Aftonbladet 160928, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article23608825.ab

[19] Henrik Ennart & Fredrik Mellgren: Sjukt hus. Golbala miljardsvindlerier – från Lesotho till Nya Karolinska, Ordfront 2016, s. 157ff.

[20] Aftonbladet 141219, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20048143.ab

[21] Sigurd Allern, ETC 150531, http://www.etc.se/inrikes/sverige-svangdorrarnas-forlovade-land

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook35Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone