Sara Lidman

Om Sara Lidman

Liksom flera andra svenska intellektuella ägnade Sara Lidman mycket av sitt verksamma liv åt kampen för frigörelse i tredje världen. Det var ingen distraktion från de ämnen hon började och avslutade sitt författarskap med. Tvärtom, konflikterna i världskapitalismens utkanter tydliggjorde de klassmotsättningar och den exploatering av periferin hon iakttog i sitt eget land. Här är ett tal jag höll i Umeå vid Sara Lidman-sällskapets årliga sammankomst 2010, publicerat i den nyutkomna antologin Sara-dagar II.


JAG VÄXTE UPP med Sara. Min mor var en av hennes närmaste vänner.

Första minnet: Våren 1956. Jag är knappt tre år och pappa är hos mamma på BB. Jag ska få två syskon. Berta Hansson har lovat att ta hand om mig. Hon bor högst upp i ett hus i Gröndal. I lägenheten intill lever Sara.

Jag minns två saker från den dagen: marmorn i fönstersmygarna och några föremål hämtade från Afrika.

Tredje världen var tidigt närvarande hos Sara.

Jag tror att hon kände igen sin egen ände av världen i Sydafrika, Kenya och Vietnam.

Det förment provinsiella är ju det verkligt globala. Hon kom från ett överexploaterat, råvaruproducerande Norrland till motsvarigheterna i Syd.

Andra minnet är från ABF-huset i Stockholm någon gång vid mitten av 1960-talet. Det var ett av de första opinionsmötena mot USA:s krig i Vietnam.

Sara talade. Jag minns inte närmare vad hon sa, bara den förtätade vreden. Hon dekonstruerade ord för ord de föregivna skälen för kriget. Det var inget postmodernt språkspel. I fraserna från Vita huset gömde sig napalm och stålkulebomber.

Sara hade ett härbre intill vårt hus i Hammerdal. Vi levde med henne hela somrarna.

När jag blev lite äldre kunde hon ropa på mig och be mig läsa utkastet till någon artikel hon skrivit om Vietnam.

Kriget var alltid närvarande. En hel generation växte upp med det.

I motståndet mot USA:s krig kunde vi dekonstruera en världsbild. Inte bara USA-imperialismen utan också den svenska kapitalismen gick att begripa. Arbetarklassen blev med LKAB-strejken åter synlig för sig själv som klass.

Sara var med boken Gruva högst delaktig i detta medvetandegörande.

Befrielsekriget i Vietnam uppmuntrade folkliga rörelser runtom i världen, också i kapitalismens centrum. Ur detta kom nya sociala trygghetssystem, lättnader av fabriksförtrycket, minskade inkomstskillnader, förbättringar av kvinnornas ställning och mycket annat.

Vi hade stora förhoppningar om vad som sedan skulle följa.

Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss.

Walter Rostow, en av strategerna bakom Kennedys och Lyndon Johnsons beslut att gå till krig i Vietnam, förklarade strax före sin död:

– Jag förtränger inte för ett ögonblick att vi tröttnade på kriget och drog hem våra trupper. Jag förnekar inte heller att Vietnam var ett uselt krig och att det var väldigt tufft för krigsveteranerna och deras familjer och mycket annat… Jag vill bara tillägga att jag anser att vi uppnådde de strategiska mål som Lyndon Johnson och hans kollegor ställde upp.

Alltså: Kommunismen hejdades innan den nådde Thailand, Indien och oljefälten vid Persiska viken. Det var värt 58.000 amerikanska soldaters liv. (Ett par miljoner dödade vietnameser, laotier och kambodjaner räknas inte i bokslutet.)

Jag tror att det finns ett mått av sanning i Rostows kalkyl. USA:s nederlag i kriget var en stor folklig seger, men fem år efter befrielsen av Saigon hade utvecklingen skiftat färg. Revolterna var utsläckta och klassväldet reorganiserat.

Jag tror inte att det var ofrånkomligt. Det hade inte behövt gå så, men det gick så.

Det nationella försvarskrigets frigörande, revolutionära kraft förtärdes i den helvetes eld USA:s statsledning lät löpa över byar, skogar och risfält. När stjärnbaneret rullats ihop och den sista helikoptern lämnat Saigon var den stora tillbakarullningen av de folkliga framstegen i världen redan igång. Det började i syd med kuppen i Chile och skuldutpressningen, slutade i norr med de nyliberala omställningarna.

Den rika världens borgerlighet segrar sig nu ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och ändlösa nya kolonialkrig. Sverige har övergett sin alliansfrihet, vi genomför krigsövningar med USA och Nato och vi deltar under amerikanskt befäl i ockupationen av Afghanistan.

Också före detta Vietnamaktivister kan idag som journalister, politiker eller chefer för någon organisation bejaka den här utvecklingen. Den världsbild de löste upp för 40 år sedan är de nu uttolkare av. Orden med klusterbomber till innanmäte faller idag ur deras munnar.

Det är inget konstigt. Tvärtom, så beter sig normalt den rika världens tankeproducenter.

Sara valde att förbli ett undantag.

Jag hälsade på henne här i Umeå ett år innan hon insjuknade och dog.

Hon hade inte riktigt tid med mig. Hon skulle hålla tal nästa dag och hon var noga med orden.

Hon höll sig till ett skrivet manus, men detta manus skulle ner till minsta stavelse bearbetas och omarbetas. Hon stod vid sin pulpet i lägenheten på Lars Färgares Gård och läste texten om och om igen.

Talet handlade om Irak.

Sista gången jag såg henne vägde hon 37 kilo och låg på ett sjukhem här i stan. Hon hade utsikt över en snövidd och en övergiven lada. Hon läste Le Monde, hon eftersökte nyheter från världens utmarker.

Mikael Nyberg, Sara-dagar II, Sara Lidman-sällskapets medlemsskrift 2016.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook17Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone