BSN omslag

Det nya modet

Måns Hirschfeldt i Aftonbladet 17 september 2018: ”Mikael Nyberg har skrivit en gripande text om sin mamma, om en tid och en strävan. Och Det nya modet, som den här boken heter, är rikligt illustrerad, som man säger. Det är också väldigt fin tryckkvalitet … Roligt med en sådan här satsning, tycker jag.” Linda Fagerström, Aftonbladet 4 november: ”Kort sagt rör sig levnadsteckningen smidigt i det gränsland där konstnärskap möter familjeliv – en balansgång som få biografer klarar av.” Det handlar om boken Birgit Ståhl-Nyberg – Det nya modet (Bokförlaget Arena). Här är ett utdrag ur min text, publicerat i Clarté 3/2018.


I FLERA BILDER gestaltade hon sambandet mellan förtunningen av hemtrakten och förtätningen av storstaden. Porträtt av en gräsrot kunde vara ett självporträtt. Kvinnan är uppryckt ur sitt sammanhang, minnet av hemtrakten ser vi i förgrunden. I Akvariet sitter samhällsingenjörerna på rad, skyddade av ordningsmakten. Deras uppdrag är att omstrukturera landet.

”Norrlands inland är vackert men kallas nuförtiden ‘Dödens väntrum'”, skriver Birgit. ”Det är mest gamla människor som bor kvar här – dom unga kravlar omkring vid Sergels torg, där luften är tung av bly och bankerna många. Men det är inte deras banker – dom är bara s.k. rörlig arbetskraft … och snart har vi en europeisk stormarknad och hela Sverige blir ett dödens väntrum. Västtyskland nästa!” ”Nej till EEC!” står det klottrat på en pelare i Sverige, sommaren 1970. Till höger är den nedlagda lanthandeln uppe i Håxås. I Myshörnan tronar Marcus Wallenberg och hans bank över stadens invånare.

Det var bilder som liksom bokcirklarna och revyerna på Ede Skans växt fram ur ett kollektivt uppvaknande. Birgit utvecklade sitt måleri i en ny tid av rörelser underifrån. Klasståndpunkten hade hon hemifrån. Nu fick den nya fästen. Sara kom från Afrika med insikten att kapitalet som hopade sig i den svenska metropolen inte bara hade exploateringen av Norrlands inland till förutsättning. I Vietnam bombade USA småbönder och landsbygdsproletärer i en skala som överträffade världskrigets förstörelse. Borgerligheten talade om försvar av den fria världen, och folkhemmets ledare, socialdemokraterna som Elov, Ida och deras generationskamrater fört till regeringsmakten, såg ännu tysta på. Birgit radikaliserades och Hend­rik följde med.

Vi var med på de första Vietnammötena. Sara talade på ABF-huset och vi brände amerikanska flaggor av papp utanför. 15 år gammal gick jag med i FNL-grupperna. Robert och Katarina, tvillingarna, följde snart efter. Med våra kamrater hade vi studiemöten om befrielsekampen och imperialismen hemma i lägenheten i Farsta. Mamma såg likheten med föreningslivet och kulturen i 40-talets Hammerdal.

Hennes bilder hade verkan. De polariserade kritiken. Torsten Bergmark i Dagens Nyheter och Bengt Olvång i Aftonbladet välkomnade hennes utveckling. Skönhetens förvaltare markerade avstånd. 1965 hade Stig Johansson på Svenska Dagbladet skrivit om ”suggestiva bilder” med ”originella och egensinniga inslag, egensinniga på ett sätt som väcker intresse”. Han uppskattade att hon målade människor ”inte en och en, utan i flock, massa – avindividualiserade, anonyma leddockvarelser – sedda i branta, förbryllande perspektiv”. 1974 skiftar han hållning efter politiken: ”Hon är en i skarorna av kämpande samveten med taggarna utåt mot omänsklig förortsmiljö och allt sådant man menar vara kapitalets nedbrytande makt.” Målningarna finner han ”stereotypa” och ”egendomligt stela, metalliskt hårda”: ”Kanske räddar hon sig undan hotande torka i några bilder av lantliga avkrokar, glesbygdsproblematik förmodligen. Men det finns en stilla romantisk ton i dem som jag uppfattar som välgörande.”

I Vecko-Journalen samma år skrev Eugen Wretholm: ”… det här är fråga om en konstnärlig begåvning som snörd i politisk korsett ännu inte fått komma till sin rätt.”

Den stilla romantik som skulle lösgöras hade inget med människorna i förortsmiljön att göra, och någon skönhet kunde de borgerliga recensenterna inte finna hos de kvinnor Birgit mött Nere på samhället, dessa kvinnor som mjölkat korna, passat upp hos disponenten och försett skogsindustrin med arbetskraft att förbruka.

Men Birgit läste Brecht: ”Det sköna får inte längre uppfattas som sant, när det sanna inte uppfattas som skönt. Man måste på det hela taget misstro det sköna.”

Ett utdrag ur Birgit Ståhl-Nyberg – Det nya modet (Bokförlaget Arena, 2018).
TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook32Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone