Vad hindrar Sri Lanka att kopiera Sveriges industrialisering och välfärdsutveckling? Bland annat den så kallade frihandeln. Clarté 1/1994.
LEDARSKRIBENTEN Hans Bergström sammanfattar i Dagens Nyheter intrycken efter ett besök på Sri Lanka: ”Omvandlingen ger utrymme för populism.” Det är klasskänsla i den prosan.
Han hyllar den nya ekonomiska politiken. Efter öppningen mot världsmarknaden har tillväxten accelererat från fyra till över sex procent per år. Exporten från tillverkningsindustrin ökar med en fjärdedel om året.
Men populismen hotar. ”Man kan peka på att några importerar lyxvaror. Man kan hävda att landet säljs till utlänningar…”
I Katunayaka, den inhägnade ekonomiska frizonen strax norr om Colombo, sitter 50.000 kvinnor vid symaskiner upp till 70 – 80 timmar i veckan. De bor i sovsalar och kan tvingas toalett och kök med 50 eller 60 andra. Då måste de stiga upp fyra, fem på morgonen för att hinna laga sig det ris och de grönsaker de behöver till matrasten. Kommer de två, tre minuter för sent kan de förlora två dagslöner i böter. De har ont i huvudet och rygg och armar smärtar men de går till arbetet i alla fall. Sjukdagar räknas av från de fjorton semesterdagarna.
Sri Lankas arbetare slåss för sin välfärd liksom folk i andra länder. 3.000 textilarbetare i Katunayaka trotsade förra året i över en månad frizonens strejkförbud. Det multinationella företaget försökte halvera nyårspremien.
Ur sådana strider växte i industrikapitalismens barndom arbetarrörelsen i vårt land. Socialdemokratin och fackföreningarna hävde med sina krav Sverige ur fattigdomen. Lönehöjningar, välfärdsinrättningar och regleringar lade grunden till en allsidig ekonomi. Företagen gick inte under till följd av de stigande omkostnaderna. De mötte dem med utveckling av ny teknik och omvälvningar av produktionen. Klassmotsättningen kapslades in i folkhemskapitalismen.
På Sri Lanka är det inte lika lätt. Om de 50.000 kvinnorna i Katunayaka är framgångsrika i sin kamp flyttar de utländska textilfabrikörerna till Vietnam eller Bangladesh. Utrymmet för en lokal, tekniskt mer avancerad produktion, som på världsmarknaden kan bära högre löner och sociala omkostnader, är litet och snabbt krympande.
De rika länderna och deras företag har monopoliserat de instrument som behövs för att utveckla en allsidig välfärdskapitalism. De äger nästan allt kapital, de kontrollerar marknadsföring och handel, och de har med patent och copy rights förfoganderätt över högteknologin. Profitabla delar av det kunnande och den uppfinningsrikedom som finns i Syd förs i brain drain över till Nord.
Sydkorea, Hong Kong, Taiwan och Singapore – befolkningsmässigt obetydliga områden i Asien – kunde under gynnsamma utrikespolitiska omständigheter och med hjälp av statliga regleringar som begränsade trycket från världsmarknaden klättra upp en bit. Men det nya frihandelsavtalet och de strukturella anpassningskraven från Världsbanken och Internationella Valutafonden stänger också denna öppning.
Ur den ekonomiska frizonens tillväxt kommer ingen folkhemskapitalism. Där kan klassmotsättningen inte kapslas in. ”Omvandlingen ger utrymme för populism.”
Mikael Nyberg, Clarté 1/1994
