Revolutionärt våld och mänskliga rättigheter. Exemplet Indien. Dagens Nyheter 8 augusti 1999.
DET SAKNAS NÅGOT i debatten om kommunismens skuld, skrev Ulrika Milles i Expressen i våras. Där finns inget om de förtvivlade tillstånd som närt, och när, förhoppningarna om ett kommunistiskt samhälle. Det upprörde henne. Före detta kommunister renar sig och låter de förtrycktas drömmar rinna bort med smutsen.
Ulrika Milles nämnde Latinamerika. Det går också att skriva om Indien.
Atma Ram är en mäktig man i byn Khajuri i delstaten Haryana. I en annan trakt köpte han sig tre slavar som snärjts i skulder och fått lämna sig själva som säkerhet för förlupen ränta. Skuldslavarna var daliter, sådana som förut kallades oberörbara. Chanderbhan, Krishen Kumar och hans fru Lalu Bhai sattes att arbeta dagarna i ända för bara maten. På nätterna hölls männen kedjade medan Atma Rams fem söner och hans två chaufförer våldförde sig på Lalu Bhai.
Chanderbhans dotter anmälde Atma Ram till polisen och daliterna släpptes fria, men poliserna häktade inte brottslingen. De registrerade inte ens anklagelserna. Ett befäl bad daliterna förklara hur de nu tänkte återbetala de 70.000 rupier husbonden lagt ut för dem.
Varje vecka går det att läsa om liknande händelser i de indiska tidningarna. Samhället är för landets hundratals miljoner småbönder och jordlösa lantarbetare ett dagligt övervåld.
Det finns ett motriktat våld. Också detta våld kan vara otäckt. Phoolan Devi, känd genom filmen Bandit Queen, berättar i sin självbiografi hur hon med geväret krossar könsorganet på mannen som våldtog henne när hon var elva år. Hennes revolt var en ostyrig, våldsam längtan efter upprättelse. På sina håll i Indien är denna längtan politiskt organiserad. Den kallas då extremistisk.
I Andhra Pradesh och Bihar, delstater med sammanlagt 150 miljoner invånare, pågår de hårdaste sociala strider. Det får vi inte veta något om. Massakrer och massvåldtäkter föräras inte ens notiser på tidningarnas utrikessidor, än mindre utryckningar av CNN eller upprört tal från våra politiker. Det är skillnad på människa och människa i västvärldens gränslösa omtanke om den enskilda individen.
I Andhra Pradesh och Bihar dröms den förbjudna drömmen. Kommunistiska revolutionärer verkar på landsbygden. De tillhör olika partier men omtalas alla som naxaliter efter folkresningen i Naxalbari i Väst-Bengalen 1967.
Kodavalli är en by där bergen sträcker sig ner mot slättlandet i Andhra Pradesh. Mariamma, en av kvinnorna, berättar:
– Bhuminarerna, de högkastiga jordägarna, hade lagt beslag på stora arealer överskottsmark, och myndigheterna lyssnade inte. Vi fick veta att naxaliterna kunde hjälpa oss, så vi gick med i partiet och gav myndigheterna ett ultimatum: ge oss marken, annars ockuperar vi den. När de vägrade tågade vi ut på fälten med röda fanor. Jordägarna började hetsa mot oss efter kastlinjer. De forslade hit över tvåtusen män av mellankast, men vi drev tillbaka dem med pilar och spjut. Femtio av våra män blev arresterade efter striden och de andra flydde. Det var bara kvinnor, barn och poliser kvar här. Konstaplarna trängde sig in i våra hus och betedde sig illa. Det blev slagsmål och bråk men vi var många fler än de. Vi omringade dem. ”Om ni inte passar er”, sa vi, ”så kommer vi att vira in er i våra saris.” Då gav de sig. Att bli inlindad i en sari är en stor skam för en man.
Striderna gäller inte bara jorden. Raja Ram Singh är en av naxalitpartiet CPI(ml):s företrädare i Bihar:
– Feodalherren och hans söner törs inte längre tvinga sig på de fattiga flickorna i byn. Så snart minsta incident blir känd utvecklas en stark massrörelse. De skyldiga blir slagna och utsätts för sociala bojkotter. De kan till och med bli dödade. Rörelserna har helt förändrat samhällsklimatet. För tjugo år sedan brukade folk skryta med att de var släkt med godsägaren. Nu medger han inte ens själv att han är en zemindar.
Bihar är en föraktad och avhånad landsända. Jorden på slätten kunde ge lika god avkastning som markerna i Punjab och Haryana, och i bergen i söder finns en tredjedel av Indiens mineraltillgångar. Men Bihar är, som ekonomen Shaibal Gupta uttrycker det, ”ett Syd i Syd”, en nedtryckt del av en nedtryckt världsdel. I lag stadgas att ingen får äga mer än sju till tio hektar mark, men fler än 700 godsherrar har ägor större än 50 hektar.
– Delstatsregeringen har aldrig brytt sig om jordreformerna, säger Pranava K Chaudhary vid Times of India i Patna. Tusentals hektar ligger i träda på godsherrarnas ägor medan lantarbetare och fattigbönder skickar sina barn att väva mattor i Uttar Pradesh och själva lämnar hembygden för arbete i Delhi och Calcutta eller på fälten i Punjab och Haryana.
Bihars ekonomi vilar på de pengar som migrantarbetarna skickar hem, men rupierna hamnar inte alltid där de ska. Postjänstemännen tar för sig – och lånar ut de stulna pengarna till fattigbönderna till tjugo, trettio procents ränta.
– Det finns inga välfärdsanordningar av något slag på landsbygden, fortsätter Chaudhary. Inget tjänligt dricksvatten, inga pumpar, inga skolor. I norra Bihar lider folk av malaria och kolera, men det finns ingen hälsovård, inga läkare, inga sköterskor. Landsbygdsläkarna tjänar pengar privat i distriktshuvudstaden.
I centrala Bihar skakar samhället i brytningen mellan feodala kvarlevor, kapitalistisk utveckling och revolutionära massrörelser.
– Folk är politiskt medvetna. De vet sina rättigheter. De tillåter inte storbonden att nyttja sin överflödsmark utan ockuperar den och brukar den för egen del. De kräver betalt efter gällande minimilön. Annars strejkar de och utsätter godsherren för ekonomiska blockader. Jordägaren kan skicka gangsters att misshandla eller döda de uppstudsiga, men då riskerar han repressalier från beväpnade naxaliter.
Jordägarna har privatarméer som sedan 70-talet mördat hundratals lantarbetare och fattigbönder i centrala Bihar. Savarnas Frihetsfront genomförde 1992 en våldtäktskampanj för att bryta daliternas motståndsvilja. Fler än 200 kvinnor mellan sex och 70 år gamla våldtogs på fem månader. 1994 blev denna front stommen i Ranvir Sena, en välbeväpnad, rörlig kår på 300 till 400 man.
En natt i december 1997 tog sig tvåhundra män från Ranvir Sena över floden Sone till Laxmanpur-Bathe. De omringade byn, sprang in bland hyddorna och sköt ihjäl 63 människor, bland dem 26 kvinnor och 19 barn under tio år. Vid återtåget skar de halsen av färjekarlen.
Den 9 januari i år meddelade Ranvir Senas ledare Barmeshwar Singh att godsägararmén snart tänkte genomföra en ännu större massaker. Polisen vidtog inga åtgärder. Den 25 januari, natten till Indiens nationaldag, omringade ett femtiotal beväpnade män daliternas hus i Shankarbigha. En del bybor sköts sovande, andra släpades ut på vägen för att avrättas. 23 daliter dog, varav fem kvinnor och sex barn.
Ranvir Sena är en förbjuden organisation men det har inte märkbart hindrat operationerna. Inga större polisräder har genomförts mot godsägararmén. Inga ledare har dragits inför rätta och fällts. Barmeshwar Singh, Ranvir Senas anförare, fastnade för drygt ett halvår sedan i en rutinkontroll i Patna. Polismännen fick order att släppa honom.
De styrande i Patna ser i Ranvir Sena ett medel att stävja naxaliterna. Efter varje massaker skyndar sig politikerna att fördöma dödandet av kvinnor och barn och visa sitt medlidande med de fattiga och betryckta. De lovar ersättning till de anhöriga och straff för de skyldiga, men hjälpen blir det inte mycket med och de rättsliga utredningarna går i stå. Amir Das, domaren som skulle utreda morden i Laxmanpur-Bathe, fick inget kontor, ingen personal och inga anslag. Efter ett år lades utredningen ner.
– Ge oss gevär, inte kompensation, sa en överlevande i Shankarbigha till de styrande politikerna när de kom för att beskåda liken. Vi vill inte ha era pengar. Vi vill slåss mot dem som dödar oss och fritt får härja omkring.
Daliterna i grannbyarna var organiserade i självförsvarsstyrkor. När skjutandet började rusade de till och öppnade eld. Männen från Ranvir Sena fick retirera innan de lyckats överträffa massakern i Laxmanpur-Bathe.
Kommunisterna besvarar attackerna mot lantarbetarna och fattigbönderna med attentat mot högkastiga jordägare. Flera av naxalitgrupperna verkar fortfarande underjordiskt, men CPI(ml) är sedan 1982 ett legalt parti.
– Vi är emot uskillningslöst dödande, säger Sivaraman, som är medlem av centralkommittén. Det går inte att lösa detta bara med militära medel. Vi försöker politiskt vinna mellangrupperna och isolera de bhuminarer som anstiftar terrorn, men vi har också hemliga, väpnade enheter och milisstyrkor i byarna. Det är nödvändigt att vedergälla morden och straffa de skyldiga. Elva av dem som ledde massakern i Laxmanpur-Bathe sköts senare ihjäl. Det har en avskräckande effekt. Ranvir Sena vågar sig inte på de byar där vi är starka. De hemsöker de försvarslösa.
Kritiker av naxaliterna talar om en accelererande våldsspiral och ordnar fastor och fredsmarscher för att få ett slut på dödandet. Båda sidor ska lägga ner vapnen, föreslås det. Våld har ingen plats i en demokrati. De stridande parterna måste lära av Buddha och Gandhi. Folkets väl kan bara säkras med samtal och dialog.
Från den liberala rättsstatens ståndpunkt är det motriktade våldet brottsligt. Phoolan Devi och hennes banditer kränkte mänskliga rättigheter också då de straffade dem som verkligen var skyldiga till de grövsta förbrytelser. Ingen ska dömas ohörd. Även den som tagit sig en elvaårig flicka till hustru och förgripit sig på henne har rätt att få sin sak prövad i laga ordning. Men Phoolan Devi hade prövat den lagliga vägen och blivit fängslad och våldtagen av poliserna. Hennes val var att leva förnedrad eller göra uppror på det sätt som var tradition i ravinerna kring Chambaldalen.
På liknande sätt är det med det politiskt organiserade våld som daliterna i Bihar riktar mot godsägarna och deras privatarmé. Hur välplanerat och genomtänkt det än är leder det ändå till att oskyldiga människor drabbas, och även när det är som mest välriktat är det blodigt, otäckt, och i strid med rättsordningen. Likväl, hävdar kommunisterna, är det nödvändigt.
– Vad vill de där politikerna och intellektuella att vi ska göra, frågar Nand Kishore Prasad, en av naxaliternas ledare i Patna. De säger att vi provocerar bhuminarerna med våra ekonomiska blockader. Men har då inte daliterna laglig rätt att vägra arbeta, om de inte får ut sin minimilön, om godsherren kränker dem och om han tar deras jord ifrån dem? Livegenskapen är enligt författningen avskaffad här i landet. Lantarbetarna begär bara sin lagenliga lön och rätten att behandlas med respekt, men de högkastiga jordägarna svarar med massakrer. Då är det inte underligt att daliterna vill försvara sig. Med vilken rätt kan någon fordra att de ska låta bli?
Det finns en inre nödvändighet också i bhuminarernas våld. Gore Lal Yadav, högste ämbetsman i distriktet Bhojpur, förklarade efter en massaker i Bathani Tola 1996:
– Vad har bönderna för val när de ställs mot väggen? Naxaliterna tillåter dem inte att arbeta. Naxaliterna arbetar inte själva heller, och de tillåter inte bönderna att leja arbetare från annat håll. Folk påstår att naxalismen försvinner först när det blir rättvisa. Men om inte naxalismen upphör kommer det alltid att finnas arméer som Ranvir Sena.
Logiken tycks vara densamma, men det ena dödandet skiljer sig från det andra inte bara i omfattning och grymhet. Det har ett motsatt syfte. Daliterna försvarar sig mot ett dagligt övervåld. Bhuminarerna skjuter kvinnor och barn för sin rätt att utöva det.
En bred demokratisk opinion i Indien ser denna skillnad. Till och med landets president, K R Narayanan, som själv är dalit, sägs i förtvivlan över Ranvir Senas massakrer har utbrustit:
– Men det finns ju självförsvarsstyrkor i byarna. Kan de inte göra något?
Indien är en demokrati med allmänna val och yttrande- och tryckfrihet. Till skillnad från andra naxalitgrupper ställer CPI(ml) upp i valen, men möjligheterna att den vägen stoppa terrorn mot daliterna är små. Partiet har sex företrädare bland de 324 ledamöterna av delstatsparlamentet i Bihar. Det kan tyckas vara lite. Chaudhary, journalisten, förklarar:
– CPI(ml) har massivt stöd på landsbygden i centrala Bihar. De är riktiga kämpar då det gäller att försvara daliternas dagliga intressen, men de klarar inte striden om valbåsen. Röstfusket avgör valen i Bihar. Enligt de officiella siffrorna deltar 50 till 60 procent av de röstberättigade i valen, men högst 40 procent av rösterna är genuina röster.
Tidigare tillät de högkastiga godsägarna inte daliterna att rösta. Nu är daliterna avgörande för valutgången, men pengar, muskelkraft och fingerfärdighet bestämmer var deras röster hamnar. Varje etablerat parti håller sig med kårer av kriminella som angriper motståndare och på valdagen ockuperar vallokaler och stjäl valurnor. BJP, den fascistiskt inspirerade hinduhögern, har stöd av Ranvir Senas män i detta valarbete.
Fler än 30 människor dödades och över 100 skadades i det senaste valet. Daliten Rajendra Das i byn Kolwani Sahiyar satte upp en affisch för partiet Janata Dal på sin husvägg. Några av regeringspartiet RJD:s partiarbetare kom förbi och beordrade honom att ta ner affischen. När han vägrade skar de av honom könsdelarna.
Bihars blodiga politiska uppgörelser betraktas i Delhi och Bombay som ett utslag av delstatens efterblivenhet. Chaudhary vänder på det:
– Alla talar om bristen på lag och ordning i Bihar. Men Bombay då? I Bombay är det ännu värre. Ingen diskuterar våldtäkterna i Madhya Pradesh eller grymheterna i Gujarat. Det är alltid Bihar det pratas om, för Bihar är delstaten där eliten fruktar att leva, en stat för daliter och människor som inte lyckats ta sig fram i livet.
I Bihar och Andhra Pradesh utövas det dagliga övervåldet inte längre ostraffat. I byarna kring Patna och Jehanabad hade slavägaren och våldtäktsmannen Atma Ram fruktat för sitt liv.
Drömmen om kommunismen är en levande kraft i det indiska samhället. Vi har svårt att förstå det. Indier som inte modlöst lider sig igenom namnlöst elände framstår som gengångare från en epok då folk ännu hade illusioner. Det kan bero på att vi lever i en inkrökt tid i en inkrökt del av världen.
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 8 augusti 1999
