Vita huset svarar numera undvikande på frågan om folket i Irak fått det bättre sedan USA:s soldater tågade in i Bagdad. Likväl är nya så kallade humanitära interventioner på gång. I Somalia uppmuntrar USA grannstater att tåga in, i Sudan hotar USA och Storbritannien med flygangrepp och flottblockad. Det finns skäl att vara vaksam när det största krigsherrarna i världen flaggar med moralen. Aftonbladet 20 december 2006.
ENLIGT EN OPINIONSMÄTNING refererad på DN:s ledarsida i lördags anser mer än 90 procent av alla irakier att det blivit svårare att leva sedan USA:s soldater tågade in i Bagdad.
Det hindrar inte uppmarschen för nya krigsföretag. De stukade härförarna Bush och Blair ser sig om efter nya folk att befria. Marktrupperna är visserligen fullt upptagna, men legosoldater går kanske att uppbåda och flyg och flotta finns att tillgå.
I Somalia, länge härjat av krig och söndring, har en folkligt stödd rörelse ledd av de islamiska domstolarna i Mogadishu avväpnat privatarméerna och skapat förutsättningar för ordnat samhällsliv. Vita huset anser emellertid att somalierna förtjänar något bättre. Investeringen av pengar och vapen i de hatade krigsherrarna slog inte väl ut. Nu uppmuntrar State Department grannstater att tåga in i landet för att, som det heter, skapa fred. Etiopiska soldater är redan på plats i Baidoa, där en sönderfallande, korrupt och allmänt föraktad provisorisk regering har sitt säte.
Samtidigt planerar USA att med brittiskt understöd bomba Sudan, blockera dess sjöfart och införa en så kallad flygförbudszon över den omstridda Darfurprovinsen. Ett pågående folkmord ska stoppas, heter det.
Mobiliseringen har pågått en längre tid och är väl finansierad. Vecka efter vecka publiceras helsidesannonser i topsidetidningar som New York Times, Financial Times och Dagens Nyheter. I USA medverkar allt från nykonservativa krigsaktivister och proisraeliska lobbyister till liberalt sinnade välgörenhetsorganisationer i kampanjen. Ledande demokrater förklarar att landet måste vara redo att (än en gång) agera på egen hand, om FN vägrar att ge sanktion.
Det är vackert tänkt.
Det flygvapen som skickar Hellfiremissiler mot afghanska byar, som förgör hela städer i Irak och som 1998 slog ut Sudans största läkemedelsfabrik, förväntas skydda civilbefolkningen i Darfur mot angrepp från luften. En statsmakt som gjort sig känd för sin krigsiver och sitt suveräna förakt för tortyrförbud och andra elementära rättsstatliga principer ska i Sudan försvara den enskildes rätt att leva i fred och trygghet.
Det finns skäl att vara vaksam när de största krigsherrarna i världen flaggar med moralen. Det verkligt ohyggliga i inbördeskrigets Darfur saknar likhet med de föreställningar PR-makarna framkallar i våra huvuden. Den välvilja USA och dess följestater visar enskilda förtryckta individer och folkgrupper i främmande länder kretsar allt som oftast tätt intill det egna intresset. Sudan är Afrikas till ytan största land, strategiskt placerat och rikt på olja, guld, uran och andra naturtillångar. För tillfället är USA:s bolag knuffade åt sidan av företag från Kina, Malaysia och andra länder. Med ett regimskifte i Khartoum eller en större medgörlighet finns utsikter att göra affärer igen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 20 december 2006
Petter Larsson skriver i en kommentar till mitt inlägg att ”invånarna i Darfur har mer att frukta av vårt ointresse än av våra soldater”. En kort replik i Aftonbladet 23 december. (Ett fel i sista meningen är här korrigerat.)
DET INGRIPANDE i Sudan som Petter Larsson tillstyrker prövades i Irak under flera år – ekonomiska sanktioner, flygförbudszoner och bombangrepp. Resultat enligt FN-beräkningar: omkring en halv miljon döda barn. Med regimskiftet i Bagdad skulle verket fullbordas. När bombar ”vi” Washington och London för att stoppa denna humanitära katastrof?
