Svenskt Näringsliv berättar sagor om hur facket sätter sig på strävsamma småföretagare och deras anställda. Här är en annan saga. Den handlar om hur fackliga ledare fjärmar sig från de arbetande i sin strävan efter samförstånd med motparten. Ett reportage i Ordfront Magasin 2/2009.
JULEN 2007 BERÄTTADE Svenskt Näringsliv sagor i en reklamkampanj. Det handlade om hur stora stygga facket och stöddiga staten ställer till det för strävsamma småföretagare och deras anställda.
Kampanjen knöt an till debatten om den fackliga blockaden av salladsbaren i Göteborg och drog igång just som EG-domstolen gav det lettiska byggföretaget Laval rätt mot Byggnads i Vaxholmskonflikten. Peter Wolodarski, Maciej Zaremba och andra opinionsbildare ropade efter inskränkningar av fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder.
Här är en annan saga:
Just som direktörerna i Svenskt Näringsliv i sitt julbudskap ömmade för de små och svaga, jobbade Angelica Hama på en sushibar i centrala Göteborg. Det var ett litet ställe, knappt mer än ett fönster mot gatan. Hon var anställd sedan sju år tillbaka, utan avtal men med hederlig lön, anständiga arbetstider och regelrätt försäkring. Nu hade stället fått ny regim och det var ingen ordning längre.
Hon tyckte det var roligt att stå i kassan, servera och småprata med gästerna. Men nu skulle hon hålla sig i köket.
– Arbetstiderna blev sämre också. Han ändrade dem hela tiden, och han vägrade att betala min försäkring.
Hon var fackligt organiserad. Den 12 september tog hon kontakt med Hotell- och restaurang i Göteborg för att få ett kollektivavtal. Då blev hon uppsagd med hänvisning till arbetsbrist. Mannen och hustrun som drev sushibaren försäkrade att de skulle klara sig utan anställda hädanefter.
Omöjligt, förklarar en tidigare anställd för mig:
– Det krävs minst tre personer för att täcka alla tider.
Paret hade dessutom ytterligare en sushibar i grannskapet.
Men facket kände inte till dessa omständigheter. Det bestred inte den uppgivna arbetsbristen.
Under uppsägningstiden halkade Angelica i det trånga köket och skadade höften.
– Han sa att jag skulle jobba på. Det var tre på eftermiddan, jag fick stanna till sju. Sen blev jag sjukskriven i en månad och förlorade en massa pengar eftersom jag inte var försäkrad.
Ägaren vägrade att teckna avtal. För dyrt, sa han. Den 30 oktober varslade Hotell- och restaurangfacket om blockad, men knappt en månad senare drog förbundet tillbaka varslet. Varför?
– Det är mycket enkelt, förklarar Mats Hansson, avtalssekreterare på Hotell och Restaurang. Paragraf 41:b i medbestämmandelagen förbjuder stridsåtgärder mot familjeföretag utan anställda.
Men Angelica Hama var fortfarande anställd, uppsägningstiden var fyra månader. Varför avlyste förbundet plötsligt blockaden? Per-Anders Pettersson på avdelningen i Göteborg talade om fallet med både Mats Hansson på förbundet och Karl Glimnell, den medlare Statens medlingsinstitut utsett:
– Ingen sa nåt om paragraf 41:b till mig, så mycket kan jag säga.
Enligt ett överklagande från Göteborgsavdelningen till förbundsstyrelsen handlade det snarare om ”att man är rädd för att Svenskt Näringsliv skall framföra proportionalitetsprinciper i huvudförhandlingarna med LO eller att det ska komma ett lagförslag om detta”.
Svenskt Näringsliv hade just bjudit in LO och TCO till förhandlingar om ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden. Ett uttalat syfte var att få en överenskommelse om proportionalitet, det vill säga återhållsamhet i användningen av konfliktvapnet. En strid mot ett litet familjeföretag för en anställd som snart skulle sluta kunde då spela arbetsgivarna i händerna. Så uppfattade avdelningen i Göteborg resonemanget.
En helg i mitten av december 2007 sammanträdde Hotell- och restaurangfackets styrelse på Blaxta vingård utanför Flen. Mötet blev senare uppmärksammat av medierna: med åtföljande julmiddag och vinprovning kostade arrangemanget 4.800 kronor per deltagare, långt över taket i förbundets representationsregler. Gården saknade till råga på allt kollektivavtal.
En av punkterna på dagordningen var beslutet att häva varslet mot sushibaren. Förbundsstyrelsen avvisade Göteborgsavdelningens överklagande. ”Skälet är de politiska aspekterna”, heter det i protokollet. ”Inte heller LO ger stöd för en blockad.”
– Visst, tillstår Mats Hansson, vi hade redan suttit i saxen där nere. Självklart gick oss inte konflikten kring salladsbaren förbi utan en viss reflektion.
Han vill inte kommentera sina kontakter med LO.
Det gällde att ”avvakta något för att inte spä på den sittande regeringens arbetsnedgraderande linje”, säger James Griffin, en av ledamöterna i styrelsen. Detta var också, som han uppfattade det, skälet till att LO inte ville stödja blockaden.
Medan Svenskt Näringsliv drar sina julsagor jobbar Angelica Hama så vidare utan försäkring, avtal eller upprättelse till sista arbetsdagen den 31 januari 2008.
Man måste välja sina strider, förklarar Ella Niia, ordförande för Hotell och Restaurang, för mig.
– Det är lätt att trycka på knappen, säga ”nu kör vi”, men fasicken så svårt att komma till något slut.
Det fanns starka betänkligheter i en del förbund mot förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, men Ella Niia, som också sitter i socialdemokraternas verkställande utskott, stödde beslutet att tacka ja till inbjudan.
– Om vi inte visar att vi kan komma överens avtalsvägen, riskerar vi att få lagstiftning i stället.
Hon talar om hur ”häftigt” det är när parter möts och efter givande och tagande hittar ”den optimala punkten” i en förhandling. Jag frågar vad som talar för att denna punkt nu kommer att hamna närmare den fackliga sidan än 1938, då gällande huvudavtal skrevs under. Vid den tiden hade LO:s förhandlare en växande arbetarrörelse bakom sig. Sverige var ett av de strejktätaste länderna i Europa. Vad har förhandlarna att sätta emot idag? Hon svarar undvikande, vill avvakta utfallet.
Per-Anders Pettersson på avdelningen i Göteborg berättar om den framgångsrika kampanjen på Linnégatan i Göteborg.
– Gatan var helt svart, det fanns knappt ett ställe som hade avtal. Men vi gick från restaurang till restaurang och övertygade dem om att skriva på. När de förstod att vi skulle övertala också konkurrenten i dörren intill gick det lättare.
Till sist kom de till salladsbaren. Ägaren vägrade. Hotell- och restaurangfacket gjorde ett försök att med Transports hjälp stoppa sophämtningen, men myndigheterna satte hinder i vägen och andra sympatiåtgärder var svåra att få till. Den omtalade blockaden bestod av fackliga företrädare som delade ut flygblad utanför ingången och förklarade att detta var ett företag som vägrade att skriva på kollektivavtalet.
Larmet om fackligt övervåld var starkast i Stockholm. Lokalt mötte facket andra reaktioner.
– SKF hade bokat en jullunch för 200 personer på Henriksdals restauranger. Men så ringde de till oss för att höra om det fanns avtal där, berättar Per-Anders Pettersson. Det fanns det inte. Då avbeställde de hela kalaset. En halvtimme senare ringde ägaren och ville skriva på.
Men när avdelningen i Göteborg ville ta strid för sin medlem på sushibaren sa förbundet och LO nej.
”Vi vill värna kollektivavtalen”, försäkrar Svenskt Näringsliv på sin hemsida. Och tillägger: ”Deras ställning hotas av obegränsade konfliktregler och den obalans som finns mellan arbetsmarknadens parter”. Facken måste friviligt inskränka strejkrätten, annars kommer företagen att skjuta facken åt sidan, det är budskapet. Lavaldomen, medlemsflykten och de politiska angreppen mot a-kassan understryker allvaret.
LO-ledningen försöker avstyra hotet med eftergifter. Den har i förhandlingarna om huvudavtalet föreslagit att det ska bli svårare att strejka och vidta sympatiåtgärder, och den vill att en särskild nämnd med lika representation för arbetsmarknadens parter ska avgöra om strejker, blockader och andra aktioner är förenliga med ”god sed på arbetsmarknaden”.
”God sed är … helt odefinierat och ger osannolika möjligheter att utvidga det fredspliktbelagda området”, kommenterar arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö och elektrikernas förre avstalssekreterare Staffan Holmertz. När enskilda förbund idag beslutar om fackliga aktioner har LO ingen formell vetorätt. Med den nya ordningen blir LO-ledningen och övriga företrädare i skiljenämnden ”överdomare över förbundens stridsåtgärder vilket är en otrolig maktförskjutning”.
Vad säger herrarna och damerna i en sådan nämnd när sagan om stora stygga facket och småföretagaren far ett nytt varv genom offentligheten? Är det förenligt med god sed att försätta en sushibar i Göteborg i blockad sedan den vägrat skriva på kollektivavtalet och gett en anställd som rest frågan sparken?
Medlemmarna i Hotell- och restaurangfacket i Göteborg kan ana svaret. När förbundet på LO:s inrådan drog tillbaka varslet mot sushibaren godtog man i praktiken kravet på proportionalitet, skriver avdelningen i sitt överklagande. Vad är då ”medlemskapets värde för alla dessa medlemmar som arbetar på en arbetsplats där man är själv tillsammans med arbetsgivaren”?
Det börjar bli bråttom med bättre besked. Hotell- och restaurangfacket förlorade var femte medlem 2007. Var sjätte försvann förra året.
Angelica Hama har öppnat en egen sushibar, i ett nybyggt hus strax bakom Ullevi. Hon har ett par anställa som jobbar deltid. För en tid sedan kom hon att tala med Per-Anders Pettersson per telefon.
– Jaså, är det du, sa han och mindes. Då skriver du väl på avtalet?
– Aldrig i livet, svarade hon. Jag vill inte ha nåt mer med facket att göra. Inte efter det ni gjorde mig.
Svenskt Näringsliv har avbrutit förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. LO-ledningen har varit resonabel, säger vice VD Jan-Peter Duker, men den har inte fått organisationen med sig på ytterligare eftergifter. I rådande kris och politiskt läge kräver direktörerna mer. Mycket mer.
Och ute på det sluttande planet famlar samförståndets fackliga ledare vidare efter den optimala punkten.
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 1/2009
