Svårt deprimerade och självmordsbenägna patienter kunde ha fått hjälp av en ny typ av läkemedel i mitten av 1970-talet. Men det skulle dröja många år innan de nya preparaten kom ut på marknaden. Ett exempel på hur de affärsmässiga kalkylerna bromsar samhällsutvecklingen. Läkemedelsindustrin uppvisar liksom bankerna alltmer parasitära drag. En debattartikel i Aftonbladet 12 juni 2010.
OM ALLT GÅTT VÄL KUNDE ett piller mot hösnuva ha räddat flera tusen svårt sjuka människor till livet bara i Sverige. Men företaget som sålde pillret ville inte pröva möjligheten. Det är förhistorien till en av de stora medicinska succéerna på senare år, de nya antidepressiva läkemedlen.
Varje år rapporteras om nya genombrott i den farmakologiska forskningen. Kapitalismen tycks göra sitt jobb. Ur jäktet efter maximal avkastning kommer framsteg för mänskligheten.
Men riktigt så enkelt är det inte. Fördröjningen av de nya antidepressiva läkemedlen visar hur storföretagen samtidigt är benägna att bromsa utvecklingen. Jag berättar historien i detalj i en längre artikel i nya numret av tidskriften Tvärdrag.
Redan 1969 visade professor Arvid Carlsson, senare Nobelpristagare i medicin, att vissa medel mot hösnuva och liknande besvär påverkar upptaget av signalsubstansen serotonin i hjärnans nervceller. Kunde vanliga allergimediciner därför hjälpa mot depressioner? Han föreslog kliniska tester för att avgöra frågan.
Ett av de preparat Arvid Carlsson nämnde var klorfeniramin, utvecklat av företaget Schering. Medlet såldes sedan länge receptfritt i flera länder under namnet Polaramin och hade inte några kända allvarliga biverkningar. Med kompletterande kliniska tester hade det gått att inom några år avgöra om substansen var användbar också som psykofarmaka. Men Scherings direktörer sa nej. Varför? Patentet för substansen höll på att gå ut, det fanns inga monopolvinster att se fram emot. Schering satsade i stället, som konkurrenterna, på att utveckla och testa varianter av de redan befintliga, lovande preparaten. Det skulle dröja över 15 år innan Arvid Carlssons upptäckt gav hjälp och lindring.
Den affärsmässiga kalkylen var klanderfri. År av höga vinster i skydd av patentets ensamrätt hägrade. Men patentliv köptes med människoliv. Om den nya typen av preparat kommit ut på marknaden tio år tidigare kunde upp till 6.000 svårt deprimerade människor ha räddats till livet bara i Sverige. Självmordsstatistiken tyder på det.
Till detta kommer alla som i onödan led sig igenom livet fångade i depressioner eller skräck för det mest vardagliga.
Vi kan inte säkert veta om Polaramin hade fungerat som psykofarmaka, erforderliga kliniska tester kom ju aldrig till stånd. Det går också att diskutera de nya preparatens förtjänster jämfört med andra behandlingar. Likafullt avslöjar fallet en skärning mellan storföretagens mål och samhällets strävan efter medicinska framsteg. Hösnuvepillret borde ha prövats mot depressioner, panikångest och andra psykiska sjukdomar, men jäktet efter vinst kom i vägen.
Läkemedelsindustrin lever i en långt gången symbios med det allmänna. Investeringarna i forskning, utveckling och kliniska tester av nya preparat är tunga att bära, sträcker sig över lång tid och mynnar ofta ut i misslyckanden. Det är inget som tilltalar ett vinstjagande privatkapital. Men med tillgång till skattefinansierad forskning, subventionerad efterfrågan på de färdiga produkterna och monopol garanterade av staten genom patentsystemet blir kalkylerna annorlunda. Priser och vinster far i höjden, och det blir gott om pengar över till direktörsersättningar och andra omkostnader. Läkemedelsföretagens utgifter för marknadsföring är nu dubbelt så stora som deras investeringar i forskning och utveckling.
Proportionen mellan de tillgångar som samhället pumpar in i branschen och de nyttigheter som kommer ut blir allt skevare. Att få fram nya antibiotika eller botemedel mot folksjukdomar i tropiska länder är lågt prioriterat. Det anses inte lönsamt. Preparat som kan massförskrivas för livslång behandling av smärre besvär hos världens välbeställda är däremot av största intresse. Företagen lanserar också gärna dyra, patenterade alternativ till väl fungerande, billiga läkemedel.
De medicinska forskarna har i allmänhet andra mål och drivkrafter. De är vetgiriga och de vill hjälpa svårt sjuka människor, men de är utlämnade till de stora bolagen. Läkemedelsjättarna har kapitalet till de kliniska testerna och kontrollerar försäljningskanalerna. De har också i förväg mutat in forskningsfält genom att i högautomatiserade processer urskilja potentiellt användbara molekyler och ta patent på dem. Nydanande forskning sker ofta utanför koncernerna, men en efter en tvingas oberoende forskare och medicinska företag att sälja sig till branschens jättar.
De stora bolagens kapitalism får alltmer parasitära drag. ”Det kapital som investerarna placerar på aktiebörsen finansierar idag inte produktiva investeringar utan köper andelar i etablerade intäktsflöden”, skriver ekonomen John Kay i Financial Times. ”Du behöver inte äga vägen, det räcker med vägtullen vid trafikartären.” Strategiska monopol maximerar andelen av mervärdet.
Läkemedelsindustrin liknar här bankväsendet. Jag frågade Sonia Karlsson, socialdemokrat i finansutskottet, efter den senaste finanskalabaliken: Är det klokt att än en gång lägga samhällets tillgångar i händerna på dessa direktörer som stoppar en försvarlig del i egen ficka och svindlar bort resten?
– Ha, ha, skrattade hon, du får mig inte att säga att vi ska förstatliga bankerna.
I själva verket är bankerna precis som läkemedelsbolagen redan starkt sammanflätade med det offentliga. Statsmakten underhåller monopolistiska koncerner som växer över alla bräddar.
De privatkapital som riskeras i affärerna är försvinnande små. Det mesta är investeringar från pensionsfonder, försäkringsbolag och andra förvaltare av kollektiva sparmedel. Bankerna och de stora bolagen blir ett slags förläningar där en självutnämnd aristokrati fritt förfogar över samhällets rikedomar.
Politikerna förespeglar oss gärna att de med regler och kontroller ska få de självsvåldiga att jäkta fram i samhällsnyttiga banor. Samtidigt skriver de ut nya checkar in blanco och öppnar alltmer av det allmänna för de privata koncernerna. En förbisedd del av Barack Obamas sjukvårdsreform är möjligheten för läkemedelsbolagen att förlänga ensamrätten till nya biomediciner med upp till 24 år utöver gällande patenttider.
Så blir det nya hinder och uttaxeringar vid de livgivande artärerna.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 12 juni 2010
