KU har frågat regeringen hur den ser på bannlysningen av Ahmed Yusuf, godtyckligt utpekad som en av al-Qaidas finansiärer. Är sanktionerna mot honom förenliga med grundlagens skydd för medborgerliga rättigheter? Regeringen kommer inte med ett sakargument i sitt svar. Däremot en självmotsägelse och ett falskt åberopande av EG-domstolen. Aftonbladet 16 maj 2006.
SVENSKE MEDBORGAREN Ahmed Yusuf har i 1.645 dagar varit försatt i ekonomisk karantän. På torsdag samlar sig riksdagens konstitutionsutskott till ett utlåtande om regeringens agerande i fallet.
Regeringen har försökt göra det enkelt för sig. Visst, säger den, terrorstämplingen är rättsvidrig. Men Sverige är bundet av FN:s beslut.
Det är en vansklig försvarslinje. Den slutar i trassel med grundlagen.
Sverige är visserligen förpliktat att lyda säkerhetsrådet, men besluten har ingen omedelbar rättslig verkan. De kräver nationell tillämpning. Något svenskt lagrum för det undantagstillstånd Ahmed Yusuf och hans kamrater placerades i fanns inte. Sanktionsordningen stred mot grundlagsfästa medborgerliga rättigheter. I en sådan konflikt mellan grundlag och internationella åtaganden ska rättigheterna gå före. Det stadgas uttryckligen i regeringsformen.
Regeringen lät därför EU verkställa terrorstämplingen. Men inte heller detta är juridiskt okomplicerat. Överlåtelsen av beslutsmakt till EU ”förutsätter”, enligt RF 10 kap. 5§, ”att fri- och rättighetsskyddet … motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
Om EU:s förordning om sanktioner åsidosätter grundläggande fri- och rättigheter, är det alltså högst tveksamt om den har rättslig verkan i Sverige. Det är uppenbarligen den slutsats chefsåklagare Tomas Lindstrand dragit, sedan Robert Aschberg avlönat Ahmed Yusuf och anmält sig själv för brott mot sanktionsreglerna. Åklagaren avskriver målet eftersom ”gärningen inte är brottslig”. Han påpekar att ingen myndighet i Sverige ”ens påstått att det finns sakliga skäl för listningen”. Mot FN och EU:s påbud försvarar Lindstrand principen att ingen godtyckligt ska utsättas för långtgående frihetsinskränkningar.
KU har bett regeringen förklara hur den ser på sanktionernas förenlighet med regeringsformen. Svaret innehåller inte ett sakargument. I stället serveras KU ett resonemang frigjort från alla krav på logisk konsistens. Regeringen hävdar på en och samma gång att sanktionerna mot Ahmed Yusuf står i strid med ”självklara principer när det gäller rättssäkerhet och mänskliga rättigheter”, och att de ”är förenliga med … de tvingande normerna om ett universellt skydd för de mänskliga rättigheterna”.
Till stöd för den senare uppfattningen åberopas ett utslag från EG:s förstainstansrätt. Det är något egenartat. Domstolen deklarerar uttryckligen att den inte tagit ställning till om sanktionerna är förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. Den anser sig inte ha befogenhet att avgöra den saken. Det finns överhuvudtaget ingen möjlighet för Ahmed Yusuf att internationellt få sin sak prövad. Men detta är, hävdar förstainstansrätten, inte i sig ett skäl att ifrågasätta de påbjudna sanktionerna. Yusufs intresse av domstolsprövning ”är inte så starkt att det bör ges företräde framför det grundläggande allmänna intresset av att internationell fred och säkerhet upprätthålls när det finns ett hot som tydligt har utpekats av säkerhetsrådet.” Det utlysta kriget mot terrorismen måste gå före de mänskliga rättigheterna.
Regeringen samtycker. Vad säger KU? Åtnjuter vi fri- och rättigheter bara i den mån det behagar stormakterna i säkerhetsrådet?
Mikael Nyberg, Aftonbladet 16 maj 2006
