Peder Murell

Riskkapitalister och råttor kalasar på det allmänna

Stockholm Vatten och Avfall AB och deras anlitade bolag försöker kuva sopgubbarna i Stockholm. Det går inte så lätt som de föreställde sig. De skyller på omärkta nycklar, men det är en bortförklaring. Nycklarna har alltid varit omärkta. Det två erfarna sopgubbar klarade på ett pass krävs det nu upp till sex oerfarna över två skift för att hämta upp. Och ofta förslår inte ens det. Jag följde med i sopbilen en morgon. En artikel i ETC Helg 29 oktober 2017.


STOCKHOLM SKA bli ”världens mest hållbara stad”, lovar de ansvariga för Stockholm Vatten och Avfall AB på sin hemsida. Sophanteringen ska bli miljövänlig och effektiv. ”Men under en inkörningsperiod finns risk för förseningar.”[1]

Kan man säga. Sopkaoset som plågat många bostadsområden under sommaren har nått nya delar av staden. Över 10 000 reklamationer har inkommit på knappt två veckor, rapporterar Dagens Nyheter 12 oktober.[2]

Sophanteringen i Stockholm är numera liksom mycket annat föremål för offentliga upphandlingar. När nya kontrakt träder i kraft brukar sopgubbarna ta med sig sina nyckelknippor och sätta sig i nya sopbilar med nya logotyper för att göra samma gamla jobb som de alltid gjort.

Den här gången blev det inget av med det.

Av ett femtiotal sopgubbar hos den förra entreprenören Liselotte Lööf har bara en handfull sökt anställning hos kontraktsvinnarna RenoNorden och Suez, och redan i juli sade de flesta av RenoNordens tidigare anställda upp sig.

Ny, oerfaren personal får en hastig genomgång av sopbilens knappar och spakar, en karta i handen och ett par hundra omärkta nycklar på dignande knippor. Sedan iväg. Det finns inga erfarna arbetskamrater att fråga, ingen trotjänare som kan följa med och förmedla arbetets hemligheter.

De sitter tre i bilarna. De kör i skift långt in på natten. Soporna hopar sig i alla fall.

Stockholm Vatten och Avfall skyller på de omärkta nycklarna. Det är en bortförklaring. Nycklarna har alltid varit omärkta, och det hindrade aldrig arbetet. Sopgubbarna visste vilken nyckel de skulle leta fram vid varje stopp. Kunskapen var lagrad i deras huvuden.

Men det kommunala bolaget och de nya kontraktörerna hade föresatt sig att radikalt stöpa om sophämtningen. Tidigare fick sopgubbarna poäng för varje steg och varje tömt sopkärl på sina rundor. Ackordet hade ett tak för belastningen. Poängen fick inte addera till mer än 36 000 kronor per månad.

Sopgubbarna brukade börja fem, en och en halv timme före utsatt tid, för att få undan det värsta innan trafiken kom igång. Det kunde spara en timme om dagen. När den poängsatta rundan var klar for de till tippen för tömning, tankade bilen och var lediga. Veckorna, månaderna och åren hade sin puls. På måndagarna brukade det vara fullt upp, efter löningarna var det mycket att göra hela veckan och i snömodden på vintern blev det ofta övertid. Men annars hade de mycket ledigt – om de kvickt jobbade sig igenom sina rundor.

Men växlingen mellan ansträngning och vila är i det konkurrensutsatta arbetslivet ett privilegium som kommer allt färre till del, hur tungt arbetet än är. Springluncherna och  underbemanningen på sjukhusens förlossningsavdelningar är i marknadsmekaniken ett outtalat riktmärke.

Således skulle månadslön nu införas inom sophämtningen i Stockholm. Sopgubbarna visste vad det innebar: Inget belastningstak längre. Sänkt lön och fler soprum att tömma varje dag.

De ansvariga insåg att det kunde bli bråk. I ett hemligt avtal mellan det kommunala bolaget och Suez från december 2016 noterar parterna ”att för det fall tjänsterna försvåras eller förhindras till följd av åtgärder …. tidigare uppdragstagare eller dess personal bär ansvaret för, ska Suez Recycling AB inte vara ersättningsskyldigt mot beställaren och bristen ska inte heller utgöra grund för varning, uppsägning eller annan sanktion.”[3]

Stockholm Vatten och Avfall lovade att hålla de privata företagen skadeslösa, om de bara tog fajten.

Då var de omärkta nycklarna plötsligt ett problem. Med kunskaperna om dem gömda i skallen på arga sopgubbar skulle det bli knepigt att genomföra nyordningen. Problematiken var densamma som för Frederick W. Taylor vid förra sekelskiftet: En företagsledning kan maximera exploateringen av sin arbetskraft bara om den lätt kan göra sig av med stridbara arbetare. Yrkeskunskaperna måste som dyrbara råvaror utvinnas ur personalen och omvandlas till enkla rutiner som vem som helst kan följa.

Det var inte svårt för sopgubbarna att se sambandet när RenoNorden aviserade en avveckling av poänglönesystemet och samtidigt beordrade märkning av nycklarna.

– Ledningen kunde lika gärna ha kastat in en handgranat, säger Ola Claesson, VD på Liselotte Lööf.

Arbetarna vägrade att befatta sig med nyckelinventeringen. Det slutade med öppen konflikt i juli. Sopgubbarna höll samman och sade mangrant upp sig. Ruttnande sopor började hopa sig i soprum och containrar.

Men nycklarna är bara en av svårigheterna.

En morgon i september följer jag med på en runda på Söder. Ackordet har sitt eget tempo, lätt att känna igen för alla som prövat det. Peder Murell, min ledsagare, springer inte men går inte heller. I någonting mitt emellan far han fram genom portar och källargångar. Enda andhämtningen är den korta stund då bilen slukar soporna i sitt mekaniska gap.

Han är sopgubbe i andra generationen. För Jonas Njord, arbetskamraten i bilen, är det första veckan. Vid varje stopp får han korta instruktioner framkastade i ackordets tempo:

– Du ser dörren utan glas. Där går du in. En blå skylt. Efter det en järndörr. Gå rakt fram, ta till vänster och sen till höger. Där hittar du karusellen.

– Nummer 18. Ställ upp dörren mot gården annars blir du utlåst, och vi blir sittande tio-femton minuter innan du hittar rätt nyckel.

De har listor över alla soprum liggande i hytten, men det stjäl bara tid att bläddra i dem. Den erfarne har allt i huvudet – över trehundra stopp, vart och ett med sina egenheter.

På avstånd från soprummen går det att utveckla visioner om en standardiserad arbetskraft som fjärrstyrd med GPS och datasystem guidas från soprum till soprum. Men i sopbilen i innerstaden stöter föraren varje dag på oväntade hinder: vägarbeten, felparkerade bilar, filminspelningar, stopp i trafiken… En erfaren sopgubbe lägger genast om den planerade rutten. För en oerfaren är det knepigare.

Svårigheterna har börjat gå upp för de ansvariga. Det kommunala företaget ber stockholmarna om hjälp med att göra övergången ”så smidig som möjligt”. Familjer i villor och radhus ska låta sopkärlen stå framme den närmaste månaden och fastighetsägare ”lämna soprum olåsta”.[4] Kunderna ska också mejla in uppgifter om var rummen är belägna, vilka dörrar som ska passeras och vad det står på dörrarna.[5]

Sopkaoset är ett uttryck för den systematiska dumhet som i brett politiskt samförstånd har fått äta sig in i det allmänna. Det funktionella sätts på undantag och svälts ut medan apparaten som administrerar affärerna och kontrollerar verksamheten växer med varje ny konkurrensutsättning. Statsvetaren Patrik Hall visar i Dagens Nyheter 28/9 hur antalet chefer, administratörer, ekonomer, personaltjänstemän och marknadsförare inom den offentliga sektorn ökade med närmare 50 procent 2001 till 2013. Samtidigt stod det totala antalet offentliganställda still. Antalet lärare minskade med 17 procent, anställda inom vården och omsorgen med 6 procent.

”Privatiseringar och avregleringar skapar mer, inte mindre, behov av byråkrati för att utföra kontroller, upphandla och skriva kontrakt”, skriver Hall, och med lean och andra managementsystem på modet följer nya kadrer av chefer och konsulter.

Däremot krymper kategorin ”övrig administrativ personal”: minus 23 procent under de tolv åren.[6] Kontorsuppgifterna trycks ner i organisationerna. Byråkratin förtunnas i sin nederdel, medan lärare och sjuksköterskor får ägna timmar åt att mata omättliga kontrollsystem med data.

Om Stockholm Vatten och Avfall lyckas i sina föresatser kommer sophämtningen i Stockholm att förslummas efter samma linjer som snöröjningen, färdtjänsten och städningen av pendeltågsstationerna. Kaoset övergår i ett permanent förfall med fuskjobb och överexploaterad arbetskraft.

Proffsen ska få vara proffs, lovade socialdemokraterna inför valet 2014. Men utvecklingen har fortsatt i motsatt riktning. Dumheten har starka intressen som talar för sig. Utbredningen sammanfaller med en process där det politiska överskiktet flyter samman med de växande chefskadrerna och den finansaristokrati som profiterar på förfallet.

Då är det inte tal om att återupprätta de mått av planhushållning som för en tid skapade ordning och reda i det kapitalistiska samhället. S-ledningen lovar vinstjäkt med förnuft medan riskkapitalister och råttor kalasar på resterna av det allmänna.

Mikael Nyberg, ETC Helg 29 oktober 2017

 

Noter

[1]  http://www.stockholmvattenochavfall.se/avfall-och-atervinning/entreprenorsbyte-1-oktober/forandringar-i-sophamtningen-for-battre-miljo/

[2]  Dagens Nyheter 171012, https://www.dn.se/sthlm/sopkaoset-fortsatter-i-stockholm/

[3]  Stockholm Vatten: Avtal om förlängning och igångsättande, Dnr: 16AV615.

[4]  http://www.stockholmvattenochavfall.se/avfall-och-atervinning/entreprenorsbyte-1-oktober/forandringar-i-sophamtningen-for-battre-miljo/

[5]  Arbetet 171009, https://arbetet.se/2017/10/09/sopkonflikten-polisanmalan-och-lasforvirring/

[6]  Dagens Nyheter 170928, https://www.dn.se/debatt/allt-fler-styr-och-kontrollerar-allt-farre-gor-sjalva-jobbet/

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook382Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone