moderaterna

Ja, låt oss prata om tryggheten!

I årets valrörelse är det mycket tal om ”trygghet”. Då handlar det sällan om den otrygghet som brer ut sig över alltmer av alltfler människors vakna tid: utsattheten i osäkra anställningar och utsträckta, oregelbundna arbetstider. Var sjätte anställd har idag ett tillfälligt jobb. En artikel publicerad tillsammans med forskaren Johan Alfonsson i Aftonbladet 2 maj 2018.


TRYGGHET BLIR TEMAT för årets valrörelse, om PR-konsulterna får som de vill. Ordet har öppningar åt flera håll. Socialdemokraterna regerade landet i decennier med en politik för social trygghet. Men nu handlar det om annat: kriminella gäng, brott och straff.

Under rubriken Trygghet lyfter Moderaterna på sin hemsida fram kvinnor som känner sig otrygga om kvällarna i sitt bostadsområde.[1] Frågan är viktig men inskränkt. Hur är det i övrigt med tryggheten för dessa kvinnor som efter kvällspasset på restaurangen eller varuhuset letar sig hem genom en sliten förort? Utvecklingen i arbetslivet är frånvarande när det är tal om att ”ta människors oro på allvar”.

Andelen tillfälliga anställningar har växt kraftigt i Sverige. 1990 var andelen 10 procent. Sedan slutet av 90-talet har den pendlat mellan 15 och 17 procent. Var sjätte anställd. Samtidigt har inget annat OECD-land sett så stora försämringar av anställningsskyddet för dem som saknar fast jobb. Från att ha legat i topp inom EU är Sverige idag ett av länderna i botten. De tillfälligt anställda var tidigare för det mesta vikarier. Idag har de i stället oftast en behovsanställning. Hur går det då med tryggheten?

Gränsen mellan arbete och fritid löses upp för alla som måste hålla sig stand by för nästa arbetspass. Likt nomader kan de tvingas driva runt mellan olika arbetsplatser för att samla på sig timmar till månadens räkningar. Det blir svårare att komma in i gemenskapen på arbetsplatsen och verka fackligt. Varje extra timme blir en eftertraktad gåva. Hur lätt är det då att sätta sig upp mot en chef som förväntar sig tacksamhet, i värsta fall av handfast slag?

Daglönarna är tillbaka som timmisar, för taxichaufförerna i de större städerna är åttatimmarsdagen i praktiken avskaffad och i de mest förslummade delarna av arbetsmarknaden styr och ställer chefer bortom lagar och avtal. Utvecklingen löser inte upp kapitalismens klasstruktur. Den skärper motsättningen mellan lönearbetare och kapital. Över 80 procent av de behovsanställda är arbetare.

Otryggheten i anställningarna är tätt förbunden med ett annat fenomen: det management-by-stress alltfler anställda tvingas underkasta sig. Komponenter och färdiga varor i de världsomspännande logistikkedjorna levereras idag just-in-time. Det innebär att det löpande bandet bildligt talat sträcks ut över hela produktionsprocessen. Det finns inga buffertlager att lita till. Precis som montörerna vid bandet på sammansättningsfabriken måste alla arbeta felfritt i den takt hela kedjan håller.

Detta tvång förstärks med planerad underbemanning. Genom att hålla sig med en personalstyrka som inte riktigt räcker till ens för normal produktion försäkrar sig företagen om att arbetstakten maximeras och minsta mikropaus under arbetsdagen försvinner.

Förutsättningen är en flexibel tillgång till arbetskraft. Arbetstiderna måste vara rörliga, så att antalet arbetade timmar kontinuerligt kan anpassas efter svängningar i efterfrågan. Av samma skäl behöver storföretagen kårer av tillfälligt anställda.

Mekanismen är likartad på lagercentraler, varuhus och sjukhus. Arbetsdagar spjälkas i delade turer, heltider hyvlas ner till deltider och fast anställda får sparken för att ersättas av timmisar och personal från bemanningsbolag.

Datatekniken underlättar den intensifierade exploateringen men är inte upphovet till den. Lean, som konsulterna kallar modellen, utvecklades av Toyota redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer och robotar ute i produktionen. Den viktigaste förutsättningen var krossandet av de starka fackföreningarna i Japan efter kriget.

Till Nordamerika och Europa kom modellen i spåren efter arbetslöshet och fackliga nederlag. Otryggheten och hetsen i arbetslivet är produkter av en maktförskjutning som började på arbetsplatserna för att sedan stadfästas i lagar och avtal. Andelen tillfälliga anställningar växte kraftigt redan innan borgerliga och socialdemokratiska regeringar började försvaga regelverket.

Här gömmer sig en utväg. Det som började på lagren, verkstäderna och vårdenheterna går också att vända där. De flesta som pressats ner i de förslummade delarna av arbetsmarknaden önskar inget hellre än fast jobb och ordnade arbetsvillkor. De anställda på de underbemannade just-in-time-enheterna söker samtidigt förtvivlat efter andrum. Här har en arbetarrörelse värd namnet sitt uppdrag. Människornas oro är inte procentsatsen i en opinionsmätning, en stämning för valstrateger att PR-anpassa budskap efter. Det är en kraft som kan förskjuta makt när den tar sig själv på allvar i kollektiv, organiserad form.

Det handlar också om tryggheten i förorten. Hur går det med barnen när morsan jagar timmar sena kvällar i butiken och farsan kör taxi tolv, tretton timmar om dygnet sex dagar i veckan?

 Johan Alfonsson & Mikael Nyberg, Aftonbladet 2 maj 2018

Artikeln bygger på två nya rapporter i tankesmedjan Katalys utredning Klass i Sverige: Johan Alfonssons Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden och Mikael Nybergs Det nya arbetslivet: management-by-stress.

Not

[1]  https://moderaterna.se/trygghet

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook43Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone