Sammanbrottet i den svenska ekonomin 1992 utlöstes av avregleringarna av finansmarknaderna på 1980-talet, medger Ingvar Carlsson i sina memoarer. Varför sa ingen nånting, undrar han. Ja, varför sa han inget själv? Arbetaren 2 april 2004.
JUNI 1995. Ingvar Carlsson kungör ”en viktig strukturförändring” som ska få räntan att sjunka. Ersättningarna till arbetslösa, sjuka och föräldralediga ska sänkas till 75 procent av inkomsterna. I gengäld lovar regeringen lägre moms på maten.
Varför ska sjuka och arbetslösa betala sänkt matmoms för alla, frågar LO-tidningens reporter.
– Det här är besvärlig nationalekonomi, svarar statsministern bistert, och jag inser att det kan vara svårt att förstå.
Han stöts av den misstro han möter ute i landet. LO trilskas och partimedlemmar försvinner i ilska och uppgivenhet. Bara klättrarna och de evigt trofasta blir kvar.
– Vi har ett enormt trauma framför oss, förklarar en av hans närmaste medarbetare för Expressen. Behöver vi alls partiets medlemmar?
Den besvärliga nationalekonomin är svår att förena med demokratiska procedurer.
I andra delen av sina memoarer, Så tänkte jag, utreder Ingvar Carlsson turerna kring 1980-talets svindelkonjunktur och den följande kraschen. Han har tänkt mycket på denna ändpunkt för folkhemsepoken. Redan i slutskedet anar han att det är något fel med den gängse förklaringen till krisen – för mycket offentlig sektor, för starka fackföreningar. Ändå fortsätter han i det utstakade spåret.
”Ett långt politiskt liv har lärt mig att vi aldrig når ända fram. Men det viktiga är att vi ständigt är i rörelse i rätt riktning.”
Den svenska socialdemokratin hade sin storhetstid som förvaltare av en klasskompromiss. Monopolkapitalet var benäget att göra eftergifter eftersom det fruktade en revolution som i Ryssland. Så fick vi demokratiska reformer, välfärdsinrättningar och stigande reallöner.
Folkhemsmodellen gav inte bara social stabilitet. Den stadgade också kapitalismen ekonomiskt efter andra världskriget. Det fanns avsättning för varorna från de moderna, massproducerande fabrikerna, och staten övervakade det finansiella systemet för att främja produktiva investeringar och förhindra en ny depression.
Idag har kapitalägarna övergett kompromissen. Det kan tyckas kortsynt, men dumheten är systematisk. Just för att de sociala reformatörerna så framgångsrikt stillat de rörelser som underifrån skakade samförståndet säger borgerligheten upp det. De demokratiska och välfärdsstatliga eftergifterna är inte längre förutsättningar för kapitalväldets bestånd. Tvärtom, när de folkliga framryckningarna i världen vänts i sin motsats tvingar konkurrensens tryck varje enskilt kapital att säga upp de sociala kontrakten.
Ingvar Carlsson skildrar detta förlopp utan att förstå sin egen roll i det.
Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 med sedvanlig välfärdsretorik, men den politik som påbörjades var något annat. Löner och offentlig sektor skulle hållas tillbaka medan industrins konkurrenskraft stärktes. Med en rejäl devalvering i oträngt läge förbättrades företagens vinstutsikter. De produktiva investeringarna skulle skjuta fart, men anhopningen av likvida medel hos storföretag och banker blev inledningen till en svindelkonjunktur.
Vice statsminister Ingvar Carlsson koncentrerade sig på ”de pedagogiska problemen”: ”Svenska folket hade på sätt och vis blivit sina egna framgångars fångar.” Nu skulle välfärdsförväntningarna växlas ner.
Riksbanken planerade att avveckla regleringarna runt finansmarknaderna. Det här var ett område, förklarade Erik Åsbrink senare, ”där beslutsordningen till skillnad från i många andra frågor var fördelaktig”. Det fanns inte spelrum för demokratiska influenser. Regeringen informerades i förbigående just som Riksbanken fattade sitt beslut i november 1985.
Det var en formalitet, försäkrade finansminister Kjell-Olof Feldt. Regleringarna var redan upprivna av marknadskrafterna. I Norge hade ett liknande beslut utlöst en okontrollerad kreditexplosion, men det skulle inte hända här.
”I efterhand”, skriver Ingvar Carlsson, ”står det klart att avregleringen fick långtgående effekter på svensk ekonomi.” Bankutlåningen nästan tredubblades på några år, fastighetspriserna sköt i höjden och de välbeställda importerade Porschar och andra lyxartiklar en masse. När regeringen till sist utan närmare eftertanke avvecklade också valutaregleringen gick den finansiella hysterin mot sin fullbordan i kraschen 1992.
Till och med nationalekonomen Lars Jonung, en gång rådgivare till Carl Bildt, tillstår idag att avregleringarna drev fram krisen. : ”Visst var det så, det är vi eniga om…”
Ingvar Carlsson förundras över att ingen sa något när det begav sig:
”Hela den svenska demokratin hade drabbats av ett grundläggande strukturfel. En ’koalition’ mellan politiker, tjänstemän, näringsliv, ekonomer och media, som inte ville eller förmådde se sanningen i ögonen, skapade tystnad i stället för debatt om vad som höll på att hända i svensk ekonomi. Hur kunde det gå så illa?”
Ja, varför sa han inget själv? Han hade siffrorna. Regeringen pressade ner den offentliga sektorns andel av BNP från 68 procent 1982 till 62 procent 1988. Men bara under åren 1986 till 1988 ökade bankernas, finansbolagens och bostadsinstitutens nettoutlåning till hushållen med över 260 miljarder kronor. Vad hjälpte det då, undrade Ingvar Carlsson, att regeringen våndades över sparpaket på 25 miljarder? Regeringen och Riksbanken grälade om saken, men i den offentliga debatten var statsministern pedagogiskt tyst.
Hösten 1992 sökte regeringen Bildt att skjuta upp den ofrånkomliga devalveringen av kronan med förtroendeskapande besparingar i de sociala utgifterna. Så skulle banker räddas ur konkurs och storföretag och enskilda lösas ur obehagliga valutapositioner. Den socialdemokratiska oppositionen sanktionerade den svindlande operationen, och i sina memoarer skryter Ingvar Carlsson ännu över partiets sparnit. Inför folkomröstningen i september 1994 lovade han att EU-medlemskapet skulle rädda välfärden. Två månader senare kungjorde den socialdemokratiska regeringen budgetförstärkningar på 100 miljarder kronor (avgiften till EU på 20 miljarder inräknad). En bedrift, kallar Carlsson det.
Den officiösa tystnaden kring svindelkonjunkturens oförnuft har sin förklaring i dumhetens systematik. Det fanns klassintresse i kortsyntheten. Felstegen följde ett spår som ledde ut ur folkhemmet. Peter Wallenberg jublade för att avregleringarna punkterade högskattesamhället. Ingvar Carlsson teg för att inte försvåra pedagogiken. I stället utnyttjade han finanskriserna i den stora övertalningen. Utan depressionen hade ja-sidan troligen förlorat folkomröstningen 1994.
EU och dess valutaunion stadfäster nyordningen. Regeringar och parlament är förbjudna att återreglera finansmarknaderna. Spekulanter och bankirer härjar hur de vill under Europeiska centralbankens välvilliga överinseende, medan politikerna ålägger sig att harva på med förtroendeskapande besparingar inom det offentliga och strukturförändingar av arbetslivet.
Ingvar Carlsson ångrar inte avregleringarna. Han tycker att de skulle ha skötts på ett snyggare sätt: ”Jag anser att den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning.” Det är samma program som borgerligt influerade euro-motståndare lanserade i folkomröstningen 2003. De försvarar avregleringarna av finansmarknaderna, stöder sparbetingen inom det offentliga och hyllar den självständiga centralbanken och dess vetorätt över den ekonomiska politiken. Men valutaunionens sista steg, euron, vill de inte veta av. En rörlig krona ska det vara. Det blir en nyliberalism på svenska i stället för på brysselska.
Om Riksbanken gått över till rörlig växelkurs i mitten av 1980-talet hade Sverige säkert klarat sig bättre genom konvulsionerna i världsekonomin. Men den flytande valutan är inget undermedel. Såväl kronan som euron och dollarn och många andra valutor är idag rörliga. Det har inte avstyrt kriserna. Vi har under den flexibla växelkursens regim förärats ytterligare en svindelkonjunktur med efterföljande sammanbrott, den så kallade IT-bubblan. Omkostnaderna betalas med devalverade pensioner och annat som den besvärliga nationalekonomin påbjuder.
På kryckor haltar Ingvar Carlsson in på EU-toppmötet i Cannes 1995. Det är inte bara vaden som ömmar. Stukad tar reformisten plats i det nya rum som de stora monopolen möblerat. Det som en gång var en arbetarrörelse har han lämnat bakom sig. Vid det efterföljande valet till EU-parlamentet stannar nästan 60 procent av väljarna hemma. ”Katastrofalt”, skriver Carlsson.
Mikael Nyberg, Arbetaren 2 april 2004
