Tänker du själv? Då får du ingen anställning. Så ser kunskapssamhället – det så kallade – ut i den globala kapitalismens tillverkningszoner. Det löpande bandets hets dikterar arbetslivet i Mexico och Kina. Aftonbladet 13 april 2004.
I GUADALAJARA ÖPPNAR SIG portarna till det postindustriella paradiset. I bås mot gatan söker bemanningsbolagen humankapital till den nya tidens kunskapsföretag, Dell, Hewlett-Packard och IBM. Någon fast anställning är inte aktuell. Här handlar det om rörliga relationer i flexibla nätverk. De stora praktiserar outsourcing och supply chain management. Arbetskraften kontrakteras för ett par månader i stöten av bemanningsbolag som jobbar på kontrakt för Flextronics, Solectron eller någon annan världsomspännande koncern som producerar på kontrakt för Dell, Hewlett-Packard och IBM.
Aurea del Carmen-Juárez var tidigare psykolog vid ett av bemanningsbolagen i Guadalajara, Mexicos Silicon Valley. Hon berättar för Financial Times vilka spetskompetenser kontraktstillverkarna efterfrågar:
– Vad de vill ha är folk som inte har någon större självkänsla eller strävan att ta sig upp.
– Dina färdigheter kommer i andra hand. Det viktigaste är att du inte bråkar.
De som haft fackliga kontakter sållas genast bort vid anställningsintervjuerna. Detsamma gäller dem som har släktingar i politiken eller i arbete utomlands. Sådant kan framkalla överdrivna förväntningar och utlösa konflikter.
De som återstår får genomgå psykologiska tester för att utröna förmågan till kreativt tänkande. Aurea del Carmen-Juárez lät de arbetssökande rita ett träd. De som plitade ner några streck kunde räkna med anställning. De som tecknade rotsystem, lövverk och frukter avslöjade ambitioner och fantasi. De fick gå.[1]
Bemanningsbolagen föredrar fattiga flickor från landet. Men gravida ska de inte vara, och de får inte ha för många tatueringar. En kvinna berättar för den katolska välgörenhetsorganisationen Cafod hur hon vid en anställningsintervju tvingas klä av sig naken för att få sin hud synad. Sedan beordras hon in på toaletten för att göra ett graviditetstest.
– Om du har mens måste du visa oss din binda så att vi kan se att du blöder.[2]
Sådana informationer bär upp nätverkssamhället. Det så kallade.
Begreppet ”nätverk” är omtyckt av samtidens uttolkare. Det är en användbar metafor, eftersom den täcker så mycket. Den säger oss att saker och ting hänger ihop, vilket är svårt att invända emot. Michael Hardt och Antonio Negri skriver i Imperiet: ”I och med övergången till den informationella ekonomin har det löpande bandet ersatts av nätverket som den modell som produktionen organiseras utifrån…”[3]
Det är ett missförstånd. De unga kvinnorna i Guadalajara är uppkopplade till nätverket. De servar kunskapsproduktionen. De förser oss med den senaste digitaltekniken. Men det som bestämmer deras livsvillkor är inte lättheten i informationernas flöden, utan tyngden i den industriella kapitalismens mekanismer.
Standardisering och skalfördelar driver på arbetsdelningen liksom på Taylors och Fords tid. Datorerna fylls med komponenter som inte skiljer sig från ett märke till ett annat. Tillverkningen av beståndsdelarna koncentreras till specialiserade företag som massproducerar för världsmarknaden. Flextronics och andra kontraktsföretag tar också över alltmer av slutmonteringen.[4]
Det är på samma sätt i andra branscher. En enda fabrik i Shunde i Guangdongprovinsen i Kina producerar 40 procent av alla mikrovågsugnar i världen. 70 procent av alla kopieringsmaskiner och 80 procent av alla julgranar i plast kommer från den ekonomiska frizonen i Shenzhen. Företaget Puo Chen från Taiwan har en fabrik i Dongguan och en i Zhuhai. I den ena arbetar 80.000 arbetare, i den andra 30.000. Tillsammans levererar de varje år 100 miljoner par skor till Nike, Adidas, Reebok och de andra.
”Pou Chen tillämpar tekniker för massproduktion som inte förändrats mycket sedan Henry Fords dagar”, skriver Financial Times i ett reportage.
Genom väldiga byggnader, fem våningar höga, ringlar produktionslinjerna fram.[5]
Informationstekniken, som själv är en produkt av långt driven standardisering, underlättar omorganiseringen av produktionen, men i de postindustriella profetiorna är den uppblåst som en IT-bubbla på börserna. Containrar, ro-ro-fartyg och andra betydande innovationer trängs ut, och de sociala spänningar som präglar produktionssystemet löses upp i nätverkens mystik.
Utlokaliseringen av alltmer produktion till underleverantörer i led på led stärker i själva verket det löpande bandets ställning i den kapitalistiska ekonomin. När underleverantörer och sammansättningsfabriker förs samman i ett flöde utan andhämtningar och buffertlager, sträcks linens disciplin ut över länder och världsdelar. Alla måste arbeta felfritt, och alla tvingas följa den takt som hela bandet far fram i.
Hetsen av arbetaren är systemets styrka. Men frånvaron av buffertar är samtidigt en svaghet. Den utsträckta produktionslinjen är sårbar för störningar. De ledande datortillverkarna har lager av komponenter som bara räcker ett par dagar. Hos Dell är marginalen bara fyra timmar.[6] En strejk hos en underleverantör någonstans längs vägen kan på kort tid stoppa hela produktionsprocessen. De kvinnor som monterar datorer i Guadalajara måste alltså besitta den rätta sociala kompetensen. De ska vara fogliga. De ska inte ställa till bråk.
Den forcerade industrikapitalismen med dess just-in-time-leveranser och planerade underbemanning började utvecklas i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inte datorer i fabrikerna. Det nya produktionssystemets viktigaste förutsättning var krossandet av landets självständiga, militanta fackföreningar. Arbetarna spjälkades i en minoritet av fast anställda vid de stora exportkoncernerna och skikt på skikt av säsongsarbetare, tillfälligt anställda och daglönare i en periferi av underleverantörer och serviceindustrier.
De löpande banden skenar eftersom den sociala kraft som kunde bromsa dem försvagats. När arbetarna är oorganiserade eller anslutna till organisationer som bara till namnet företräder dem öppnar sig möjligheter för storföretagen att splittra arbetarkollektivet, pressa ner priset på arbetskraften och lösa upp anställningsförhållandet i ett flexibelt godtycke. Utlokaliseringen av alltmer av produktionen till underleverantörer i led på led ger i en sådan omgivning inte bara stordriftsfördelar. Det utlämnar arbetaren till underbudens tyranni.
Arbetarna i Guadalajara får veta att deras jobb försvinner till Kina om de inte levererar just-in-time till Dell, Hewlett-Packard och IBM. Deras kamrater i high tech-industrin i Dongguan har en åttondel av den mexikanska lönen och arbetar upp till 15, 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i högsäsongerna för att klara sina produktionsmål.[7] När leveranserna är i fara skruvas tempot på det löpande bandet upp, rapporterar Cafod från en av fabrikerna. Varje arbetare ska montera 300 tangentbord per timme. Sex, sju handgrepp var tolfte sekund i tolv timmar. Den som stör de stora koncernernas lagerlösa logistik med ett misstag bestraffas med avdrag på lönen eller får klä sig i röd rock och bli utskämd.[8]
Underleverantörer står för över 70 procent av produktionen i datorindustrin, men Dell, Hewlett-Packard och IBM säljer ensamma nästan 40 procent av alla datorer.[9] De har överlägsna finansiella tillgångar, de äger varumärkena, de kontrollerar marknadsföringen och försäljningskanalerna, och de behärskar med patent och upphovsrätter forskningen och utvecklingen. I kraft av dessa monopol utvinner de växande mervärden ur varje led i den globala produktionsprocessen.
Nästan 85 procent av Kinas export av högtekniska varor härrör från företag med utländskt kapital inblandat. Det förädlingsvärde som räknas landet tillgodo utgör bara 16 procent av exportintäkterna.[10] Det är en skör grund för en allmän välfärdsutveckling. Lönerna i fabrikerna i Guangdongprovinsen är högre än på andra håll, men realt har de länge legat stilla[11] och myndigheterna räknar med att landsbygden i Kina har ett överskott av arbetskraft på upp till 500 miljoner människor som ska förflyttas till städerna de kommande åren.[12] Det borgar för fortsatt låga löner. Klassklyftorna är större än vid revolutionen 1949.[13]
I Mexico är utvecklingen liknande. Nafta-avtalet med USA och Kanada sägs ha gett en halv miljon nya jobb i tillverkningsindustrin, men 1,3 miljoner människor har samtidigt förlorat sin försörjning i jordbruket.[14] Flickorna från landet strömmar till Guadalajara för att erbjuda bemanningsbolagen sin arbetskraft.
Hårdaste konkurrens i ena änden, monopol i den andra. Så hopas de utsträckta produktionslinjernas vinster i allt tunnare överskikt i ett överskikt av världens länder. Störst på marknaden för DVD-spelare i USA är Apex Digital. Företaget inhandlar standardkomponenter på världsmarknaden och låter kinesiska kontraktörer montera ihop dem. Omsättning: en miljard dollar om året. Antal anställda: 101 personer.[15]
All världens frihandelsfördrag och kreditvillkor omsluter detta paradis, och vid marknadens osynliga hand finns en osynlig knytnäve. ”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är”, skriver Thomas Friedman i New York Times. ”McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”[16]
Mikael Nyberg, Aftonbladet 14 april 2004
NOTER
[1]. Financial Times 040126.
[2]. Cafod: Clean up your computer. Working conditions in the electronics sector, January 2004, a. a., s. 25.
[3]. Michael Hardt, Antonio Negri: Imperiet, Göteborg/Stockholm: Glänta produktion, Vertigo förlag 2003, s. 250.
[4]. A.a., s. 7ff.
[5]. Financial Times 030204.
[6]. Cafod, a. a., s 6, Financial Times 031126.
[7]. Cafod, a. a., s. 9, 32.
[8]. A. a., s. 33.
[9]. Cafod, a.a., s. 5, 7.
[10]. Financial Times 040102.
[12]. Financial Times 031106, 031128.
[13]. Financial Times 021031.
[14]. Financial Times 031120.
[15]. Financial Times 040128.
[16]. New York Times 990328.