Filmen Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn är ett lärostycke inte bara för fackligt folk, utan för hela den vänstern som tappat förbindelsen med arbetarklassen. En recension i Aftonbladet 5 mars 2004.
VAD VORE EN DOKUSÅPA utan silikontuttar och nakenjannar? Kanske det här:
En lägenhet i Bagarmossen. Ronald Ohlsén har fått sparken efter 42 år på Skogaholms bageri i Stockholm.
– Ingen avtackning, inte ett kort, ingenting. Man är bara ett anställningsnummer.
Hans farsa, som jobbat på samma ställe, i närbild:
– Men det går bra för Sverige, säger Göran Persson.
Scenen kunde klippas in i långköraren om stackare som kommer i kläm när industrisamhället och dess löpande band och tempoarbeten avvecklas. Men regissören Susanna Edwards och producenten Mikael Olsson har inte gjort en sådan snyftare. Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn är något helt annat.
Visst, det handlar om nedläggningen av ett bullrigt bageri med löpande band och tempoarbeten. Men det nya ställe produktionen flyttas till, det uppköpta Schulstadsbageriet i Hägersten, är ingen öppning till mytens kunskaps- och informationssamhälle. Tillverkningen är i själva verket mindre automatiserad här, jäktet vid det löpande bandet värre och lönerna lägre.
Tjänstemännen får jobb i Hägersten efter gemensam turordning. Arbetarna sägs upp med ett storstilat löfte om 8.000 kronor före skatt i fallskärm, om de stannar tiden ut.
Det slutar inte riktigt som cheferna på koncernen Cerealia tänkt sig.
Susanna Edwards vill dokumentera förvecklingarna både på golvet och i chefsmodulerna, men företagsledningen ryggar. Filmarna portas. Då tar arbetarna själva över kameran. Filmar i hemlighet på bageriet.
En direktör säger till Susanna Edwards:
– Var det inte en dokumentär ni skulle göra? Klubben på Skogaholm tillhör inte verkligheten. Inte någon annanstans i hela Sverige finns en klubb som den.
Ungskramarna på Bagarn vägrar vara stackare. De trasslar till företagets planer och tilltvingar sig jobb för alla som vill i Hägersten. Mest visstidsanställningar och deltider visserligen, men det är en början.
I en scen ser vi en kille från lagret gnälla under ett av många nattliga fackmöten. Företaget har föreslagit en bytesaffär: om klubben låter en av de anställda gå före i turordningen ska ytterligare två arbetare beredas anställning i Hägersten. Nu ska det röstas om saken, med lappar i en tårtlåda.
– Måste vi rösta om en sån jävla dum grej?
I fackklubb 459 röstas det hellre en gång för mycket än för lite, och medlemmarna har lärt sig att inte ge efter för utpressning.
– Det är ett chicken race, säger Frances Tuuloskorpi, klubbens ordförande.
Hon är inte den som viker undan.
Klubben vet efter årtionden av strider om allt från fikapauser till löner och anställningsformer hur man håller kollektivet samman. De kallar det ”folkrörelselinjen”. Allt förs ut till medlemmarna för övervägande och beslut. De närmast berörda är med när det förhandlas. Förslag, kritik och opposition uppmuntras, och de förtroendevalda aktar sig för att sugas upp i den fackliga apparaten.
Det skär sig mot ombudsmännens rutiner, deras samförståndsvilja och deras lojalitet mot partiet. Thomas Henriksson från Livsmedelsarbetareförbundet ser i dessa bagare besvärliga bråkstakar, men han önskar sig också mer av deras tåga i andra klubbar. Han förstår inte att de två sakerna hänger ihop.
Så avslöjar filmen den inre svagheten i detta väldiga bygge som kallar sig ”arbetarrörelse”. I historiska tillbakablickar blir vi varse vad som en gång gav de förhandlande företrädarna styrka: bråkstakarna. Under 1920-talet hade Sverige flest strejker i hela Europa. 1969 bröt gruvarbetarna i Malmfälten rekordårens samförstånd. Det gav oss allt det goda i folkhemskapitalismen. Så snart bråkstakarna stukats störtar taket och väggarna in.
Jag tänker på ett par av Ken Loachs filmer och på Sara Lidmans Gruva. Fackklubb 459 är ett lärostycke inte bara för fackligt folk utan för hela den vänster som tappat förbindelserna med kraften som avgör utvecklingen: arbetarkollektivet.
Företagsledningen föreslår på omvägar en ny affär. Om Frances Tuuloskorpi avstår från sin rätt till anställning vid Schulstadsbageriet ska fler arbetare från Bagarn få nya jobb.
En av invandrarna utbrister:
– Det är ju rasism, för fan! Dom vill bli av med facket.
Mer än hälften av arbetarna på Bagarn är invandrare. Texterna på plakaten till demonstrationen på lastkajen skrivs på språk från många håll i världen.
– Det är svårt, säger grabben från Eritrea. Vi har 120 bokstäver.
Tigrinja är största språk efter svenskan.
Så visar sig folkrörelselinjen vara en räddning också ur arbetarklassens etnifiering.
Det var inte alldeles lätt att intressera sponsorer för filmprojektet, berättar Mikael Olsson. Hur sexigt är det med facklig kamp?
– Finns det något sexigare? säger Frances Tuuloskorpi.
Hon jobbar nu i Hägersten. Fortsättning följer.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 5 mars 2004
