Jag liftade med en lastbilschaufför från Hammerdal till Umeå för att ta farväl av Sara Lidman. Hon skulle strax dö men omgav sig som vanligt med tidningar och böcker. Letade bland orden. Det fanns en avsikt utöver det konstfulla i hennes arbete med språket. Sundsvalls Tidning 9 juli 2004. Även publicerad i Clarté.
SIST JAG SÅG Sara vägde hon 37 kilo. Låg på ett sjukhem i Umeå med utsikt över en snövidd och en övergiven lada.
Jag hade liftat med Eisten, en åkare från Hammerdal som fraktar kraftfoder från kusten till kvarvarande bönder i Jämtland.
Stolen hade hydraulisk fjädring. Jag gungade mig igenom landskapet och dess lämningar efter koloniseringen av inlandet – mil efter mil av skogsråvara, några förbuskade ängar och enstaka samhällen där resterna av ett landsbygdsproletariat försöker fortleva. I Stockholm vet man vad det är för människor: folkhemsnostalgiker, välfärdsnationalister och bidragstagare.
60 ton väger Eistens ekipage när han vänder tillbaka med full last. Förr var det inte tillåtet att framföra så tunga fordon på svenska vägar, men vid anpassningen till Europeiska gemenskapen passade skogsindustrin och åkerinäringen på att utverka eftergifter. Myndigheterna lät förstärka vägar och bygga om broar för att klara förändringstrycket från 60 tons timmersläp. I gengäld skulle de förbättrade kommunikationerna främja den fria företagsamheten i avlägsna landsdelar. Liksom när jernbanan sträcktes ut.
Sara skildrar en pågående, global omvälvning i sitt epos om Lillvattnet. Ju snabbare kapitalen kan löpa längs farlederna, desto större blir den potentiella tillväxten men också utarmningen som följer med den. Arbetskrafter förbrukas och världsdelar stämplas ut i det som ekonomerna kallar ”skapande förstörelse”.
Så går det nu med Östeuropa, så gick det för Andalusien. Frikostiga EU-bidrag till nya telekommunikationer, flygplatser, motorvägar och snabbtåg skulle befrämja det lokala näringslivet, men företagsamheten upptäckte strax att allt lättare än förr kunde skötas från Madrid. Småbönder drevs från sina gårdar, agroindustriella koncerner tog över och vinster och välbetalda jobb ackumulerades på annan ort.
Vid tretiden på natten, efter mer än tio timmar, är Eisten tillbaka i Hammerdal. Han uppdaterar körjournalen, samlar ihop sina saker och lägger sig att sova. På morgonen far sonen runt till gårdarna med fodret. Ett kapital på 60 ton måste rulla dag som natt för att förränta sig. De turas om med skiften.
Strax före Vännäs mötte sonen en ensam Mercedes en natt i september. Tio meter ifrån honom girade den över vägen mot långtradaren. Förarhytten slets ur sina fästen och for bortöver diket.
Eisten förstod att något hänt när telefonen ringde.
– Det kan inte bli mycket värre, sa sonen.
Mannen i Mercedesen tog sitt liv.
Sara hade den vanliga röran av tidningar, böcker och besökare omkring sig. Det fanns ingen ledsamhet i hennes avlidande. Hon hade skrivit det hon skulle men fortsatte att leta bland orden. Sjukdomen var en ny erfarenhet att hitta meningar i. Minsta bestyr blivit ett ogörligt besvär, sa hon. Det var som om världen retades med henne. Sökte knuffa henne över kanten.
I början av sextiotalet köpte hon sig ett bord till huset på Kajsaberget i Hammerdal. Det var nytt och välgjort men Sara var inte nöjd med anblicken. Det putsade trät hade stumnat i sin finhet. Hon bad oss barn att bearbeta bordsytan med kritor, sylt och annat som kunde ge den spår av liv.
Det var på liknande sätt med orden, tyckte jag ibland. När hon pratade om skrivandet handlade det nästan alltid om stilen. Jag visade henne en gång en artikel jag skrivit i Folket i Bild/Kulturfront om Pehr G Gyllenhammar och hans förbindelser med Henry Kissinger, David Rockefeller och andra ansvariga för USA:s krig i Vietnam. Tänkte att innehållet skulle intressera. Men hon talade endast om språket. Särskilt ogillade hon att jag i rubriken kallat dessa amerikaner ”slaktare”. Liknelsen var inte bara uttjatad. Den var en nedrighet mot slaktarna.
Det fanns en avsikt utöver det konstfulla i hennes letande bland orden.
– Vi ses nog inte mer, sa Sara när vi skildes.
Nu ligger hon i jorden.
Mikael Nyberg, Sundsvalls Tidning 9 juli 2004
