En av Internationella valutafondens chefer är orolig. Framtidens pensionärer vet inte om att de numera utgör bufferten i det internationella finanssystemet. Det kan bli politiska komplikationer när de upptäcker den saken. LO-tidningen 4 mars 2005.
JAG TROR ATT GERD HÄUSLER är okänd för de flesta av Sveriges blivande pensionärer. Det är synd. Han har viktiga saker att meddela oss.
Gerd Häusler tillhörde tidigare ledningen för Dresdner Bank i Tyskland. Nu är han en av de högsta cheferna på Internationella valutafonden. Från sådana positioner får man en viss överblick.
Han tror inte att hushållen, det vill säga människorna som befinner sig längre ner, ser det han ser. Inte ännu. Om femton, tjugo år kommer de att göra det. Då kan det bli obehagligt.
Förr var det banker och andra institutioner som tog riskerna i det finansiella spelet. Lönearbetarna hade sitt långsiktiga sparande tryggat, och staten eller storföretagen garanterade dem en viss pension när de blev gamla.
Den tiden är förbi, berättar Gerd Häusler i en liten artikel i Financial Times, en av de rosa tidningarna för folk med överblick. Numera är hushållen ”den yttersta stötdämparen” i det finansiella systemet. Utan att folk riktigt lagt märke till det har det skett ett ”kvalitativt språng” i utvecklingen, en överflyttning av risker från ”professionella investerare” till människor med små finansiella tillgångar.
Gerd Häusler tycker inte att det är meningsfullt ”att debattera huruvida denna utveckling är bra eller dålig; i många länder, om inte de flesta, är den ju helt enkelt ofrånkomlig”. Individuellt pensionssparande brer ut sig, och stat och företag avvecklar tidigare pensionsrättigheter till förmån för fonderade system. Det innebär att framtidens pensionärer utlämnas åt kasten på aktiebörser, derivatmarknader och andra riskfyllda platser för handel med finansiella tillgångar.
Det kan svänga ganska ordentligt där. Avregleringarna av de svenska finansmarknaderna i slutet av 1980-talet utlöste en svindelkonjunktur med hausse i fastigheter, aktier och andra tillgångar. Det slutade i depression och finansiellt sammanbrott. Det offentliga fick träda in och med underbalanserad budget stabilisera den nationella ekonomin.
Tio år senare var det dags igen. Hysterin kring internet- och telekombolagen skruvade upp priserna på aktier och andra finansiella tillgångar till nya höjder. En våldsam nedskrivning av de fiktiva kapitalvärdena var ofrånkomlig och hotade att framkalla en ny svår kris. Men denna gång fanns det en stötdämpare: pensionskapitalen som politikerna genom den stora pensionsreformen ställde till spekulanternas förfogande. Det fanns plötsligt köpare till alla de aktier som skulle avföras från börsen eller nedskrivas med 80 till 90 procent. Professionella investerare som nyss filosoferat i medierna om en ny ekonomi med evigt stigande aktiekurser kunde realisera vinster och minimera förluster på de framtida pensionärernas bekostnad. 2000 uppgick de deklarerade reavinsterna på kapital till sammanlagt 130 miljarder kronor. 99 procent tillföll en tiondel av den svenska befolkningen. Men AP-fonderna, PPM-systemet och försäkringsbolagens pensionsfonder satt med aktier och andra tillgångar vars sammanlagda värde de två följande åren sjönk med 452 miljarder kronor. En femtedel av pensionskapitalen försvann när hushållen dämpade stöten efter IT-smällen.
Gerd Häusler är rädd att människorna inte riktigt har förstått det ansvar för samhällsekonomin de fått överta. Myndigheterna och de finansiella institutionerna måste lära dem att leva med de nya risker de möter i livet. Okunskap kan nämligen skapa ”irrationella förväntningar” och ”leda till förbittring i hushållssektorn, vilket i sin tur kan komma att utsätta regeringarna för ett politiskt tryck att täcka framtida underskott”. Det kan bli regleringar, rättegångar och annat otäckt också, om inte folk med överblick i god tid upplyser människorna om marknadsekonomins villkor.
Mikael Nyberg, LO-tidningen 4 mars 2005
