I en novell av Sture Källberg framträder vidden av kapitalmaktens framfart på arbetsplatserna det senaste halvseklet. Den kollektiva styrka som på 1950-talet ännu var självklar för arbetare att ta till är idag kväst i lagar, paragrafer och påbjuden arbetsfred. Kontrasten är stor och utvecklingen sorglig, men berättelsen uppmuntrar. Så gjorde de då, så kan vi göra idag. En artikel i tidskriften Klass 2/2026.
STURE KÄLLBERG dog nyligen i det närmaste 98 år gammal. Han hann med mycket i livet. Alltid nyfiken och eftertänksam.
Av alla hans böcker och artiklar minns jag bäst en av novellerna i boken Ackord från 1972.
Sture berättar om sitt jobb på ett sockerbruk i Göteborg. Det är 1950-tal och den dagliga kraftmätningen mellan arbetare och företagsledning ser ut som den ser ut idag. Med två skillnader: det är brist på arbetskraft och vetskapen om motståndets möjligheter är vitt spridd i arbetarkollektivet.
En tysk ingenjör hade börjat på bruket. ”Han talade svenska tillräckligt flytande för att kunna skälla på folk.” När det dessutom framgick att han hade varit nazistisk officer under kriget, kallade fackklubben till möte på gården. De flera hundra arbetarna förklarade att de tänkte stå kvar tills mannen lämnat fabriksområdet.
”Gemenskapen värmde inombords. Vid närmare eftertanke insåg även de tveksamma att vi var starka. Jobb fanns att få om vi fick sparken; andra industrier ropade efter folk.”
Inom en kvart meddelade kontoret att tysken sagt upp sig.
Så går det sällan till numera. Fackliga ledare vårdar med arbetsfred och samarbetsvilja sin ställning i den svenska modellen. Lagar och regler som satt gränser för exploateringen av arbetarna faller sönder. Först informellt ute på arbetsplatserna, sedan formellt i avtal och lagparagrafer.
Men i arbetarkollektiven fortlever en tradition av muntliga berättelser, en skatt som alla nyanställda kan ta del av och bidra till. Historierna är ofta små lärostycken. De främjar klasskänslan i en humor riktad mot den självutnämnda företagsamhetens företrädare.
I den traditionen skriver Sture Källberg om sockerbruket. Novellen präglas av något som utmärker hans livsverk: blicken för det omätliga oförnuftet i samhällen där ett fåtal styr och ställer mot bättre vetande.
För Åke, en av arbetskamraterna, blev möten med verkmästare och andra befäl tillfällen att spela teater. ”Han avslöjade inte med ett ord vad han tänkte, utan föll in i samma uppstyltade och skenbart sakliga tonfall som vederbörande när han blev tilltalad. Ironin märktes bara i hans ögon, men de överordnade var så upptagna av sin egen betydelse att de aldrig upptäckte den.”
Med digital teknik övervakar all världens befäl idag sina underlydande. Men upproret som lurar i arbetarens blick kommer de inte åt.
Mikael Nyberg, Klass 2/2026