Borgerlighetens nyliberala strävanden brukar framstå som en tvekamp mellan marknaden och politiken, ett försök av kapitalet att försvaga staten. Det är ett gravt missförstånd. Ett inlägg i Clarté 2/2026.
KAPITALÄGARNA är inte fientliga till statsmakten. Tvärtom, de eftersträvar en starkare stat, en stat som är stark nog att lösgöra sig ur 1900-talets klasskompromisser.
Demokratin är med sina öppningar för kraven underifrån en styggelse. Så lät det i 1930-talets borgerliga reaktion, och så låter det idag. Nyliberala ideologer fruktade efter andra världskriget att folkmassorna i de forna kolonierna skulle kväva världsmarknaden. Flera av dem såg i apartheidregimerna i södra Afrika en räddning.
I Europa välkomnade de av samma skäl EU-projektet, skriver den kanadensiske historikern Quinn Slobodian i Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism. Unionen skulle åtminstone i Europa skydda marknaden och dess prissignaler från störande demokratiska influenser.
Nyliberalismen slog an i det ekonomiska och politiska överskiktet i Sverige eftersom den främjade u
ttåget ur folkhemskapitalismen. En av de främsta pådrivarna var konsulten Patrik Engellau. Med pengar från storföretagen drog han igång kampanjer mot ”politikerenväldet”. Mordet på Olof Palme framställde han i en video för skolorna som inledningen till ”den nya frihetstiden”.
Han drömde om en väckelse. Hela det rådande politiska systemet skulle kastas över ända i en operation ledd av ”starka män ur maktsfären”. Det är så maktskiften går till i vårt land, skrev han i en bok utgiven av Timbro 1987: ”… driftiga, insiktsfulla och, för all del, härsklystna individer ur överheten känner nya stämningar hos medborgarna och förmår artikulera dem i en ny epoks affärsidé.”
I USA försöker det korrupta diktatorsämnet Donald Trump leva upp till kallelsen. I Sverige har vi fått nöja oss med småfifflaren Ulf Kristersson och ett gäng kostymklädda järnrörsgossar.
Efter valet väntar försök att i brett blågult samförstånd pressa pengar till fregatter, stridsflygplan och missiler ur välfärdssystem och lönearbetare. Hetsen mot ett etniskt och religiöst utstämplat underproletariat underlättar.
Det förlösande ledarskapet fattas ännu den svenska överheten. Men i frånvaro av folkrörelser värda namnet rullar det på ändå.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2026