De stora bankernas och bolagens kapitalism uppvisar alltmer parasitära drag. Det omgivande samhället utarmas för att mätta monopolen. Vi får ny teknik men ingen allmän välfärd. Dessutom är storföretagen benägna att bromsa utvecklingen. På sikt kan västkapitalismen förlora sin ledande ställning. En artikel om socialismens nödvändighet. Clarté 2/21010.
VI BRUKADE VÄLJA familjevagnen på InterCity-tåget norrut. Som rester av det som en gång hette ”hela folkets järnväg” hängde solkiga gardiner och nackstöd på trekvart. Ventilationen var ofta trasig, och i smutsen på golven avtecknade sig spår efter de outsourcade städarnas hastiga svabbande. Men det fanns utrymme för vagn och packning och barnen hade en lekhörna att härja i.
En morgon när vi klev på i Stockholm var golvet täckt av vatten. Nyskurat? Nej, en av toaletterna läckte. Vi försökte torka upp med pappershanddukar vid rutschkanan, men det hjälpte inte.
Personalen kunde inte göra något. Tåget saknade skurtrasa, ”av utrymmesskäl.” I Gävle rusade två kvinnor från det kontrakterade städbolaget ombord med sina svabbar. Fyra minuter, sedan ut.
Förr fanns det anställda på tågen med uppgift att ta hand om barnen, berättade en konduktör. Nu bygger SJ om familjevagnarna. Lekhörnor betalar sig inte. På X2000 finns en plastpåse med lite kritor och pyssel att köpa.
I reklamen och de politiska visionerna är annat i fokus. SJ och dess konkurrenter rusar mot framtiden med snabbtåg, eluttag för laptoppen och trådlösa nätverk för de elektroniska förbindelserna. Affärsmännen ska inte mista uppkopplingen på sina utflykter mellan metropolerna.
Laptoppen och de trådlösa nätverken är fantastiska uppfinningar, men teknisk utveckling mynnar inte alltid ut i allmän välfärd. Vi lever i en tid när monopolkapital växer sig stora och tunga genom att utarma det omgivande samhället.
”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna.” Så sammanfattade Karl Marx kapitalismens inre drivkraft. Den ideale kapitalisten var asketisk. Han försakade allt för att förmera kapitalet. Men redan vid 1800-talets slut hade lyxen börjat ingå ”i kapitalets representationskostnader”. Kreditväsen och spekulation öppnade ”tusen källor till plötslig rikedom”, skrev Marx. Slöseriet blev en ”affärsmässig nödvändighet”.
I den västliga kapitalismen är parasitismen nu påtaglig. Inte så att ackumulationen avstannat. Tvärtom. Men försakelserna är outsourcade. Miljarder människor möter den kapitalistiska konkurrensens gränslösa fordringar. Ju längre ut i världsekonomins periferi, desto högre krav.
I centrum föses vi ut ur välfärdskapitalismen, och därmed, skriver ekonomerna Ian Dew-Becker och Robert Gordon, ”faller den historiska länken mellan produktivitetstillväxt och högre levnadsstandard isär”. Företagsamhetens självutnämnda företrädare berikar sig på ett överflöd av kapital och på pyramidspelen med värdepapper, fastigheter och andra tillgångar – medan en armé av räknenissar jagar fram längs järnvägsspår, sjukhuskorridorer och produktionslinjer efter minsta utrymme, minsta andrum, minsta onödig arbetskraft att inbespara. Politiker och fackliga ledare jäktar efter.
Marknadernas samlade anspråk på framtida avkastning stiger medan realekonomin stagnerar. Det slutar i allt tätare och allt svårare kriser.
I inledningen till den senaste kalabaliken ojade sig ansvariga politiker över sviktande moral hos de direktörer de släppt lösa över landet. Anders Borg skrev om ”girighet och ansvarslöshet hos aktörer som ständigt gapade efter mer”, och Mona Sahlin bekymrade sig över ”felaktigt utformade bonusprogram”. Samtidigt öppnade riksdagspartierna i samförstånd ett svart hål i statskassan för understöd till bankerna och deras direktörer.
Nu talar Anders Borg om att ”samla i ladorna” för nästa kris. Fredrik Reinfeldt förtydligar: ”I sken av den ekonomiska verkligheten behövs insikt om att det finns saker vi inte längre har råd med.” Han nämner ”olika transfereringar och bidragssystem” – och tänker då inte på stödet till bankerna.
Försiktiga borgare, som den före detta Världsbanksekonomen Martin Wolf i Financial Times, minns 1930-talets depression och inser att alla inte kan spara sig ur krisen. Men signalerna från börser och finanshus överröstar varje eftertanke.
Under stora delar av 1900-talet levde borgerligheten i skräck för massrörelser och revolutioner. Då gav den efter, då fick vi välfärdsanordningar och demokratiska och fackliga rättigheter. Nu har möjligheten att riva upp mer än ett århundrade av folkliga framsteg öppnat sig. Då finns ingen gräns för dumheten. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomiskt och socialt sönderfall.
De statliga insatserna för sviktande banker i USA, Storbritannien och euroländerna beräknas uppgå till sammanlagt 14 000 miljarder dollar, en fjärdedel av världens samlade produktion. Till detta kommer mångdubbelt mer i kostnader för produktionsbortfall, arbetslöshet och andra följder av sammanbrottet. ”Finanssystemet är marknadsekonomins hjärna”, skriver Martin Wolf. ”Om finansystemet har misslyckats, vad återstår då av tilltron till marknaden?”
Marknadsaktörerna är för egen del inga marknadsfundamentalister. Den politik de drivit på och dragit nytta av har varit dubbel: å ena sidan avregleringar, å andra sidan statliga stöttor. Så växte finanssektorn bortom alla proportioner. Från 1880 till slutet av 1960-talet motsvarade dess tillgångar i Storbritannien omkring 50 procent av BNP. Sedan växte de på 40 år till över 550 procent av BNP. Samtidigt steg bankernas vinstnivå från cirka 7 procent av aktiekapitalet till över 20 procent.
De statliga insättargarantierna och nödlånen skyddar bankernas kreditorer, och aktiebolagskonstruktionen befriar ägarna från betalningsansvar. Det ”skapar en finansiell domedagsmaskin”, varnar Wolf. Det blir rationellt att blåsa upp balansräkningarna utan tanke på riskerna. Ju större kreditvolymer, desto högre vinster. Bonusssystemen formades efter denna maxim. De smörjer domedagsmaskinen.
Nu fladdrar otaliga förslag till återregleringar omkring – allt från nya bonussystem och höjda krav på kapitaltäckning i bankerna till reformer av kreditvärderingsinstituten. ”Skulle detta förbättra systemet?” frågar Martin Wolf. ”Ja. Men det finansiella systemet skulle förbli en domedagsmaskin.” Radikala förändringar av spelreglerna måste till, förklarar han. Men inte ens till ett återinförande av efterkrigstidens valutaregleringar sträcker sig hans radikalism.
Han anar att problemet saknar lösning under givna kapitalistiska förutsättningar. Att åter låta de finansiella mellanhänderna bära riskerna i de svindlande affärerna är ingen utväg:
”Sannolikheten är alltför stor att de tillsammans begår samma misstag och därigenom skapar panik och hotar systemet, med förödande ekonomiska följder. Det är marknadsekonomins Akilleshäl. Vi har blivit varnade. Det blir syndafloden nästa gång för prövade höginkomstländer.”
Bankerna och finanshusen är centrala institutioner i ett komplext och finfördelat ekonomiskt system, där produktionsprocesserna sträcker sig över länder och världsdelar, och där minsta störning i flödet av kapital kan utlösa svåra kriser.
De egna kapital som bär upp lånevolymerna är försvinnande små, och det mesta av aktiekapital och inlånade medel är investeringar från pensionsfonder, försäkringsbolag och andra förvaltare av kollektiva sparmedel. Att följa de trosvissa nyliberalernas råd och låta finanskriserna ha sin gång utan statliga ingripanden skulle därför inte bara få förödande indirekta följder. De direkta förlusterna skulle i första hand drabba de lönearbetare vars levnadsutsikter – med nyliberalernas tillskyndan – lagts i händerna på privata kapitalförvaltare. Hushållen är numera, som Gerd Häusler vid Internationella valutafonden uttryckt det, ”den yttersta stötdämparen” i det finansiella systemet.
Domedagsmaskinen är ett uttryck för den motsättning mellan ”socialiserad produktion” och ”kapitalistisk tillägnelse” som Marx och Engels skrev om, skärningen mellan en ekonomisk struktur som förutsätter planering i samhällelig skala och det privata jäkt efter profit som ännu styr.
Samma konflikt kommer i dagen i andra delar av den högt utvecklade kapitalistiska ekonomin. De investeringar som fordras i storindustrin är så stora och har ofta så långa tidshorisonter att den fria marknadens idealgestalt, småföretagaren som sätter sina egna besparingar på spel, inte mäktar med dem. En första utväg var aktiebolaget. Kapitalisten befriades från personligt betalningsansvar, vilket öppnade nya möjligheter att lita till krediter och utomstående kapital. Idag har skärningen utmynnat i världsomspännande monopolistiska koncerner.
Privatkapitalister finns ännu kvar, men de mest framträdande bland dem är nu kejsare med privata imperier. Den före detta IKEA-chefen Lennart Dahlgren framhåller i IKEA älskar Ryssland – en berättelse om ledarskap, passion och envishet fördelen med koncernens ”ägarförhållande”: Ingvar Kamprad kan tänka långsiktigt, han har ingen aktiebörs att ta hänsyn till, han behöver inte varje kvartal infria trolösa spekulanters förväntningar. Men Dahlgren tänker inte närmare på innebörden: en marknadsmässig planering som sträcker sig längre än till de närmaste boksluten – och bonusarna till de högsta cheferna – förutsätter i dag alltså en historiskt enastående koncentration av makt och rikedom.
Vanligare är den byråkratkapitalistiska koncernen där självutnämnda företrädare för pensionsfonder, försäkringsbolag och andra institutioner – eller gamla ägare som familjen Wallenberg – med begränsade eller helt obefintliga personliga investeringar styr och ställer över väldiga kapital. Formellt är privategendomen här i upplösning, i realiteten har den aldrig varit mer koncentrerad.
Med kontroll över teknisk utveckling, försäljningskanaler, finansiella flöden och andra strategiska delar av ackumulationsprocessen maximerar monopolkapitalen sina andelar av det samlade mervärdet. ”Det kapital som investerarna placerar på aktiebörsen finansierar idag inte produktiva investeringar utan köper andelar i etablerade intäktsflöden”, skriver ekonomen John Kay. ”Du behöver inte äga vägen, det räcker med vägtullen vid trafikartären.” Bill Gates blev inte världens rikaste man tack vare kreativ överlägsenhet på det datortekniska området. I själva verket var det operativsystem han introducerade på marknaden 1980 förmodligen sämre än andra som fanns utvecklade vid denna tid, men Microsoft lyckades genom ett avtal med IBM göra MS-DOS till standard i den framväxande PC-världen. Monopolet fick miljarderna att trilla in.
Monopolkapitalen växer i symbios med den kapitalistiska staten, och ju skarpare skärningen blir mellan socialiserad produktion och kapitalistisk tillägnelse, desto mer beroende blir de av denna symbios.
De stora bankerna och företagen blir ett slags förläningar där ett nytt frälse förfogar över samhällets tillgångar. Gång efter annan placerar regeringar och centralbanker nytt kapital i händerna på de bankdirektörer som stoppar en del i egen ficka och svindlar bort resten. På liknande sätt med läkemedelsindustrin: Det offentliga utbildar forskarna, finansierar en stor del av deras forskning, håller med subventioner uppe efterfrågan på de allt dyrare preparaten och tillförsäkrar bolagen monopol på nya mediciner genom patentsystemet. Men den medicinska utvecklingen riktas efter de stora koncernernas strävan efter maximal avkastning på investerat kapital.
Med de pågående privatiseringarna och bolagiseringarna – påskyndade från Bryssel – underordnas nya delar av det allmänna den kapitalistiska tillägnelsen. När Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv, diskuterar utsikterna för ekonomisk tillväxt framhåller han särskilt möjligheterna ”i de verksamheter som nu ligger inom den offentliga sektorn”. Mer ska läggas i händerna på ”privata utförare”, och det ska bli mer ”dynamik och tillväxt” genom ”nya lösningar på finansieringsområdet”. Inte så att de statliga subventionerna ska försvinna. Tvärtom, nytillkomna privata utförare förutsätts precis som friskolor och privata vårdcentraler få fri tillgång till allmänna medel. Men de välbeställda ska få rätt att köpa sig förbi köerna och ta plats i första klass.
I denna iver att öppna nya fält för de privata incitamenten undergräver monopolkapitalen i själva verket förutsättningarna för fortsatt tillväxt. Samhällets infrastruktur förfaller bit för bit i jäktet efter vinst. Dåligt underhållna järnvägsspår drabbar inte bara resenärerna i andra klass.
Ny teknik kommer ständigt till – laptoppen och de trådlösa nätverken är fantastiska uppfinningar – men monopolen tenderar samtidigt att hämma utvecklingen. Det är nu tekniskt möjligt att ge mänskligheten så gott som obegränsad tillgång till all världens musik, filmer och litteratur. Det är inte heller svårt att ordna försörjningen för de egentliga upphovsmännen. Men monopolistiska koncerner som hävdar sin rätt att göra profit på verken ställer sig i vägen.
Kampen om ensamrätterna hindrar också en lösning av klimatfrågan. Länderna i Syd kräver fri tillgång till den nya, alternativa energitekniken, USA och EU hävdar sina företags rätt att debitera monopolpriser – men kräver fri tillgång till omvärldens reserver av fossilt bränsle.
Den parasitära läggningen hos de största företagen berövar bit för bit den västliga kapitalismen dess tekniska företräden. Ju mer av produktionen som förläggs till periferin, desto mer av produktivkrafternas utveckling kommer på sikt att ske där. Feike Sijbesma, chef för det holländska bioteknikbolaget DSM, varnar för det kortsynta i visionerna om en europeisk ”kunskapsekonomi”:
”Vad behöver vi? Forskning och utveckling (FoU) – strålande. Behöver vi tillverkning? Nej, det behöver vi inte. Hänger tillverkning samman med FoU? I de flesta fall, ja. Oftast följer FoU strax efter när tillverkning flyttar ut. Så i slutändan förlorar du också forskningen och utvecklingen.”
Hur går det då med den västliga kapitalismens särställning?
Västländerna har ännu stor förmåga att suga till sig kunnande. Begåvningar från Indien, Kina och andra utvecklingsländer bär upp en stor del av forskning och utveckling i USA. Ledande europeiska länder planerar också storskalig import av kvalificerad arbetskraft.
Många länder i kapitalismens periferi blir satelliter med förtvinat inre ekonomiskt liv. De levererar välutbildade forskare, läkare och tekniker – och barnflickor och diskare – till de rika länderna. Men för Kina, Indien och andra länder som har politisk kraft att hävda sig mot det samlade trycket från de västliga monopolens väktare finns utsikten att omvandla legoarbetet för de utländska koncernerna till en självständig ekonomisk utveckling.
Förskjutningen är långsam. Västs tekniska övertag kommer att bestå länge än, men skärningen mellan produktivkrafternas snabba utveckling i öster och de västliga kapitalens monopol är redan tydlig. Vi ser det i förhandlingarna om handeln. USA och EU söker i frihandelns namn försvåra för de nya tillväxtländerna att med statsmaktens hjälp främja utvecklingen av självständiga kapital. Ju mer de västliga kapitalen förlorar av sina ekonomiska företräden, desto mer litar de till sin politiska och militära makt.
Men förr eller senare tröttnar människorna i de nya tillväxtländerna på att vara en underbetald arbetskraftsreserv för de västliga monopolen. Då blir det spänt vid vägtullen där storföretagsamheten kräver sin tribut.
”Vakna Rumänien”, skrev strejkande arbetare vid Renaults fabrik i Pitest i Rumänien på sina plakat 2008 , ”vi vill inte vara slavar till EU längre!”
I Kina har arbetare vid flera utländska fabriker strejkat sig till högre löner den senaste tiden. ”Vi måste vidmakthålla vår starka enighet och inte låta kapitalets företrädare splittra oss”, skriver Li Xiaojuan, 20 år, i ett öppet brev från strejkkommittén vid Hondas fabrik i Foshan. ”Denna kamp rör inte bara våra 1 800 arbetares intressen”, fortsätter hon. ”Vi försvarar alla kinesiska arbetares rättigheter och intressen.”
Så blir en söndrad arbetarklass på nytt synlig för sig själv som klass. Kollektivet reorganiserar sig, och socialismen kan bli något mer än minne eller utopi.
De materiella förutsättningarna är redan goda. Det går att ge många exempel: Informationstekniken underlättar en medveten planering av samhällets ekonomi, och i storkoncernernas finfördelade försörjningsleder med kvalitetskontroller och leveranser just-in-time finns början till en produktion för behov.
Men det duger inte att förse en befintlig produktionsapparaten med ny ledning och statliga plankommissioner. Motsättningen mellan samhällelig produktion och privat tillägnelse var påtaglig också i den sovjetiska planekonomin, eftersom statsföretagens byråkratiska överskikt styrde och ställde i eget intresse. Liksom i dag i västvärldens banker och storföretag sökte man med sinnrika övervaknings- och belöningssystem få de mest självsvåldiga att besinna sig. Det gick inget vidare. I upplösningen av Sovjetunionen kunde de byråkratkapitalistiska direktörerna träda fram som privatkapitalistiska oligarker med miljarder i egendomar.
”Det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass”, heter det i Kommunistiska manifestet. Detta klassvälde skiljer sig från den borgerliga stat som höjer sig över samhället som en främmande makt och tillförsäkrar kapitalistiska företagare och statliga direktörer en diktatur över fabriker och serviceinrättningar. Det är en statsmakt som tvärtom växer ur arbetarkollektivet. Den börjar ta form redan i arbetarnas försvar av sina intressen i det borgerliga samhället.
Livsklubben vid numera nedlagda Stockholmsbagarn utvecklade en folkrörelselinje för det fackliga arbetet. Några punkter:
- ”Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk”.
- ”Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra … Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem!”
- ”Underskatta inte medlemmarnas förmåga! … Om man satsar på dem som står ‘längst fram’ och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ‘längst bak’ i rörelse – då driver de alla andra framför sig.”
- ”Uppmuntra opposition och diskussion … När beslutet är fattat applåderar vi – för minoriteten.”
- ”Undvik att dras in i ‘fackvärlden’ … ‘Facket’ blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört!”
Sådana principer sträcker sig långt utöver det som brukar vara praxis i fackföreningar och normalsvensk representativ demokrati. I förlängningen: en möjlig socialistisk demokrati – och lekhörna på tågen, om vi bestämmer oss för det.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2010