Robotarna tar över. Med automatiseringen försvinner de enkla rutinjobben. Så far ideologernas projektioner in i framtiden. Men paradoxer trasslar till visionerna. Samtidigt som den nya tekniken introduceras viker kurvorna över produktivitetens utveckling nedåt. Och de enahanda arbetsuppgifterna blir allt fler. ”Människan är den mest flexibla roboten”, förklarar en japansk företagsledare. En artikel i Clarté 2/2016.
DE ÄR GULA TILL FÄRGEN och rör sig som kräftdjur. De pyser och frustar, vrider sig runt, sträcker ut sina gripdon, suger sig fast vid plåtstycken och svingar dem genom luften till följande position i produktionskedjan. Oavbrutet, outtröttligt samma rörelser.
Det finns industrigrenar där automationen gått längre, men inom tillverkningen av lastbilar är Volvos hyttfabrik i Umeå en av de modernaste i världen. Tolvhundra metallarbetare har fått sällskap av över 300 robotar. Maskinerna svetsar och målar dygnet runt med osviklig precision. De är också hjältar i en berättelse om de tekniska vidundrens marsch genom historien. Målet hägrar: punkten där robotarna, den artificiella intelligensen och IT-systemens automatik gör det mänskliga arbetet överflödigt.
Hyttfabriken är fortfarande en av Norrlands största arbetsplatser. Matsalen där vi slår oss ned är full av män och kvinnor i arbetskläder. Ett morgonskift äter sin lunch. I kassan sitter en människa, i köket arbetar människor. Robotarna fortsätter sin mekaniska dans ute i fabrikshallen, men hit har de inte nått.
Jan-Olov Carlsson är ordförande för Metallklubben, Gunnar Pettersson vice ordförande. De började på fabriken i slutet av 1970-talet. Det var brist på arbetskraft i landet, svårt att få unga till monteringslinjerna. Arbetare på många arbetsplatser hade strejkat mot ackorden, chefsväldet och hetsen vid de löpande banden. Jan-Olov berättar:
– Redan innan LO började driva kampanj för ”det goda arbetet” organiserade vi oss för att driva igenom ett nytt sätt att arbeta. Vi hade chefer som var öppna för förändringar, men det var vi som hade initiativet. Aktiviteten i klubben och nere på golvet var avgörande.
En helg byggde arbetare på eget bevåg om en del av fabriken. Det löpande bandet skulle bort. Arbetarna skulle få befogenheter och ett mått av självbestämmande.
– Vi fick ett avtal om rätt till utveckling i arbetet och fasta löner knutna till kvalifikationerna, och från den raka linjens enahanda arbete med snävt avgränsade handgrepp i cykeltider på ett par minuter gick vi till komplettmontering med cykeltider på upp till tio timmar.
Tio arbetare växlade arbetsuppgifter med varandra och monterade tillsammans fem, sex hytter om dagen. I de grupper som utvecklats längst följde montören sin egen hytt genom hela arbetsprocessen och skötte själv administration, eltester och andra kontroller inför leveransen.
– Entusiasmen var stor de första åren. Självkänslan växte.
– Vi är fortfarande starka fackligt. Företagsledningen kan inte köra med oss hur den vill. Men herregud vad vi har tappat på trettio år.
Förutsättningarna är nya. Det fackliga arbetet har blivit ett uppehållande motstånd.
I det förhärskande tankemönstret är bakslagen följdriktiga. De fackliga reträtterna tycks liksom andra skov i samhällsutvecklingen vara tekniskt betingade. Postindustriella profeter ser smartphones med personliga assistenter, databaser i Molnet, självstyrande bilar, tänkande robotar, drönare, 3D-skrivare och sakernas internet löpa samman i ett nytt språng i mänsklighetens utveckling. Visioner kring digitaliseringen uppfyller massmedierna, den politiska debatten och den offentliga infrastrukturen av tanketruster och forskningsorgan.
Projektionerna löper i en rät linje ut i framtiden. Men två paradoxer rör till det. Den första gäller produktiviteten, förhållandet mellan förbrukad arbetstid och arbetsresultat. Om datorer och andra tekniska nymodigheter mångfaldigar samhällets produktionsförmåga borde vi se positiva utslag i statistiken över produktivitetens utveckling. I själva verket har kurvorna under lång tid rört sig i motsatt riktning.
Den andra paradoxen rör arbetsmarknaden. Datorer, robotar och IT-system lämpar sig för enkla, rutinmässiga arbetsuppgifter. Därför förutsätts lågkvalificerade låglönejobb försvinna och välavlönade, kunskapskrävande arbeten komma i stället. Men trots den pågående digitala revolutionen brer ett låglöneproletariat ut sig också i de rika kapitalistiska länderna.
Robert Gordon, professor vid Northwestern University i USA, drar slutsatsen att den digitala tekniken inte är så genomgripande. Den kan inte jämföras med de innovationer som stöpte om ekonomi och samhälle i tidigare skeden av kapitalismens utveckling.
Han urskiljer tre tekniska skov. I ett första, från 1750 till 1830, kom ångmaskinerna, det mekaniska bomullsspinneriet och järnvägarna. I ett andra, från 1870 till 1900, utvecklades elektriciteten, förbränningsmotorn och vatten- och avloppssystem. I båda fallen tog det lång tid för det nya att nå full verkan. Den snabba tillväxten 1950-70 i USA var en följd av att den andra industriella revolutionen fortfarande pågick med innovationer som luftkonditionering, hushållsmaskiner och nät av motorvägar. Sedan avstannade produktivitetstillväxten, ”mest sannolikt på grund av att den andra industriella revolutionens bärande idéer då på det hela taget var genomförda.”[1]
Den tredje industriella revolutionen med datorer och internet börjar i Gordons schema omkring 1960 och når sin höjdpunkt redan i IT-bubblan mot slutet av 1990-talet: ”Sedan 2000 har uppfinnandet kretsat kring underhållnings- och kommunikationsapparater som är mindre, smartare och kraftfullare men inte fundamentalt påverkar arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden …”[2]
Mot Roberts Gordons misstro står förvissningen hos MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee om att ”vi lever i en tid av enastående framsteg med digital teknologi”.[3] De söker sig ur produktivitetsparadoxen längs två argumentationslinjer:
- Statistiken är bristfällig.
- Digitaliseringen har ännu inte fått full effekt.
Det finns många skäl att vara skeptisk till de mått som ner till minsta decimal ska avspegla utvecklingen av produktiviteten i ekonomin. Kurvorna över BNP per capita eller BNP per arbetad timme härrör ur ett gytter av mer eller mindre godtyckliga antaganden och gissningar.
Brynjolfsson och McAfee framhåller den glädje vi har av allt vi nu så gott som gratis kan ta del av via hemsidor, bloggar och sociala medier. Människor runtom i världen tillbringar tillsammans över 200 miljoner timmar om dagen bara på Facebook: ”Inget av detta räknar vår BNP-statistik med vare sig som input eller output, men detta slags icke avlönade och icke prissatta aktiviteter bidrar likväl till vår välfärd.”[4] Har våra liv därigenom blivit 200 miljoner timmar rikare? Kalkylen förutsätter att människorna inte gjorde något av värde före de digitala medierna. Kanske ägnade de tillsammans 200 miljoner timmar åt att lyssna på radio, spela boll eller hälsa på hos grannen. Glädjen i dessa oavlönade aktiviteter är också oräknad.
Bruttonationalprodukten är inget mått på vår samlade välfärd, bara en ungefärlig uppskattning av den kapitalistiska produktionens omfattning. Bruksvärden som aldrig uppträder som bytesvärden i kapitalomloppet är med undantag för den offentliga verksamheten i princip osynliga i statistiken. På samma sätt är det med miljöförstörelse och andra kostnader som inte gör avtryck i boksluten.
Svagheten i statistiken är inte bara beräkningsteknisk. Den speglar kapitalismens faktiska funktionssätt. Brynjolfsson och McAfee radar upp exempel på hur den digitala tekniken färndrar vårt vardagsliv, men det är ingen räddning ur produktivitetsparadoxen. Faktum kvarstår: datorer, robotar och andra nymodigheter tycks inte få samma långvariga, genomgripande följder som tidigare tekniska framsteg för utvecklingen av den kapitalistisk ekonomin.
Så prövar visionärerna nästa argument: språnget har liksom genombrottet för ångmaskinen dröjt, men nu är vi vid ”en punkt där kurvan kraftigt vänder uppåt – på grund av datorerna”.[5]
Diskussionen kretsar kring teknikens möjligheter, men Robert Gordon berör också andra faktorer. Färre arbetstimmar per invånare, brister i utbildningssystemet, fattigdom, miljöförstöring och annat skapar en ”motvind” som får tillväxten i USA att avta. De innovationer som är på tal är inte omvälvande nog för att stå emot, tror han. Får vi ett språng i produktiviteten av att åka bil utan händerna på ratten?[6]
Så är han tillbaka i tekniken. Det blir en träta om robotarnas och den artificiella intelligensens potentialer. Men i ett avsnitt om tidigare industriella genombrott följer Gordon, utan att närmare reflektera över det, ett annat tankemönster. ”Vissa av de viktigaste källorna till mänskliga framsteg under perioden 1870 till 1940 var inte alls nya uppfinningar”, skriver han. ”Rinnande vatten hade romarna uppnått, men för att förse varje bostad i städerna med detta fordrades politisk vilja och finansiella investeringar.”[7] De tekniska möjligheterna hade funnits under århundraden men först under gynnsamma samhällsvillkor kom de till nytta i bredare omfattning.
Det var ingen kuriositet, inget undantag från det axiomatiska. Även de nya uppfinningarna under epoken krävde sociala öppningar för att slå igenom. Elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet dröjde i årtionden. Redan 1905 genomförde Statens Järnvägar försök med eldrivna fordon i stället för ånglok. Men utbredningen av den nya tekniken hämmades av att järnvägsnätet vid sidan av stambanorna var i händerna på lokala, privata intressenter som inte mäktade med de investeringar som krävdes. Produktionsförhållandena stod i vägen för produktivkrafterna. Riksdagen diskuterade nödvändigheten att ”enhetliggöra” den svenska järnvägen, men först 1939 kom beslutet att förstatliga de privata linjerna. Klassförhållandena avgjorde. Arbetarrörelsens framgångar gav utrymme för ett mått av planhushållning i den kapitalistiska ekonomin.[8]
Utvecklingen av produktivitet och allmänt välstånd i de kapitalistiska kärnländerna efter andra världskriget var ingen självklar följd av tekniska innovationer. Framstegen hade en försvagad borgerlighet till förutsättning. Under kriget hade det privata vinstjäktet fått stå tillbaka för upprustningens planmässighet, och nu var social ingenjörskonst och klasskompromisser nödvändiga för att stabilisera det kapitalistiska samhället. Ny teknik utvecklades i ett nära samarbete mellan privata storföretag och statliga institutioner, och reallöneökningar, stigande offentliga utgifter och investeringar i bostäder och ny infrastruktur gav avsättning för de nya produkterna.
Robert Gordon rotar i fel fålla: ändrade sociala förutsättningar – inte uttömda tekniska möjligheter – har sedan dess fått kurvorna att sjunka nedåt. Motvinden han noterar hämmar också innovationerna och deras förmåga att främja produktivitet och allmän välfärd.
”De skarpaste hjärnorna i min generation ägnar sig åt att tänka ut hur man ska få folk att klicka på annonser”, förklarar Jeff Hemmerbacher, tidigare datachef hos Facebook.[9] Företagens IT-investeringar för marknadsföring ökar tre gånger så snabbt som deras övriga investeringar i den digitala tekniken.[10]
Mycket av den infrastruktur som byggdes upp i USA under 1900-talet är illa åtgången. 61 000 broar är utdömda som allvarligt försvagade. Flera har redan rasat. Två strategiska järnvägstunnlar mellan Manhattan och New Jersey måste snart stängas av säkerhetsskäl. Politiskt käbbel och sviktande offentliga finanser har i åratal fördröjt bygget av nya tunnlar under Hudsonfloden. Såväl lokaltågen i New York som järnvägstrafiken i hela den nordöstra delen av landet kan komma att drabbas.[11]
Men på den privata sidan investeras det i infrastrukturen. Spread Networks har lagt ut 300 miljoner dollar på en fiberoptisk kabel mellan Chicago och New York. Under största möjliga sekretess borrade sig 155 arbetslag under tre år fram genom berg och jordbruksmarker i Pennsylvania. Det handlade inte om att bygga ut ett allmänt bredbandsnät. Den 1 328 kilometer långa kabeln står endast till förfogande för ett fåtal icke namngivna finansbolag. Den kopplar samman börserna i de två städerna, den sparar tre millisekunder, tre tusendelar av en sekund, i den datorstyrda överföringen av köp- och säljorder.[12]
Allt är i den tekniska framkanten: fiberoptik, digerdata, algoritmer. Men investeringarnas multiplikatoreffekter, de följdverkningar som får produktionsförmåga och allmänt välstånd att stiga, är försumbara. I hastigheter som närmar sig ljusets handlar robotar med aktier och optioner medan landets broar sakta rostar sönder.
Biltillverkare tävlar med IT-jättar om att utveckla självstyrande fordon. Automatiken kan göra det lättare att för stunden hyra en bil, men bilföretagen utvecklar tvärtom tekniker som ska förstärka värdet av det individuella ägandet Carlos Ghosn, chef för Renault och Nissan, förklarar: ”Bilen kommer att bli ett tungt laddat personligt utrymme, eftersom vi försöker förvandla den uppkopplade bilen till en förlängning av ditt kontor eller ditt hem.”[13]
Så fastnar tekniken i en förlängning av fossilkapitalismens transportmönster. Att avvärja klimathotet kräver radikala omställningar av samhällsstrukturen. Automatiseringen och andra innovationer kunde komma till användning i en utbyggnad av kollektivtrafik och spårbundna godstransporter, men borgerligheten förmår inte höja sig ens till det mått av planmässighet som världskrigen krävde.
Produktivitetsparadoxen, avståndet mellan digitaliseringens löften och registrerad utveckling av produktiviteten, är ett statistiskt avtryck av produktionsförhållanden som står i vägen för vidare mänsklig utveckling.
För Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är trasslet snart förbi. Men tyvärr kommer några, ”kanske till och med en massa människor”, att hamna efter när den nya tekniken triumferar: ”… det har aldrig funnits en bättre tid för anställda med specialkunskaper eller den rätta utbildningen, eftersom dessa personer kan använda sig av teknologi för att skapa och samla på sig värden. För arbetare som bara har ’ordinära’ kunskaper och förmågor har det emellertid aldrig varit så illa ställt, eftersom datorer, robotar och andra digitala teknologier i en enastående takt förvärvar dessa kunskapeer och förmågor.”[14]
I denna tudelning ser Brynjolfsson och McAfee förklaringen till de växande inkomstklyftorna de senaste decennierna. Robotarna och den artificiella intelligensen tränger ut de lågproduktiva från arbetsplatserna.
Löneutvecklingen i USA tycks bekräfta tesen. Fram till 1973 ökade de genomsnittliga reallönerna per vecka för både låg- och högutbildade män, men sedan dess har kurvorna farit iväg åt olika håll. Lönerna för högskoleutbildade fortsatte uppåt, men för män som bara fullbordat collegestudier låg lönerna 2008 endast nätt och jämnt över 1973 års nivå, och de sämst utbildade grupperna tjänade mindre än 35 år tidigare. För män som hoppat av high school var lönerna till och med lägre än 1963.[15]
En annan trend i statistiken komplicerar dock bilden. De högt rankade anställningarna har visserligen blivit fler, men jobben längst ner har också brett ut sig, trots att de enligt schemat borde vara på väg bort.
Brynjolfsson och McAfee söker förklaringen till denna paradox i en matris där yrken sorteras efter två parametrar: kognitiva kontra manuella, rutinmässiga kontra icke rutinmässiga. Digitaliseringen förväntas slå hårdast mot rutinmässiga uppgifter vare sig de är kognitiva eller manuella. ”Detta leder till jobbpolarisering: en kollaps i efterfrågan på medelinkomstjobb, medan icke rutinmässiga kognitiva jobb (som finansanalys) och icke rutinmässiga manuella jobb (som hårfrisering) har klarat sig ganska bra.”[16]
Studier från flera länder har stämt överens med modellen. Det är bara ett krux: de angivna rutinjobben blir visserligen färre, men de rutinmässiga sysslorna tycks tvärtom breda ut sig över arbetsdagarna.
Sten Gellerstedt sammanfattar den svenska utvecklingen i en LO-rapport från 2011: ”Andelen med utarmade jobb har ökat starkt bland arbetare och lägre tjänstemän de senaste 20 åren … Andelen arbetare och lägre tjänstemän som anger att de har för enkla arbetsuppgifter har ökat betydligt. Störst ökning finns bland kvinnliga arbetare, där andelen med för enkla arbetsuppgifter ökade från 18 procent 1991 till 27 procent 2009.”
En förklaring är säkert att unga studerar allt längre. ”Idag har mer än hälften en längre utbildning än vad det aktuella jobbet kräver för att utföras”, skriver Thomas Carlén i en annan LO-rapport.[17]
Men arbetsuppgifterna har också ändrat karaktär. Gellerstedt: ”Andelen som ständigt upprepar samma arbetsmoment många gånger per timme ökade med tio procent/enheter/ bland både arbetare och tjänstemän under perioden 1991 till 2009. Kvinnliga arbetare toppar och ligger på 58 procent, strax följda av manliga arbetare på 56 procent …”[18]
Utvecklingen mot mer enahanda jobb har varit påtaglig inom privat service och bland kvinnor i den offentliga sektorn. Inom industrin har vissa grupper – Gellerstedt nämner gruvarbetare – fått mer kvalificerade arbetsuppgifter, men på slakterierna har styckaren som styckade hela djuret blivit filéutskärare eller kotlettkapare och i verkstadsindustrin är Henry Fords modell tillbaka: ”De flesta av de 20-25 procent i industrin som monterar har återgått till ett löpande band.”[19]
I en fransk studie framträder en arbetskraft som är fullt uppkopplad till de digitala systemen.[20] Men det är svårt att se någon utveckling bort från enahanda arbeten. Tvärtom, andelen anställda som uppger att deras arbete är repetitivt har mer än fördubblats sedan 1984, från 20,1 till 41,2 procent. Andelen som upprepar samma rörelser i cykler kortare än en minut har ökat från 5,5 till 10,2 procent. Över 80 procent av arbetarkvinnorna har ett repetitivt arbete, 31 procent ett som är extremt kortcykliskt. Automatiska maskiner och annan teknisk utrustning gör att arbetstakten för de anställda är betydligt hårdare styrd än tidigare. Tidspressen har ökat, hierarkierna är striktare och alltfler fruktar bestraffningar om de gör misstag.[21]
Kapitalet lägger inte pengar på dyra maskiner för att höja produktionen per arbetad timme om höjd mänsklig arbetstakt, utsträckta arbetsdagar eller sänkta löner ger bättre avkastning. ”… varför investera i en maskin som gör 1 000 människors arbete”, frågar fondförvaltaren Toby Nangle, ”när det är billigare att helt enkelt anställa 1 000 människor?”[22]
Robotarna är inte bekymret för de fackliga företrädarna vid hyttfabriken i Umeå.
– Vi har alltid bejakat ny teknik, säger Jan-Olov Carlsson. Vi har inget emot maskiner som arbetar effektivare än människor och befriar oss från tunga, slitsamma arbetsmoment.
Bekymret är sammanhanget robotarna verkar i. Gunnar Pettersson förklarar:
– Om automatiseringen medför en befrielse från arbete med sex timmars arbetsdag och möjligheter till social samvaro med familj, barn och arbetskamrater, ja men fine. Fast det är ju inte den effekten vi ser. Vi blir förslavade i stället och riskerar att hamna i arbetslöshet utan pengar att leva på.
Den mest dramatiska förändringen på fabriken de senaste åren är inte robotarnas inmarsch utan det löpande bandets återkomst. Komplettmonteringen med de självständiga, allsidigt skolade arbetarna är avskaffad. Den raka produktionslinjen dikterar på nytt fabrikslivet ner till tusendelar av sekunder.
Komplettmonteringen hade funktionella förtjänster. Men med det löpande bandet bestämmer cheferna arbetstakten. De behöver bara trycka på en knapp så börjar fabriken röra sig.
– Toyotas lean-koncept är föredömet, säger Gunnar Pettersson. Det gäller Volvokoncernen liksom tillverkningsindustrin i övrigt. New Public Management i den offentliga sektorn handlar om samma sak: kontrollen över arbetet. Sjukvården driver lean-projekt efter samma principer som bilfabrikerna.
Med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträcks banans disciplin ut över hela produktionskedjan.
Nyligen flyttade företaget slutmonteringen av hytterna till fabriken i Göteborg.
– En del av våra montörer följde med, säger Jan-Olov Carlsson. De har berättat om hetsen vid bandet där nere. De har aldrig sett maken.
Toyotamodellen är ingen produkt av digitaliseringen. Företaget utvecklade sina metoder för att intensifiera arbetet redan på 1950-talet. Då var varken robotar eller datorer på plats i fabrikerna. Den viktigaste förutsättningen var klassmässig: med hjälp av den amerikanska ockupationsmakten hade kapitalägarna kväst de stridbara fackföreningar som vuxit fram efter världskriget. Till USA och Europa kom konceptet sedan borgerligheten ridit ut revolterna under 1960- och 70-talen och gått till motoffensiv i en omgivning av stigande arbetslöshet.
Det är i detta sammanhang de vidunderliga maskinerna i Umeå utför sina koreograferade rörelser. En del arbetare underhåller och programmerar robotarna eller sitter som operatörer i processindustrin framför paneler med knappar och lysande dioder i måleriet.
– Där finns en viss yrkeskänsla, säger Jan-Olov Carlsson. Men i svetsningen har ett hundratal kunniga yrkesarbetare degraderats till laddare. De har det mest enformiga arbete du kan tänka dig. En truck kommer med plåtdetaljer. Din uppgift är att lägga dem på en fixerad plats där roboten kan hämta dem. Människan blir maskinens betjänt. Roboten bestämmer allt. Det löpande bandet vid monteringen var bättre, säger gamla montörer som omplacerats. Arbetet med kundunika lastbilshytter krävde ändå en hel del kunnande om artiklar och anpassningar.
Automatiseringen kommer inte att tränga ut människorna ur produktionen under överskådlig tid, förklarar Junji Tsuda, chef för Yaskawa Electric, en av de främsta robottillverkarna i världen. Robotarna klarar det tankearbete en vanlig arbetare förväntas utföra, men de enklaste handgrepp kan vara bortom deras förmåga. ”Det största problemet är händerna som gör jobbet.” Han visar sin hand för reportern: ”Mänskliga händer har en oerhörd precision. Det finns fler än 10 000 sensorer här inne.”[23]
Så förstärker de digitala instrumenten kapitalismens benägenhet att förminska arbetaren till en maskindel. Verktyg och hand byter plats. Den mänskliga handen blir verktygets förlängning. ”Människan är den mest flexibla roboten”, förklarar en av Hondas chefer.[24] Roboten blir artificiell människa, människan blir levande robot.
Nya yrkesgrupper fångas i utstuderade kontrollsystem av det slag som länge omgärdat fabriksarbetet. Datorer, nättjänster, GPS-teknik och avancerade sensorer gör det möjligt att i detalj övervaka arbetskraften, mäta resultat och kartlägga personliga egenheter.
2009 började UPS, världens största paketdistributör, installera övervakningssensorer i sina fordon. Med hjälp av GPS-koordinater och andra informationer kan arbetsledningen i realtid följa varje lastbil.[25] De kallar det ”telematik”, men det borde heta ”trakasserimatik”, skriver en UPS-chaufför i USA på sin blogg:
”De talar om för dig att det gäller säkerhet och säkerhetsbälten och backande. Det är bara skitsnack. Allt handlar om att stjäla dina raster för vinstens skull och hetsa dig in i allt större oro för jobbet.”
”Hela syftet med systemet är att ge dem förevändningar att hacka på dig. Systemet tillåter dem att vända vad som helst emot dig.”
”Företaget vet att om de håller dig på tårna och stressar upp dig så kommer du att fara fortare fram.”[26]
I den svenska hemtjänsten är varje kundbesök numera utmätt och specificerat syssla för syssla. Arbetsledningen har med GPS och datasystem detaljerad kontroll över arbetskraften. En undersköterska berättar anonymt på Aftonbladets debattsida hur det är att komma tillbaka till kontoret efter en arbetsdag. Hon har lyft gamla människor som varken har draglakan eller höj- och sänkbar sjukhussäng, tvättat dem med de hygienartiklar som funnits att tillgå i lägenheten och röjt upp bland spyorna när vinterkräksjukan härjat. Men chefen är inte nöjd: ”Varje liten minut av våra arbetsdagar registreras. Ibland kan arbetsgivaren printa ut ett papper av vår arbetsdag och fråga vad vi gjorde där och där och där, tider vi inte varit inloggade hos en kund. Då får man berätta att ’där var jag på toaletten’ och ’där stannade en anhörig mig i porten och småpratade om sin mamma.'”[27]
När yrkesarbetet spjälkas i enkla, standardiserade sysslor som övervakas och samordnas av en företagsbyråkrati, förvandlas varje enskild arbetare och arbetsplats till en utbytbar modul. Det blir lättare att förlägga arbetet där kostnaderna för tillfället är lägst. Industriföretag i kapitalismens centrum outsourcar, som det heter på managementsvenska, delar av produktionen till periferin, där hundratals miljoner nya potentiellt exploaterbara arbetare blivit tillgängliga. Ny teknik underlättar omstruktureringen. Containern har förbilligat transporterna, GPS och moderna telekommunikationer ger en bättre överblick över varutillförseln, och med den nya informationstekniken kan tjänsteföretag anlita arbetskraft på de flesta håll i världen.
I det digitala molnet, i e-handelns bekvämlighet och i sökmaskinernas till synes helt automatiserade funktioner gömmer sig mänskligt arbete som liksom monteringen vid det löpande bandet splittrats i sina minsta beståndsdelar. Via Amazons Mechanical Turk kopplar crowdworkers, nätets proletärer, upp sig för att på rakt ackord utföra skärvor av arbeten. Några skriver källkod, andra letar telefonnummer eller skriver tags till bilder och musikstycken. Fler än 120 000 frilansare i Ukraina söker via digitala plattformar nätjobb av denna typ.[28]
Normalarbetsdagen löses upp i digitaliserad ordning och sträcks ut över livstiden. Med mobilen i hand väntar nutidens uppkopplade daglönare på sms:et från chefen. På ICA:s stormarknader i Sverige kan den schemalagda tiden vara så kort som tre till sex timmar i veckan. De anställda jagar extratimmar i ett webbaserat bokningssystem för att klara försörjningen. Det kan bli ett schemalagt pass på morgonen, ett extrapass till kvällen.[29]
Digitaliseringens automatiska funktioner gör det lättare att administrera kårer av visstidare, timmisar och inhyrda från bemanningsföretag. Men inget av detta är mikroprocessorns eller GPS-signalernas fel. Förvandlingen av människan till en standardiserad, utbytbar maskindel är den kapitalistiska formen för industrialisering. Lönearbetarna fångas i ett management-by-stress, men det kommer ingen allmän välfärd ur deras jäkt, bara växande rikedomar hos de översta bland de översta i samhället.
Jäktet efter det förväntade resultatet i bokslutet går ofta ut över det funktionella. Kväver det i upphandlingsrutiner, redovisningsplikter och kontrollfunktioner. Övervakningssystemen fordrar en ständig tillförsel av automatiseringens råvara: små bitar av information. ”Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att administrera”, skriver informationsarkitekten Jonas Söderström. ”… i arbetslivet har IT-utvecklingen växlat in på ett spår som innebär kontroll, styrning, dokumentation och statistikfetischism. Det syns tydligast i offentlig sektor, men även delar av näringslivet börjar tyngas under en IT-överbyggnad som tar allt större resurser.”[30] Han ser i den administrativa explosionen är en spontan reaktion på de digitala möjligheter som öppnat sig. Men det finns också systematik i dumheten. Krångliga IT-system med ständigt nya formulär att fylla i är collateral damage i kraftmätningen om kontrollen över arbetsprocessen. Springluncherna längst ner i organisationen främjar produktiviteten, men det maskineri som kommit till för att pressa fram dem förminskar resultatet innan det når kurvan över BNP per arbetad timme.
Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee lämnar strax de lägre regionerna i sin matris för att göra ideologi av framgångarna för den kognitiva eliten. Men även bland de så kallade kunskapsarbetarna är det svårt att få styrsel på de postindustriella visionerna. Berikningen av anställda med icke rutinmässiga kognitiva yrken är koncentrerad till specifika sektorer och till de översta bland de översta. I Storbritannien var den genomsnittliga årsinkomsten i finanssektorn 3 800 pund 1975. Naturvetare, tekniker och akademiker av olika slag tjänade 4 000 till 5 000 pund i genomsnitt. 2014 låg inkomsterna i finanssektorn kring 102 000 pund om året medan de övriga inte ens tjänade hälften så mycket.[31]
Den främsta orsaken till att inkomstklyftorna vidgats de senaste årtiondena är, som Thomas Piketty och andra forskare visat, att den översta hundradelen och tusendelen dragit ifrån. Brynjolfsson och McAfee söker förklaringen där de alltid söker den, i den nya tekniken. Digitaliseringen skapar marknader där ”vinnaren tar allt”: ”… om en person kommer på ett nytt sätt att med hjälp av digitala teknologier sälja insikter, talang och skicklighet till en miljon nya kunder, så kan han eller hon tjäna en miljon gånger mer än vad som annars vore möjligt”.[32] Varför bara en miljon? Den nya tekniken gör det möjligt att till försumbara rörliga kostnader sprida informationer, kultur, underhållning och vetenskap till hela mänskligheten. Det är inte denna egenhet hos de digitala systemen som förklarar berikningen av toppskiktet inom IT- och medieindustrin utan tvärtom möjligheterna att begränsa utbudet.
När den nödvändiga arbetstiden för att producera en vara går mot noll sjunker dess värde i motsvarande grad. Produkten upphör att vara en vara, tenderar att förvandlas till en allmänning, ett bruksvärde utan bytesvärde. Enda sättet för kapitalägaren att utvinna profit ur detta utbud blir att med tekniska, rättsliga och ytterst polisiära och militära medel begränsa tillgången till bruksvärdet. Det är målet när USA, EU och dess allierade i de så kallade frihandelsförhandlingarna kräver respekt för den intellektuella äganderätten. De ”stjärnor och superstjärnor” inom IT- och medieindustrin som Brynjolfsson och McAfee hyllar berikar sig på samma sätt som jordägaren som inhägnar allmänningen, genom monopolränta. Tillgången till bruksvärdet kräver tributer till ägaren som monopoliserat det.
Bland superstjärnorna finns enstaka artister som blivit vandrande varumärken och nördar som pillat ihop något sinnrikt dataspel, men de stora kollektiven av upphovsmän tenderar att sjunka ner i de förslummade delarna av marknaden för arbetskraft. Den översta procenten och tusendelen av inkomstpyramiden utgörs i första hand av den klass som genom enskilt ägande eller byråkratisk ställning kontrollerar inte bara IT- och medieindustrin utan hela det globala överskiktet av banker, finansbolag och monopolistiska koncerner.
Den liberala ekonomiska teorins tolkning av samhällsutvecklingen blir alltmer bisarr, skriver den amerikanske nationalekonomen Joseph Stiglitz, tidigare vice ordförande för Världsbanken. I den marknadsekonomiska modellen leder fri konkurrens till att var och en lönas efter sitt bidrag till den allmänna välfärden, men ”… de stora bonusar som utbetalades till bankcheferna medan de ledde sina företag till ruin och i det närmaste fick ekonomin att kollapsa är svåra att förena med övertygelsen att individernas inkomster har något som helst att göra med deras samhällsnytta.” En statlig undersökning visar att ett fåtal storföretag lägger under sig allt större delar av USA:s ekonomi. De tio största bankerna ökade sin andel av inlåningen från 20 till 50 procent från 1980 till 2010, och 10 procent av företagen utanför finanssektorn har idag en avkastning på sina kapitalinvesteringar som är fem gånger så hög som för de företag som befinner sig i mitten av hierarkin. För 25 år sedan var deras vinster bara dubbelt så höga. På flera håll har har utvecklingen varit dramatisk, skriver Stiglitz: ”… många sektorer – telekom, kabel-TV, digitala branscher som sociala medier och internetsökningar, sjukförsäkringar, läkemedelsföretag, jordbruksindustri och många fler – går inte att göra begripliga genom konkurrensens lins. Den konkurrens som existerar i dessa sektorer är oligopolistisk …”[33]
Men visionärerna framhärdar. ”Även toppdirektörer har börjat kamma hem rockstjärneersättningar”, skriver Brynjolsson och McAfee, som om det vore utveckling vid sidan om. ”Ett skäl för denna ökning av direktörsersättningarna är att teknologin ökar beslutsfattarens räckvidd, skala och övervakningskapacitet. Om direktörer använder digitala tekniker för att observera aktiviteter i fabriker runtom i världen, ge specifika instruktioner om att ändra en process och se till att instruktioner följs till punkt och pricka, då ökar värdet av dessa beslutsfattare.”[34]
Med en laptop på skrivbordet mångfaldigar direktören sin produktivitet. Så upphöjs berikningen av de översta bland de översta till marginalnytta i ett ekvationssystem, och kapitalets strävan att kontrollera lönearbetet når i förlängningen sitt mål: en företagsamhet förbehållen företagaren. Direktören trycker på sin knapp och hela maskineriet av digerdata, robotar och artificiell intelligens rör på sig. Längst ut de mänskliga händerna.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2016
NOTER
[1] Robert J. Gordon: ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds”, National Bureau of Economic Research, August 2012, s. 1, http://www.nber.org/papers/w18315 .
[2] Robert J. Gordon: ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds”, National Bureau of Economic Research, August 2012, s. 2, http://www.nber.org/papers/w18315 . Jfr: Robert J. Gordon: ”The Demise of U. S. Economic Growth: Restatement, Rebuttal, and Reflections”, 140120, https://www.scribd.com/doc/208017699/The-Demise-of-U-S-Economic-Growth-Restatement-Rebuttal-and-Reflections
[3] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 9.
[4] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 116.
[5] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 9.
[6] Robert J. Gordon: ”The Demise of U. S. Economic Growth: Restatement, Rebuttal, and Reflections”, 140120, s. 33, https://www.scribd.com/doc/208017699/The-Demise-of-U-S-Economic-Growth-Restatement-Rebuttal-and-Reflections
[7] Robert J. Gordon: ”The Demise of U. S. Economic Growth: Restatement, Rebuttal, and Reflections”, 140120, s. 27, https://www.scribd.com/doc/208017699/The-Demise-of-U-S-Economic-Growth-Restatement-Rebuttal-and-Reflections
[8] Jfr kapitel 2 i min bok Det stora tågrånet, Karneval 2011.
[9] Financial Times 150525.
[10] Robert J. Gordon: ”The Demise of U. S. Economic Growth: Restatement, Rebuttal, and Reflections”, 140120, s. 33, https://www.scribd.com/doc/208017699/The-Demise-of-U-S-Economic-Growth-Restatement-Rebuttal-and-Reflections
[11] Financial Times 160511.
[12] Bloomberg News 120329, http://www.bloomberg.com/news/articles/2012-03-29/stock-trading-is-about-to-get-5-dot-2-milliseconds-faster
[13] Financial Times 160109.
[14] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 11.
[15] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 135.
[16] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 139.
[17] Thomas Carlén: ”Den ’nya’ strukturomvandlingen? Jobbpolariseringen och konkurrensen om jobben, LO 2014, s. 8.
[18] Sten Gellerstedt: ”Fler arbetare måste få utvecklande jobb – inte digital taylorism”, LO 2011, s. 2.
[19] Sten Gellerstedt: ”Fler arbetare måste få utvecklande jobb – inte digital taylorism”, LO 2011, s. 10f.
[20] Élisabeth Algava, Lydie Vinck: ”Intensité du travail et usages des technologies de l’information et de la communication”, Enquetês Conditions de Travail, Synthèse Stat’, Juin 2015, s. 211, 244.
[21] Élisabeth Algava, Lydie Vinck: ”Intensité du travail et usages des technologies de l’information et de la communication”, Enquetês Conditions de Travail, Synthèse Stat’, Juin 2015, s. 8, 20, 32, 133, 145.
[22] Financial Times 160106.
[23] Financial Times 150223.
[24] Financial Times 910220.
[25] Entrepreneur 141020, http://www.entrepreneur.com/article/237453
[26] Denverbrown 090922, http://www.denverbrown.com/ups/keeping-you-on-edge/
[27] Aftonbladet 150402, http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article20570015.ab
[28] Financial Times 150806.
[29] Handelsnytt 140701, http://www.handelsnytt.se/livet-ar-en-jakt-pa-fler-timmar
[30] Dagens Nyheter 130707, http://www.dn.se/debatt/it-och-administration-har-perverterat-varden/
[31] Financial Times 140215.
[32] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 128.
[33] Project Syndicate 130616, https://www.project-syndicate.org/commentary/high-monopoly-profits-persist-in-markets-by-joseph-e–stiglitz-2016-05, Council of Economic Advisors Issue Brief, April 2016, Benefits of Competition and Indicators of Market Power, s. 4f.
[34] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 152.
