85 år gammal avled Hans Isaksson i torpet Lilla Enigheten i Vislanda. Han var yngst i en talrik barnaskara och den förste i släkten att få ett akademiskt yrke. Han kom ur arbetarklassen men fjärmade sig inte från den. Klasskänslan var med honom livet igenom. I det politiska, i skrivandet och i den muntliga slagfärdigheten. Ett eftermäle 20 augusti 2026.
Som barn hörde Hans Isaksson äldre tala om döden:
”Är det verkligen sant som Maj säger att alla måste dö? Inte jag förstås. Och inte mor och far, väl? Jag dör säkert inte, och stor blir jag. Om jag bara äter duktigt och inte får barnförlamning av omogna äpplen eller blir ormbiten eller brinner inne. Eller en flygande fästing ramlar ner på mig.”
Han skulle bli grovarbetare som sin far, läsa Kronobergaren och rösta på Socialdemokraterna.
Stor blev han onekligen och grov på sitt sätt. Han var inte särskilt lång men vägde bortåt 120 kilo. Kostym hade han ogärna på sig. Vad jag vet hände det endast en gång. Han lånade en kavaj och ett par byxor av sin bror till sin disputation vid Karolinska Institutet. Jag missade uppenbarelsen. Han hade tagit av sig finkläderna när jag anlände.
Alkohol drack han inte.
– Nej tack, jag blir så våldsam, brukade han svara.
Jag har alltid kallat honom Isak. Kanske fick han tilltalsnamnet redan som trettonårig armerare på A-betong i Vislanda, kanske fastnade det bland kamraterna i Clarté i Lund på 1960-talet.
Isak och Marianne, hans fru, hälsade långt senare på hos min far, konstnären Hendrik Nyberg. Nyfiket granskade de verken på väggarna. Någon andäktighet av det slag som ofta präglar mötet med konsten led de inte av.
– Vad är det där? frågade Isak och pekade på ett mörkt parti längst upp på en målning.
Farsan fårade pannan:
– Det är min samlade ångest.
– Får den plats där uppe?
Isak tillhörde den skara arbetarbarn som efter kriget började studera på universitet och högskolor. Ingen i släkten hade tidigare beträtt den akademiska banan, men läsandet var ingen nyhet. Hans morfar var socialist och läste livet igenom allt han kom åt. Mor hade läshuvud. ”Prästen sade när hon slutade skolan vid tolv års ålder att hon fått det finaste skolbetyg som han någonsin delat ut. Huvuden var det emellertid i hennes samhällsklass inte så stor efterfrågan på, i synnerhet inte om det satt på en flicka.”
Isak studerade till läkare men hade en bildningstörst som sträckte sig långt utöver det medicinska. Han lärde sig främmande språk, rader av dem, och i sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser fann han en skola i historia, filosofi och politik. Han var en intellektuell men av annan sort än dem han gärna ironiserade över. Hans kvickhet var ett klassmärke, en förmåga utvecklad i den livaktiga muntliga tradition som präglar umgänget i de gemenskaper som överklassen kallar den grå massan.
Gällande kulturideal var han främmande för. Om Ingmar Bergman skrev han:
”Om vi kan föreställa oss en Strindberg utan klasskänsla, utan kritik av överheten, utan humor och ironi men med bibehållna neuroser, besatthet av kvinnor, självupptagenhet och pubertal ångest – då kommer vi B:s tankevärld nära.”
Han brukade inte dra lustiga historier. Han hade sin egen produktion av muntrationer. Men en historia, minns jag. Den handlade om döden.
En bonde i Småland får höra att grannen just gått bort. Han ringer änkan och beklagar sorgen:
– Sa han något om spaden han lånade av mig?
Skämtet anspelar på bilden av den snåle smålänningen. Men Isaks skratt var inte en välbärgad stockholmares förakt för småbrukarens sparsamhet. Född i ett släktled av drängar och pigor gladde han sig åt bondens oavsiktliga brott mot etiketten. Det var befriande roligt att med orden pilla i det högstämda.
En kväll på åttiotalet var jag hemma hos Isak på Markvardsgatan i Stockholm. Jag jobbade på Folket i Bild med Skrattar bäst som skrattar sist, en stridsskrift mot Svenska Arbetsgivareföreningens försök att stöpa om landet.
Vi hade en bild som vi gärna ville ha med, ett fotografi från fjärde oktober-demonstrationen mot löntagarfonderna taget av Ewa Stackelberg. Jag frågade Isak om han kunde skriva något om damen på bilden. Det kunde han. Vi hade just ätit. Jag tog disken. När jag var klar hade han fullbordat verket. Det slutade så här:
Nu drömmer jag bara om
henne
som stod där i kylan
den fjärde oktober
i kappa från MEA,
sidenturban,
värmande kupongklipparfingrar
i nappavantar
från NK,
behagfullt lutad,
bidande sin tid.
Sannerligen säger jag eder,
dessa människor kommer
icke att lägga fingrarna
emellan.
En prognos utvecklad ur klassmedvetandet.
Isak författade inte pladder om allt och ingenting. Både i sina allvarliga resonemang och det roliga hade han något att säga om människorna och världen. I många år publicerade han krönikor om filmer och TV-serier i Folket i Bild. ”…något dylikt läser man ingen annanstans”, förklarade Lars Westerberg i Obs Kulturkvarten på P1, ”fräcka och hämningslösa … bland det mest uppfriskande man har kunnat läsa”.
När någon bemärkt person dör är sista andetaget knappt förbi innan första eftermälet når allmänheten via tidningar och etermedia. Det har en enkel förklaring. Redaktionerna har lager av färdiga minnesord om kändisar som kommit upp i åren, ryktas vara svårt sjuka eller av andra skäl riskerar att avlida före nästa deadline.
När nyheten nådde oss att Isak inte hade långt kvar, började vi i Clartékretsen att förbereda eftermälen. Jag funderade på att fråga honom om han ville läsa dem före eller efter.
I berättelsen När jag var död rapporterade han redan 1987 från hinsidan. Han avslöjade hur kändisadvokaten Henning Sjöström tagit över förberedelserna för Yttersta domen. Sankte Per, det vill säga före detta poeten och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark, assisterade, ”vilket förklarade … den totala frånvaron av araber i Näradministrationen”.
För de enfaldiga som bekänt sina synder och blivit änglar av första graden återstod inget annat än att spela harpa och vifta med olivkvistar dagarna i ända – ett ”fullkomligt himmelsk helvete”.
”Häromdagen var det en f.d. frälsningssoldat som började spela Jag har hört om en stad ovan molnen på harpa. Alla spydde på henne.”
Han avled i torpet där han växt upp. Jag hoppas att de spelar Howlin’ Wolfs Smokestack Lightning vid begravningen. Den sången tog han till sig. De ylade i samma spår.
Mikael Nyberg, 20 augusti 2026
För en bredare allmänhet är Hans Isaksson okänd. Det närmaste han kom att bli kändis var nog släktskapet med systersonen Jonas Jonasson, författaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
De flesta av hans filmkrönikor är publicerade i boken 24 lögner i sekunden, utgiven av Manifest förlag 2000. Karneval tryckte, Äntligen! Meningen med livet, en ny samling texter, de flesta från tidskriften Clarté, 2013.
Böckerna finns på ett dussintal bibliotek. Annars är de svåra att få tag på. Men på hans hemsida, Min hemsksida som han kallat den, finns ett rikligt urval filmkrönikor och andra texter. Carté har också lagt ut flera artiklar på sin sajt, bland annat rapporten från himmelriket.