Hur ska vi möta hotet från Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen? Så vill regeringen formulera frågan. Utgångspunkten är förledande. Den lockar oss in i USA:s krigsargumentation. Det är nödvändigt att avvisa varje eftergift för USA:s anspråk på ett globalt våldsprivilegium, vare sig FN:s säkerhetsråd gett sin sanktion eller inte. En artikel i Aftonbladet 25 februari 2003.
HUR SKA VI UNDANRÖJA hotet från Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen? Så vill vår regering formulera frågan. Det är också utgångspunkten för USA:s PR-kampanj för kriget.
Frågan har en dold förutsättning. Den tvingar oss att ta för givet något som inte är självklart, att kraftmätningen om Irak skulle gälla Saddam Hussein och hans vapenarsenaler.
Det är en orimlig tanke att USA, med en krigsmaskin utan motstycke i världshistorien, skulle vara utsatt för ett allvarligt hot från Irak. Larmet kring massförstörelsevapnen är en typisk krigshysteri, ett sätt att mobilisera opinionen. Det terrordåd som USA utsattes för den 11 september 2001 var långt ifrån de scenarier statsledningen i Washington nu skrämmer allmänheten med. Det är möjligt att någon terrorgrupp i framtiden kan komma att använda giftgas eller andra farliga ämnen, men denna fara har med största sannolikhet inte ett dyft med regimen i Bagdad att göra och hotet är förstorat bortom alla proportioner. USA:s regering hetsar sina medborgare att vidta meningslösa skyddsåtgärder och lovar dem räddning i det planerade kriget.
Ett par amerikanska forskare har räknat ut att det sammanlagda antalet offer för så kallade massförstörelsevapen genom historien – Hiroshima och Nagasaki medräknade – uppgår till högst 400.000. Det är färre människor än det antal barn som enligt FN:s beräkningar fallit offer för USA:s bombningar av Irak 1990-91 och de efterföljande ekonomiska sanktionerna. Terrorbombningar av civila mål är ett centralt element i USA:s militära doktrin och praxis. Landet har världens största arsenal av massförstörelsevapen, och det har använt dem i större skala än någon annan. Det vägrar att låta någon inspektera sina egna hemliga forskningsanläggningar, det struntar i sin förpliktelse att kärnvapennedrusta, och det talar öppet om att använda kärnvapen också i konventionella krig mot misshagliga stater.
USA:s kampanj mot Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen är därför hyckleri. Med den utgångspunkt som Göran Persson och Anna Lindh vill ge debatten är det svårt att förstå varför USA:s planer väcker en sådan motvilja bland tidigare nära allierade i Europa. De Natoländer som stört krigsuppladdningen brydde sig inte om folkrätt och FN:s säkerhetsråd när bombningarna av Jugoslavien drogs igång. Så varför har det nu blivit så viktigt att tala om fred och försvara FN:s roll? Därför att större saker än Saddam Hussein och resterna av hans krigsmakt står på spel.
Företrädare för Bushregeringen förklarade långt före presidentens tillträde, i en rapport från Project for the New American Century, att USA måste skaffa sig ett permanent militärt fäste vid Persiska viken: ”Den olösta konflikten med Irak förser oss visserligen med det mest påtagliga skäl, men behovet av en betydande amerikansk truppnärvaro är en större sak än frågan om Saddam Husseins regim.” Condoleezza Rice, säkerhetspolitisk rådgivare till president Bush, deklarerar nu att ”USA måste stå fast vid sina åtaganden i Irak” även om Saddam Hussein och hans närmaste skulle välja att gå i exil (Financial Times 10 februari). Vilka försök som än görs att avstyra kriget hoppas USA alltså kunna fullfölja sin plan att ockupera Irak, ställa statsförvaltningen i Bagdad under general Tommy Franks befäl och ta kontroll över världens näst rikaste oljefält.
Operationen är ett led i ett större program för att säkra en särställning för USA och dess monopolistiska kapital under överskådlig tid. Statsledningen i Washington frigör sig systematiskt ur de diplomatiska kompromisser och allianser som stadfästes efter andra världskriget. I The Reluctant Sheriff, publicerad redan 1997, formulerar Richard Haass, nu rådgivare till utrikesminister Colin Powell, huvudprincipen: USA behöver allierade men ska inte låta sig bindas av allianser. USA ska arbeta som en sheriff. Från gång till annan ska Washington samla dem som är villiga att ställa upp och rida bort i öknen på jakt efter de skurkar som hotar landets världsomspännade intressen. FN-stadga och säkerhetsråd får inte stå i vägen när uppbåden stormar fram, ty det skulle ju ”ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till”.
Inte ens Nato tillerkänns i strategin någon övergripande roll. Alliansen kan användas för att konsolidera framryckningarna i Östeuropa, skriver Haass, och enskilda medlemmar bör rekryteras som hjälpredor i de militära företagen, men något inflytande över härtågen ska de inte få. Dagen efter den 11 september godtog européerna i all hast en djärv nytolkning av artikel 5 i Natos stadga. Rätten till kollektivt självförsvar skulle nu omfatta även vedergällning för terrordåd. De allierade förklarade sig vara i krig på USA:s sida och sammanställde en lång förteckning över vad de kunde bidra med i angreppet mot Afghanistan. De ansvariga i Washington svarade inte ens på brevet. När diplomatin var överstökad ställdes Nato åt sidan.
Denna arrogans chockerade de europeiska stormakterna, och oron förstärktes av den nya säkerhetspolitiska doktrin som president Bush presenterade hösten 2002. USA gör nu öppet anspråk på ett globalt våldsprivilegium, en suverän rätt att i strid med folkrättens grundläggande principer överfalla varje land som kan pekas ut som ett hot mot USA:s säkerhet någon gång i framtiden. Statsledningen i Washington deklarerar vidare att den med överlägsen militär styrka ämnar avskräcka varje tänkbar konkurrent från att utmana dess överhöghet. De som fogar sig ska i gengäld, som Condoleezza Rice uttrycker det, få utlopp för sina ”tävlingsinstinkter” på det ekonomiska fältet. Vad detta löfte är värt visar de hemliga förhandlingarna om tillgången till Iraks olja efter ett amerikanskt intåg i Bagdad. Till och med John Browne, vars British Petroleum är nära förbundet med Blairs regering, har känt sig föranlåten att offentligt kräva ”rättvisa spelregler” i fördelningen av det erövrade bytet.
USA:s junior partners ser sin ställning i världen devalveras och fruktar följderna av en imperialism som löper amok. Tony Blair försöker rädda ett mått av multilateralt samförstånd mellan stormakterna genom att lydigt följa hegemonen på vägen mot avgrunden. Göran Persson har stretat åt samma håll. Andra statsledare ser faran i denna eftergivlighet. USA:s möjligheter att bestraffa dem som sätter sig på tvären är visserligen stora, i synnerhet om man får direkt kontroll över oljereserverna i Mellanöstern, men utsikten att i årtionden framöver få följa USA:s diktat är inte heller tilltalande. Det Fang Ning vid Kinas akademi för samhällsvetenskaplig forskning varnar för rör också många andra länder: ”Man vet aldrig när någon en dag ställer alla möjliga irrationella krav på Kina för att avväpna det eller till och med byta ut dess ledning mot egna företrädare.”
Det är detta den diplomatiska kraftmätningen om Irak kretsar kring. När till och med Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarsida börjar betvivla USA:s motiv står det klart att krigsivrarna i Washington är trängda. Likväl kan president Bush och hans närmaste ännu hoppas att det hemliga köpslåendet ska förmå ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna i säkerhetsrådet, att välsigna uppbådet i öknen vid Persiska viken.
Det är bra att Anna Lindh nu lovar att fördöma försök från USA att skjuta FN åt sidan. Men det är inte huvudsaken. Fredsrörelsen kan inte stanna vid en multilateral lösning av ett problem som Pentagons PR-konsulter gjort till fixpunkt för krigshysterin. Den fråga som får många miljoner att tåga på gatorna är en annan: det hot mot fred och säkerhet i världen som USA:s imperialism utgör. Det är nödvändigt att avvisa varje eftergift för USA:s anspråk på ett globalt våldsprivilegium, vare sig säkerhetsrådet gett sin sanktion eller inte.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 25 februari 2003