EU söker ta efter det militärindustriella samarbetet i USA. Det blir tak för de sociala utgifterna, golv för de militära. Aftonbladet 2 februari 2003.
EN AV NYHETERNA på bilmässan i Detroit i år var SmarTruck 2, ett sexhjuligt, fem ton tungt fordon som utrustats med en robotramp, pepparsprej, strömförande dörrhantag och ett teleskop som enligt reklamen ”gör det möjligt att räkna antalet diamanter på en ring på ett avstånd av 40 kilometer”. Den mycket speciella bilen har i all hast utvecklats för det krig mot terrorismen och försvar av hemlandet som regeringen Bush påbjudit.
För den så kallade nätverksekonomins alla tillbedjare, nu senast de postmoderna radikalerna Michael Hardt och Antonio Negri, tillhör det trossatserna att de stora företagen lämnat nationalstat och offentliga institutioner bakom sig. SmarTruck 2 är ett påtagligt exempel på motsatsen. Fordonet, som är en ombyggd Chevrolet Silverado, har utvecklats för serieproduktion vid National Automotive Center i Michigan, en av flera militära institutioner där krigsmakt, universitet och civil industri samarbetar för att få fram ny teknik för såväl militärt som kommersiellt bruk. Pentagons anslag för forskning och utveckling uppgår till 54 miljarder dollar, sju gånger så mycket per soldat räknat som EU-länderna satsar.
Ledarna för de europeiska storföretagen ser med avund på detta företräde för de nordamerikanska konkurrenterna. Under det grekiska ordförandeskapet i EU diskuteras därför möjligheten att slussa pengar via Bryssel till militära forskningsprojekt. Finansminister Nikis Christodoulakis påpekar att sådana investeringar i USA ”kraftigt höjt produktiviteten i industrin”, varför EU-länderna borde ta efter.
Frankrike föreslår att de militära utgifterna ska undantas från EMU:s stabilitetspakt. Länder som får stora budgetunderskott till följd av investeringar i nya vapensystem ska alltså inte kunna åläggas besparingar. EU-kommissionen har avvisat tanken, men i konventet om unionens framtid har tanken på gemensamma försvarsåtaganden fått bred anslutning. Ett förslag är att inrätta ett slags stabilitetspakt för de militära utgifterna. Det handlar då inte om tak utan om golv för anslagen. Social nedrustning och militär upprustning blir dikterad politik i EMU och EU. Så ska de europeiska stormakterna och deras småstatliga allierade främja de gränslösa intressena hos sina monopolkapital.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 2 februari 2003
