Kongressen i USA bjuder in Bo Lundgren för att tala om den svenska krisen i början av 1990-talet. Receptet är enkelt: lämpa över bankernas förlustaffärer på det allmänna. Då blir det fart på ekonomin igen. Men några detaljer är förträngda. En artikel i Aftonbladet 9 april.
”SVENSKE ‘MR FIX IT’ ska rädda USA”, läser jag i en rubrik. Riksgäldens chef, den före detta ministern och moderatledaren Bo Lundgren, berättar i kongressen i Washington hur Sverige tog sig ur krisen på 1990-talet. Han försäkrar att han ogillar socialiseringar, men ämnet för dagen är förstås hur det globala finansväsendets förluster ska socialiseras. 50.000 miljarder dollar i pappersvärden har blåst iväg ut i cyberrymden. Då har fixarna en del att stå i.
Vid Asienkrisen i slutet av 90-talet var budskapet entydigt: låt marknadskrafterna verka, låt banker och bolag gå omkull och låt utländska kapital köpa upp resterna till reapris. Stålbadet skulle rena företagsamheten.
Nu är det kinkigare. En oordnad realisering av förlusterna skulle äventyra den särställning västliga kapital åtnjutit i välrdsekonomin.
Hypotesen om den självreglerande marknaden är alltså för tillfället avförd. Ja, den gäller än, förtydligar Lawrence Summers, Obamas krisgeneral. Utom i de fall då den inte gäller, en till två gånger vart hundrade år.
Staterna håller konkursmässiga banker och bilföretag uppe i väntan på att konjunkturen ska vända. Låt konkurrenterna duka under under först, det är tanken.
Men det är knepigt att få fart på en ekonomi där halvdöda banker flyter omkring. Därför får Bo Lundgren berätta om den svenska modellen, det vill säga hur man bäst lämpar över börsjobbarnas förluster på det allmänna.
Det är till synes mycket enkelt: staten tar tillfälligt över de finansiella vraken, lägger värdelösa fordringar i en hög för sig och returnerar de friska delarna till den fria företagsamhet som orsakade kalabaliken. Så tog sig Sverige enligt legenden ur kraschen 1992.
Några detaljer är förträngda: massarbetslösheten, de flera tiotusen småföretagskonkurserna och den sjunkande produktionen tre år i rad. Endast med hjälp av en kraftig devalvering och en växande världsekonomi kravlade sig Sverige ur krisen. Exporten steg från 27 till över 50 procent av BNP.
Denna räddning är inte tillgänglig när hela den internationella ekonomin skruvar sig ner i depression. Ju fler som försöker spara sig ur svårigheterna desto djupare blir krisen. Men försöken att i samverkan vända utvecklingen kommer inte längre än till käcka kommunikéer.
Två saker lösgjorde kapitalismen ur 1930-talets depression: världskriget och utmaningen från arbetarklassen.
Mot slutet av 30-talet steg statsutgifterna i USA från 20 till 50 procent av BNP. Dagens krispaket är inte i närheten av denna chockterapi. Kriget gav en växande efterfrågan åt den tunga industrin och goda konjunkturer i återuppbyggnaden.
Hotet underifrån tvingade samtidigt fram sociala eftergifter som stabiliserade den kapitalistiska ekonomin. Det började i USA med New Deal, i Sverige med Per-Albin Hanssons folkhem. Efter kriget utvecklades löner och allmän välfärd i de rika länderna i takt med produktionsförmågan. Samhällets överdel dränerades på improduktivt överflöd.
Motsvarigheter är svåra att finna idag. Avvecklingen av fossilkapitalismen kräver omfördelningar och statlig planering av samma omfattning som världskrigets, men de styrande pillar med marknadslösningar som blir subventioner till storbolagen. Obamas program har ”kidnappats av vägbyggarlobbyn”, förklarar Friends of the Earth i USA.
Den klass som i början av 1900-talet fruktade revolutionen ser för tillfället inget organiserat hot mot sin ställning. Då får den sena kapitalismens svagheter fritt spelrum. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig.
Det är nog inget Bo Lundgren reder upp i en handvändning.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 9 april 2009