Kalkonmarxismen

En kritik av de postmoderna radikalerna Michael Hardt och Antonio Negri. De sitter fast i gängse myter om det postindustriella samhället, och deras motvilja mot nationalstaten utmynnar i ett stöd åt imperialismen. Clarté 2/2002.


020715clDE POSTMODERNA RADIKALERNA Michael Hardt och Antonio Negri gör nu succé med Empire, en i långa stycken oläsbar utläggning om tillståndet i världen. Deras bok påminner mig om ett nyhetsfoto från Thanksgiving Day i USA förra året: Till höger George W. Bush. Till vänster en kalkon. Av alla kalkoner som fötts upp för att grillas och förtäras i amerikanska hem denna dag har den här benådats av landets högste företrädare. Fågeln sträcker sig fram och pillar presidenten mellan benen. Oops, det kittlar!

Hardt är biträdande professor i litteratur vid Duke University i USA. Negri sitter i husarrest i Rom, dömd för sin medverkan i vänsterterrorism på sjuttiotalet. De avslutar sin bok med en lovsång till kommunismen, en i alla stadgade sammanhang dödförklarad ideologi. Likväl lovordas deras verk i New York Times, trycks i upplaga efter upplaga av Harvard University Press och gör succé i den akademiska världen. I Sverige läses boken såväl av autonoma militanter som av stadgad, intellektuell vänster. Vänsterpartiets Johan Lönnroth kallar den lysande, Anders Ehnmark skriver om en uppsluppen idérikedom och på Magnus Lintons Arena tillhör verket referenslitteraturen.

Hardt och Negris skapelse är en postmodern kalkonmarxism. Den lovar militant motstånd mot den globala kapitalismen men utmynnar i ett förvirrat, kittlande uppror mot alla auktoriteter. Utgångspunkten är inte klassmotsättningen utan en kraftmätning mellan ”ordning” och ”begär”.[1] Mot ”makten” står ”myllret” av människor.

Problematiken liknar det man kan läsa om på Dagens Nyheters ledarsida: hur individen förtrycks av kollektivism och totalitära institutioner. ”Myllret” är vare sig klass, folk eller nation. Det är just massan av individer. Arbetarklassen är förskjuten i Hardt och Negris tankevärld, och i begreppen ”folk” och ”nation” ser de två författarna ideologiska konstruktioner som gömmer den totalitära makten.

Invändningen är alltså densamma som mot all liberalism: Människan är en social varelse. Hur hon än vrider och vänder sig är hon fången i kollektiv som med uttalade eller outtalade regler inskränker hennes individuella frihet.

I södra Indien slåss fattiga kvinnor för alkoholförbud. De angriper lönnkrogarna som serverar deras karlar arrack och annan sprit. De försöker alltså begränsa individens frihet i namn av en föreställd gemenskap, nämligen familjen. Man kan till och med kalla det ett förtryck: kvinnorna kräver att polis och myndigheter ska förhindra karlarna att fritt tillfredsställa sitt alkoholbegär.

Men dessa kvinnor föreställer sig med viss rätt att deras och deras barns möjligheter att tillfredsställa sina begär är beroende av en ordning där spritprofitörer inte får dra ner deras familjer i elände. Den sydindiska familjen må vara en religiöst färgad ideologisk konstruktion, men den är också en historiskt given materiell verklighet. Den kan förändras och bli något nytt, men inte tänkas bort. Vi har inget val mellan ordning och begär. Frågan är vilken ordning och vilka begär som ska råda.

Sommaren 1866 diskuterade Internationalen förhållandet mellan klasskampen och de nationella rörelserna. Paul Lafargue och de franska revolutionärerna förklarade nationen vara en föråldrad fördom. Övriga i församlingen skrattade, för Karl Marx påpekade att Lafargue nyss talat på franska, ett språk som nio tiondelar av publiken inte förstod. De nationella skillnaderna är invecklade i nationalistisk ideologi, föreställningar som sätter ett folk före andra folk och i en mytisk gemenskap upplöser klassmotsättningarna. Men likväl är nationerna verkliga. Så snart arbetarrörelsen förbisett det har den försvagat klassolidariteten över gränserna. Hos Michael Hardt och Antonio Negri utmynnar kritiken av nationsbegreppet i ett bejakande av imperialismen.

Under den moderna epoken var samhället disciplinerande, berättar de två författarna. Subjekten underordnades det härskande förnuftet med hjälp av fängelser, fabriker och andra institutioner. I det framväxande postmoderna kontrollsamhället flyttar makten i stället in i våra hjärnor och kroppar, vilket skapar ”ett tillstånd av autonom alienation från livskänslan och skaparkraften”. Kontrollen ”sträcker sig långt utanför de sociala institutionernas strukturerade platser genom flexibla och fluktuerande nätverk”.[2]

Här förenas Foucault och den postmoderna skolan med profetiorna om det postindustriella nätverkssamhället. Det är nu vedertaget, skriver Hardt och Negri, att betrakta den ekonomiska utvecklingen som en förflyttning först från jordbruk och råvaruutvinning till industri och sedan vidare till tjänster och informationshantering.[3] Det löpandet bandet och fabrikens disciplin ersätts i den postmoderna kapitalismen av en ”kooperativ interaktivitet” mellan arbetare i ”lingvistiska, kommunikativa och affektiva nätverk”.[4] Kontroll utövas visserligen, den är till och med mer centraliserad än tidigare[5], men makten har inte något säte ‑ ”den finns både överallt och ingenstans”, den är en ”icke-plats”.[6] Myllret arbetar autonomt, och dess gränslösa, immateriella skapande gör skillnaderna mellan produktion och reproduktion och mellan produktivt och improduktivt arbete meningslösa. Själva det mänskliga varat är nu produktivt:

”När arbetet lämnar fabrikens väggar bakom sig, blir det allt svårare att bibehålla fiktionen av en utmätt arbetsdag och därmed att skilja tiden för produktion från tiden för reproduktion, eller arbetstid från fritid. Det finns inga tidkort att stämpla i den biopolitiska produktionens terräng; proletariatet /det vill säga myllret/ producerar i hela sin allmängiltighet överallt dygnet runt.”[7]

Hardt och Negri trampar runt i det epokskifte som Daniel Bell, Robert Reich och andra stakat ut. Föreställningen att humankapitalet tränger undan finanskapitalet i en tredje vågens kunskaps- och tjänstesamhälle tillhör onekligen det mest vedertagna bland det vedertagna. Det är i själva verket en gammal tankekonstruktion, där den kapitalistiska varuproduktionens inre motsättningar förvandlas till en slitning mellan de samverkande producenterna (arbetaren och företagaren) och en yttre, parasitär makt (finansaristokraten, den girige ockraren).

Det är sant att hela den ekonomiska och sociala utvecklingen är beroende av det skapande arbetet. Det är också sant att den kapitalistiska produktionen på oräkneliga sätt är förbunden med det omgivande samhället. Den privata äganderätten till produktionsmedlen är verkligen en ”rutten och tyrannisk kvarleva”.[8]

De ledande kapitalistiska koncernerna blir alltmer parasitära. De utlokaliserar mer och mer av den egentliga produktionen till underleverantörer i led på led och lägger samtidigt beslag på det mesta av vinsterna i den globala produktionsprocessen genom sin monopolisering av ny teknik, försäljningskanaler och finansiella tillgångar.

Men inget av detta löser upp den industriella disciplinen, det vill säga arbetsprocessens organisering för att ur lönearbetaren utvinna mesta möjliga merarbete. Tvärtom, de monopolistiska kapitalens krav på avkastning förstärker i alla led kapitalets diktatur över arbetet. De löpande banden löper snabbare än förr, och med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträcks linens regim ut över nya delar av ekonomin. Även tjänsteproduktionen industrialiseras. Hardt och Negri nämner att många anställda i de nya, symbolanalyserande tjänsteföretagen får rutinmässiga, enahanda arbetsuppgifter, men de lämnar raskt detta typiska för ett filosoferande kring villkoren för ett tunt överskikt av privilegierade lönearbetare.

Bilden av de lingvistiska, kommunikativa och affektiva nätverken är en romantisering av en serviceindustri där miljoner lönearbetare överexploateras. Den bransch som växer mest i absoluta tal i det som nyss kallades den nya ekonomin är de så kallade call centers där personalen, till 80 procent kvinnor, tar emot kundförfrågningar och säljer varor per telefon. Det mest utmärkande för deras arbete är tillämpningen av principer för industriell, kapitalistisk produktion som utvecklades av Frederick W. Taylor och Henry Ford i början av 1900-talet. Kvinnorna kan sitta i rad på rad i före detta fabriker. Telefonsamtalen slussas till dem som på ett elektroniskt löpande band. Här registreras inte bara arbetstiden utan också antalet samtal per timme. Lönen är knuten till uppmätt prestation per tidsenhet. Cheferna har vidsträckta befogenheter, och de anställda tvingas att strikt följa givna rutiner. Även sättet att tala kan standardiseras. Call centers i Indien som betjänar brittiska företag tränar sin personal att tala engelska på engelskt sätt. Kunden i London som vill prata med någon på banken några kvarter bort ska inte få sin illusion bruten av lingvistiska avvikelser som avslöjar att samtalet i själva verket slussats hundratals mil bort. På ett call center i Indien får personalen varje morgon information om det lokala vädret ‑ inte i Dehli utan i London. De anställda ska kallprata med kunderna. Säga ”terrible rain today, isn’t it” fast det är fyrtio grader och sol utanför. Till och med affektionen ‑ värmen människor emellan ‑ ordnas i rutiner.

Det skapande arbetet, som för Hardt och Negri utgör det dominerande paradigmet i det postmoderna kapitalismen, är i själva verket kringränt och utsatt. Förbehållet ett fåtal specialister inordnas det i de monopolistiska koncernernas vinstproduktion. Avancerade hantverk som programutveckling och forskning industrialiseras, medan patent och upphovsrätter kväver det spontana tankeutbytet i nätverken av intellektuella arbetare. Motsättningen mellan det skapande arbetet och produktionen för profit är alltså reell, men föreställningen att de arbetandes skaparkraft nu släppts loss i produktionen, att bara ett tunt skal av kontroll och kortsynt vinstjakt återstår att spräcka, är en akademisk fiktion.

Hardt och Negri föreställer sig att det nya, postindustriella produktionssättet drevs fram av den ungdomliga motkulturen i Nordamerika på sextiotalet. Det avgörande var inte de organiserade politiska striderna utan det kulturella experimenterandet i rörelser som vägrade att underordna sig den ”disciplinära regimens” program, ”dess massfabriker och dess kärnfamiljsstruktur”. Hardt och Negri ger exempel: collegestudenten som prövade LSD i stället för att söka jobb, den unga kvinnan som medvetet avstod från att gifta sig och afroamerikanen som på alla sätt vägrade arbeta. Så utvecklades nya, ”mer immateriella produktionsformer”. Kapitalismen fick hjälp in i sitt paradigmskifte.[9]

Hyllandet av en romantiskt revolt mot auktoriteterna är det typiskt borgerliga svaret på utmaningen 1968. Monopolkapitalets mest medvetna företrädare såg i strejkerna, revolterna och proteströrelserna framför allt ett kulturellt skifte, en värderingsförskjutning som gjort de ideal och kulturmönster som under långt tid inkapslat kapitalismen föråldrade. Den sociala ingenjörskonsten, den vetenskapliga företagsledningen och hela tilltron till förnuft, vetenskap och tillväxt hade förlorat sin sammanhållande kraft. Därför var det nödvändigt att utveckla ett nytt ideologiskt hölje. I detta arbete tog borgerligheten till sig just sådana idéer som utvecklades inom de flummigt romantiska delarna av de nya sociala rörelserna. Det ostyrigt antiauktoritära kom till användning i en rekonstruktion av kapitalets auktoritet. (Jag beskriver det i detalj i de första avsnitten av kapitalet.se, Ordfront 2001.)

Det finns alltså ett mått av sanning i det påstådda sambandet mellan den nordamerikanska motkulturen och kapitalismens utveckling på senare år, men förändringarna ser inte ut som Hardt och Negri föreställer sig dem. Revolterna på arbetsplatserna, den höga personalomsättningen och svårigheterna att rekrytera arbetskraft medförde på sjuttiotalet en renässans för den så kallade human relations-skolan inom arbetsvetenskapen. Det innebar ett erkännande av det levande arbetets betydelse för produktionen. ”Människan är företagets viktigaste resurs”, förklarade Volvochefen Pehr G Gyllenhammar. Gamla regelverk och ledningsmetoder skulle mönstras ut för att bättre utnyttja de anställdas förmågor. Tillfälligt gav det lättnader för lönearbetarna, men exploateringen av arbetskraften upphörde inte och så snart arbetarklassen splittrats och försvagats blev de nya metoderna instrument för en forcerad industrialisering av produktionen (såväl den materiella som den immateriella). Kritiken av de byråkratiska regelverken utmynnade i en flexibilitet som tvingar arbetaren att anpassa sig just-in-time till alla marknadens nycker, och av den kallt kalkylerande chefen blev en ledare med överlägsen intuition, en fadersgestalt att kultmässigt tillbedja i företagskulturen. De irrationella föreställningar som från motkulturen och new age-mystiken i USA utvecklats till gällande managementmode är inte något framsteg för mänskligheten. De återknyter tvärtom till det värsta i det tidiga 1900-talets borgerliga ideologi.

Jag säger inte att 1968 var förfelat. Tvärtom. Det är svårt att övervärdera betydelsen av de folkliga rörelserna dessa år. Men de verkliga framstegen var av annat slag än de Hardt och Negri förespeglar oss. Det var sådant som förstärkningar av anställningsskyddet, utbyggnader av sjukvård och barnomsorg och utjämningar av löneskillnader mellan kvinnor och män. Dessa delvis ännu bestående förbättringar av arbetarklassens ställning hotas idag i namn av just det som de två postmoderna radikalerna gjort marxism av, det föregivna epokskiftet in i det postindustriella samhället. Välfärdskapitalismens moderniteteter påstås vara out of date.

Hardt och Negris LSD-påtända avantgarde är en romantisk fantasi. För etablissemanget i USA var flower power-vågen ett välkommet alternativ till antikrigsrörelsen, gettoupproren och militansen bland industriarbetarna. Det avgörande för radikaliseringen i Europa, Nordamerika och Japan på sextio- och sjuttiotalen var revolutionerna och de nationella befrielserörelserna i kapitalismens periferi. Inget skakade den globala kapitalismen så mycket som kriget i Vietnam.

Men i Hardt och Negris tankevärld har periferin en perifer roll, ja i själva verket finns den inte längre. De nämner förstås Vietnamkriget. De medger att ”subaltern nationalism” kan ha haft en viss progressiv funktion som ett försvar mot en dominerande nationalism,[10] men den har ingen vikt i deras analyser av omvälvningarna på sextio- och sjuttiotalen. Tvärtom, det drivande i utvecklingen påstås ha varit ”kraften hos det levande arbetet, som sökte frigöra sig från de rigida territorialiserande regimer som det blivit påtvingat”, det vill säga inte kampen för nationell frigörelse mot imperialismen utan en ”frihetslängtan som bröt ner och störtade nationalstaten i graven”.[11]

Nationen är för Hardt och Negri för det första överspelad, för det andra ond. De betraktar den inte som en konkret historisk skapelse utan som en förtryckande idé. Den påstås ingå i en tankekedja som negerar myllrets, det vill säga individernas mångfald: ”folket representerar myllret, nationen representerar folket, och staten representerar nationen”. Således var Nazi-Tyskland ”idealtypen för omvandlingen av modern suveränitet till nationell suveränitet”, och således är det ”så gott som slut med /en nations/ progressiva funktioner” så snart den börjar formera sig som en suverän stat.[12]

Man bör vara professor vid något nordamerikanskt universitet eller en marginalens militant för att åstadkomma sådana generaliseringar. Det finns alltså inget skäl att försvara den kubanska nationen mot USA:s försök att kuva den? Det är alldeles tydligt Hardt och Negris mening. De tar exemplet Palestina: när palestinierna fått sin stat ska de postmoderna revolutionärerna inte längre stå på deras sida.[13] Detta alltså oavsett denna stats karaktär och oavsett vad USA och Israel må ta sig för.

I Hardt och Negris schema finns bara ett undantag som fördelaktigt urskiljer sig från den totalitära massan: Amerikas Förenta Stater.

Den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein förordade 1889 en civilisering av det feodalt efterblivna Marocko med europeisk hjälp: ”Hur mycket våld, bedräglighet och andra ovärdiga handlingar som än åtföljde utvidgningen av europeiskt styre under tidigare århundraden, liksom ofta än i dag, är den andra sidan av saken att vildarna utan undantag har det bättre ställt under direkt europeiskt välde än tidigare.”[14] Detta principiella ställningstagande för imperialismen är fortfarande det normala för stadgade delar av Europas och Nordamerikas vänster:

1. Den egna statsmaktens undertryckande av främmande nationer förvandlas till en civiliserande gärning höjd över all nationalism.

2. De förtryckta nationernas självständighetssträvanden döms ut som reaktionära försvar av förlegade samhällsförhållanden.

Detta är också det väsentliga i Michael Hardt och Antonio Negris teori om ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling, ett imperium som avlöst den gamla, brutala imperialismen och dess disciplinära nationalstater. USA har ”naturligtvis en privilegierad ställning i Imperiets globala segmenteringar och hierarkier”, förklarar de båda radikalerna, men landet dominerar inte. Det upplåter bara sin militärmakt som ett redskap för förverkligandet av kapitalismens inneboende, frigörande potentialer.

Bortsett från den postmoderna begreppsgymnastiken är det föga nytt i denna idealisering av USA:s välde. I en analys av landets utrikespolitik, The Political Economy of American Foreign Policy, publicerad första gången 1955, ondgjorde sig ledande akademiker och direktörer i USA över nationaliseringen av den kapitalistiska världsmarknaden. Under det brittiska imperiets storhetstid hade fördelningen av ekonomiska vinster mellan länderna och inom dem på det hela taget överlåtits åt den privata marknaden. En orsak, framhöll författarna, var ”bristen på ekonomisk och politisk makt i händerna på de grupper som var mest benägna att motsätta sig dessa krafter”. Men det demokratiska genombrottet, ”massornas revolt”, hade nu radikalt försämrat läget.[15]

För det första hade folken i ett antal tidigare kolonier tillkämpat sig nationell suveränitet. Många av dem var inte mogna för detta steg, och deras ”ekonomiska nationalism … /hade/ bidragit till en försämring av den internationella ekonomins effektivitet”.[16]

För det andra hade även i de utvecklade länderna allt större delar av de ekonomiska processerna kommit under ”nationella regeringars medvetna kontroll”. Snäva särintressen hade på så sätt gjort sig breda på världsmarknadens bekostnad.[17]

Det hela förvärrades av den kommunistiska utmaningen. Stora områden hade redan dragits undan från världsmarknaden och utvecklats i riktningar ”som försvagar deras vilja och möjlighet att komplettera västs industriella ekonomier”. ”Subversiva kommunistiska rörelser” spred samtidigt oro, framför allt i utvecklingsländerna.[18]

USA:s monopolkapital kände sig inte bara trängda av Sovjetunionen och dess allierade. De fruktade att länderna i Västeuropa genom lokala klasskompromisser skulle välja en neutralistisk utrikespolitik och utveckla sina ekonomier i nationellt kapitalistiska banor. Om självständighetssträvandena i de fattiga länderna samtidigt fick fritt spelrum riskerade USA:s kapital att stängas ute från råvarutillgångar och växande marknader.

Målet för USA:s politik efter andra världskriget var därför något mycket vidare än att vinna tvekampen med Sovjetunionen. Det gällde att slå tillbaka ”massornas revolt”. I de rika kapitalistiska länderna skulle statsmakten frigöras ur demokratin och dess klasskompromisser. I Asien, Afrika och Latinamerika skulle strävandena efter nationell självständighet stukas.

Sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser avbröt försöken, men under de följande decennierna kunde borgerligheten återuppta arbetet. Det som nu kallas globalisering är ett skede där USA:s monopolkapital i samverkan och tävlan med Västeuropas och Japans härskande klasser river upp mer än ett århundrade av folkligt demokratiska framsteg.

Hardt och Negri välkomnar denna utveckling som en befrielse ur nationalstatens förtryck, ett steg närmare myllrets seger över makten. Deras fientlighet mot den nationella självbestämmanderätten är precis som hos den imperialistiska borgerlighetens ledande företrädare förbunden med en motvilja mot folksuveräniteten. Fareed Zakaria, en av redaktörerna för Foreign Affairs och Newsweek, skriver i en typisk artikel 1997 om faran med ”majoritetens absoluta suveränitet”. Han refererar Immanuel Kants kritik av det ”demokratiska tyranniet” och förordar en ”republikansk” ordning, där ”individens rätt” står i centrum. I USA:s författning har idealet förverkligats: ”Det utmärkande för det amerikanska systemet är inte hur demokratiskt utan hur odemokratiskt det är, genom att lägga många band på valda majoriteter.”[19] För Hardt och Negri skiljer sig USA:s författning på samma sätt fördelaktigt från andra länders. Den är i Kants mening republikansk. Den är fri från föreställningen om ett folk som ska styra. Makten är ”immanent”. Den sätts aldrig över myllret, det vill säga individerna, och den är öppen, ”imperiell”. Den har en inneboende strävan att expandera över alla gränser. Den befriar såväl kapitalet som myllret från den nationella suveränitetens och folkstyrets totalitära konstruktioner.[20]

Ett nätverk av balanserande makter och motmakter, utvecklat efter mönster från USA:s författning, påstås av Hardt och Negri ha förvisat nationalstaterna till en underordnad ställning i den nya världsordningen. Sommaren 2001 låter New York Times de två postmoderna radikalerna kommentera våldsamheterna och protesterna vid G8-mötet i Genua. De liknar de församlade statsledarna vid ”för länge sedan föråldrade kungliga potentater”: ”ett fundamentalt nytt globalt system håller på att utvecklas. Vilket inte längre kan förstås i termer av brittisk, fransk, rysk eller ens amerikansk imperialism.” De nya härskarna, förklarar Hardt och Negri, är ”internationella och övernationella organisationer som G8-gruppen, Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden.”[21]

För alla som vet det minsta om maktförhållandena i dessa organisationer, hur USA nyttjat Internationella valutafonden till att rädda sina bankers fordringar, eller hur WTO förlamas av slitningar mellan de ledande kapitalistiska staterna, avslöjar denna analys bara en sak: Hardt och Negri har noll koll.

Imperiet, den postindustriella nätverkskapitalismen, saknar centrum, hävdar de två visionärerna. Följaktligen finns inte heller någon periferi. När nationalstaten försvagas löses gränserna mellan olika territorier upp. Någon motsättning mellan förtryckande och förtryckta nationer finns inte mer, bara gradskillnader mellan olika länder: ”De olika nationerna och regionerna rymmer olika proportioner av det som betecknades som första och tredje världen, centrum och periferi, nord och syd.”[22] Förändringen sägs ha två orsaker:

1. Folkvandringarna över gränserna av en omfattning som får utvandringarna under den moderna epoken att framstå som ”pyttehändelser” i jämförelse.[23]

2. De transnationella företagen som lämnat nationalstaten bakom sig.[24]

Till att börja med har Hardt och Negri fel då det gäller folkförflyttningarnas omfattning. Migrationen utsattes för betydligt färre restriktioner under tidigare skeden i kapitalismens utveckling. Även om man tar hänsyn till den illegala invandringen var strömmarna av människor över gränserna större vid förra sekelskiftet än idag.

Migrationen är för Hardt och Negri ett intåg i ett nytt, ljusare stadium av mänsklighetens utveckling. Nomaden har upplöst periferin: ”De verkliga hjältarna i befrielsen av tredje världen idag kan i själva verket ha varit utvandrarna och folkströmmarna som trasat sönder gamla och nya gränser.” Visserligen hamnar emigranterna ofta i svåra omständigheter, men deras förflyttningar förebådar likväl en ny tid, ”där jordens mest eländiga varelse i globaliseringens ontologiska terräng blir den mäktigaste, eftersom hennes nya nomadiska singularitet är den mest skapande kraften och den omnilaterala rörelsen hos hennes begär i sig själv den kommande befrielsen”.[25] Och så vidare.

De två radikalerna förbigår det mest anslående i de pågående folkförflyttningarna: deras enkelriktning. Massan av utvandrare strömmar åt ett bestämt håll, från kapitalismens periferi till dess centrum. Migrationen visar alltså att Hardt och Negri har grundligt fel: skillnaden mellan imperialistiska stater och undertryckta nationer har inte lösts upp i något gränslöst, omnilateralt nätverk. Utvandringen är inte någon befrielse av tredje världen. Den är tvärtom ett utslag av dess utsatthet i den kapitalistiska världsordningen, och den påskyndar i många länder ett socialt sönderfall.

På samma sätt är det med de transnationella företagen. Statistiken är entydig: de koncerner som styr och ställer på världsmarknaden har så gott som alla sitt säte i de rika kapitalistiska länderna. 82 procent av investeringarna i utlandet och 91 av de 100 största ickefinansiella företagen i världen kommer från USA, EU eller Japan.[26] Samma länders företag monopoliserar kunskapsproduktionen i de ”kommunikativa nätverken”. Av alla ansökningar om internationella patent 1997 stod USA, Tyskland, Japan, Storbritannien och Frankrike ensamma för 77 procent. USA hade ensamt en andel på 42 procent.[27] I styrelserna för de ledande företagen dominerar nästan alltid ledamöter från ett land, och det finns inga belägg för Hardt och Negris påstående att de transnationella företagen i allmänhet skulle kännetecknas av en gränsöverskridande hybridkultur. Tvärtom, en undersökning av attityder och värderingar bland nästan en miljon anställda i storföretag i de tio ekonomiskt starkaste länderna visar att de nationella skillnaderna består.[28]

Hardt och Negri föreställer sig som många andra ideologer att statsmakten är ett besvär som kapitalägarna nu gör sig kvitt. Statens suveränitet är ett transcendent yttre, förklarar de. Kapitalets kontroll är däremot immanent, inneboende i varuproduktionen. Genom den globala nätverksekonomins upplösning av nationalstaten realiseras för första gången detta marknadens välde. Det ”utövas inte längre genom den moderna statens disciplinära modaliteter utan snarare genom den biopolitiska kontrollens modaliteter”, det vill säga kontrollsamhällets virtuella makt över våra hjärnor och kroppar.[29]

Merarbetet utvinns i det rådande produktionssättet med hjälp av ett tvång som är inneboende i kapitalförhållandet. Så långt har Hardt och Negri rätt. Den egendomslöse arbetaren måste sälja sin arbetskraft till kapitalägaren för att fortleva. Av detta följer emellertid inte att kapitalet klarar sig utan statens disciplinära makt. Thomas Friedman, inflytelserik krönikör i New York Times, skriver:

”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”[30]

Detta citat rymmer mer insikter än hela Hardt och Negris bok. Monopolkapitalet eftersträvar inte en svag stat. Det verkar tvärtom för en stark stat, en stat stark nog att klara sig utan demokratins klasskompromisser och eftergifter för folkliga krav. Det behöver också den osynliga och ibland mycket synliga knytnäve som säkrar dess globala intressen.

Det pågår inte någon allmän försvagning av nationalstaten. Utvecklingen är dubbelriktad. I kapitalismens periferi faller statsmakten sönder, i centrum frigörs den ur ”majoritetstyranniet” och återtar förlorade stormaktspositioner.

Imperialismens ideologer talar om ”failed states”, ”misslyckade stater”. Det är ofta länder som hamnat i de stora bankernas och Internationella valutafondens våld. Flera stater i Afrika tvingades under åttiotalet att offra skolor, sjukhus och andra offentliga inrättningar för räntornas skull. Valutorna föll samman, statstjänstemännens löner halverades och många av de utbildade emigrerade. Liknande processer har drabbat länder i Östeuropa och Asien, och Argentina riskerar idag att fastna i skruven. Då är det svårt att upprätthålla de institutioner som hållit samhället samman. Många statsbildningar har redan krackelerat i krig och inre slitningar med religiösa eller etniska förtecken. Ideologerna talar om uråldriga traditioner och allmän efterblivenhet och tiger om stormakternas inblandning i sönderfallet.

I kapitalismens centrum utvecklas samtidigt den största koncentration av statlig makt som världen skådat. Nästa år kommer USA:s militära utgifter att uppgå till 379 miljarder dollar. Det är mer än de samlade utgifterna för de 14 följande krigsmaskinerna i världen, omkring 40 procent av de totala utgifterna i hela världen. Medan andra länder rustar ner planerar USA att på fem år höja de militära anslagen med 120 miljarder dollar. Landet har 1,4 miljoner soldater, varav över 250.000 i utlandet, ett flygvapen utan motsvarighet och en flotta som ensam är större än alla andras tillsammans. Med satelliter och andra övervakningssystem eftersträvar Pentagon en total kontroll över jordens yta. Målet är att förkorta tiden från upptäckt av fientligt mål till anfall och utplåning till några få minuter.[31]

Hardt och Negri ser i detta våldsmaskineri inte en imperialistisk krigsmakt. Vietnamkriget var nämligen en slutpunkt för nationalstatliga förlöpningar från USA:s sida: ”Tetoffensiven i januari /1968/ markerade det irreversibla militära nederlaget för USA:s imperialistiska äventyr.” USA tvingades ”återvända till sina republikanska principer och författningens ursprungliga anda”, ett skifte som redan förberetts av de motkulturella rörelserna. Sedan dess är USA:s militär i nätverksimperiets tjänst: ”de internationella organisationerna (Förenta Nationerna, de internationella finansorganisationerna och till och med de humanitära organisationerna) ber Förenta Staterna att spela den centrala rollen i en ny världsordning.” Mer eller mindre motvilligt tvingas USA ställa upp i allsköns regionala konflikter, ty dess uppgift är att vara ”fredspolisen”. Till exempel vid Persiska viken: ”Irak anklagades för att ha brutit mot internationell lag, och det måste således dömas och straffas.” USA var ”den enda kraften kapabel att upprätthålla internationell rätt, inte som en funktion av sina egna nationella motiv utan i namn av global rättvisa”. Inte en rad om oljan, inte ett pip om USA:s egen vilja att följa internationell lag och rätt i denna region och annorstädes. ”Otvivelaktigt”, tillägger de båda radikalerna, ”har många makter falskeligen utgett sig för att handla i universellt intresse tidigare, men denna nya roll för Förenta Staterna är annorlunda. Kanske är det riktigast att säga att detta anspråk på universalitet också kan vara falskt, men det är falskt på ett nytt sätt. USA:s världspolis ingriper inte i imperialistiskt utan i imperiellt intresse.”[32] Dess makt är inte transcendent utan immanent, vilket invånarna i Irak säkert noterat med tacksamhet.

I en intervju strax efter den 11 september talade Michael Hardt om ”kriget mot terrorismen” som ett belägg för teserna i Empire. Samarbetet mellan USA och länder som Ryssland, Uzbekistan och Pakistan tycktes visa framväxten av ”ett slags övernationell makt” där USA inte ensamt kan styra och ställa.[33] Ett par månader senare, när USA till och med ställt Nato åt sidan i sitt anfallskrig mot Afghanistan, har Hardt övergivit föreställningen om ett oåterkalleligt brott med imperialismen i USA:s politik någon gång kring 1968. Nu pågår en dragkamp mellan två tendenser:

”det tycks som om Förenta Staterna har återvänt till den gamla sortens imperialistiska aktioner, som Europas imperialistiska makter för hundra år sedan. Det är sant, men det är inte centralt. De viktigaste aspekterna har inte förändrats. Under de senaste tio åren har USA:s militära och diplomatiska ideologi haft två dimensioner. En är denna imperialistiska strömning, med militära aktioner vid Persiska viken, i Bosnien och så vidare. Men den andra är den imperiella ideologin. Det vill säga, man agerar i globalt intresse med en ny maktlogik som inte är nationalstatens … Vad gäller händelserna den 11 september är den imperialistiska logiken mera framträdande därför att USA talar tufft, med rösten hos en nationalstat som försvarar sitt eget territorium. Men Antonio Negri och jag tror att den imperiella logiken på lång sikt kommer att vara effektivare…”[34]

Så länge USA använder till rätten till självförsvar som förevändning är landet alltså imperialistiskt. Om det i stället överfaller Afghanistan och andra länder i namn av universella mänskliga rättigheter är det imperiellt, en tendens Hardt och Negri förordar som ett steg på vägen mot myllrets slutliga befrielse. Denna marxism får mig att tänka på Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarredaktion. Han gladde sig mycket åt det utlysta kriget mot terrorismen, men nu ojar han sig över den amerikanske presidentens unilateralism. USA borde återvända till det multilaterala spåret! Felet är inte att statsledningen i Washington i strid med den nationella självbestämmanderätten anfaller Afghanistan och planerar krig mot Irak. Felet är att de allierade stormakterna – och deras humanitära organisationer – får en alltför blygsam roll i operationerna.

Våndorna har sitt upphov i verkliga motsättningar. Dagen efter den 11 september drev USA igenom en djärv nytolkning av artikel 5 i Natos stadga. Rätten till kollektivt självförsvar skulle nu omfatta även vedergällning för terrordåd. De allierade förklarade sig vara i krig på USA:s sida. Det var så bråttom att de europeiska diplomaterna inte ens hade tid att konsultera juridisk expertis. Men när saken var klar sköt USA Nato åt sidan. Pentagon leder det proklamerade kriget helt på egen hand. Det är klart att denna arrogans retar de europeiska stormakterna. Det är också klart att det grälas i Washington om det kloka i denna politik. Men strävan att frigöra USA ur den folkrätt och de diplomatiska kompromisser som stadfästes i FN-stadgan efter andra världskriget är inte ny. Bill Clinton brydde sig inte om internationell lag och rätt när han beordade angreppet mot Jugoslavien.

Nu lanserar president Bush en suverän rätt för USA att i preventivt syfte överfalla det land det behagar. Det går inte längre att lita till kalla krigets doktriner om försvar och avskräckning, förklarade han för avgångselever vid militärakademin i West Point den 1 juni: ”Om vi väntar på att hoten helt ska materialiseras, har vi väntat för länge.” Också kärnvapen ska kunna komma till användning. I en rapport till kongressen i år förklarar försvarsdepartementet att landet är redo att sätta in kärnvapen för att stoppa utveckling av massförstörelsevapen i fientliga stater och förhindra konventionella angrepp mot länder som Israel och Sydkorea.[35]

Denna militarism är inte någon överhettad reaktion på en spektakulär terrorattack. Redan 1997 formulerar Richard Haass, nu rådgivare till utrikesminister Colin Powell, några av de viktigaste principerna för den nuvarande politiken: USA behöver allierade, men det ska inte låta sig bindas av allianser. Det är därför olämpligt att tilldela Nato någon övergripande roll utöver uppgiften att konsolidera västs framryckningar i Östeuropa. I stället ska USA arbeta som en sheriff. Från gång till annan ska Washington samla dem som är villiga att ställa upp i uppbåd mot skurkar runtom i världen. ”Foreign policy by posse”, kallar Haass det. FN-stadgan får inte stå i vägen när uppbåden stormar fram:

”Vissa analytiker anser att … Förenta Staterna ska vara förhindrat att agera på detta sätt om inte säkerhetsrådet auktoriserat det. I annat fall, hävdas det, blir de av USA ledda uppbåden inget annat än självutnämnda medborgargarden. Men ett sådant villkor skulle i praktiken ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till. Det som framför allt betyder något är de inneboende syftena med varje aktion och de steg som tas för att nå dessa mål.”[36]

Detta resonemang, som ger USA unilateral rätt att sätta sig över gällande internationella fördrag, omfattas även av många av dem som idag kritiserar den republikanska regeringen för dess unilateralism. Nato, EU, den svenska regeringen och Per Ahlin tillämpade det i fallet Kosovo.

”En sheriff måste vara något mer än en som står och tittar på”, förklarar Haass. Han måste ha nödvändig militär styrka och stöd från hemmaopinionen för sina ingripanden. ”Kort sagt, för att spela en ledande roll utomlands måste sheriffen först övervinna den politiska liknöjdheten på hemmaplan.”[37]

Problemet är klassiskt i USA:s utrikespolitik. Otaliga gånger har den imperialistiska borgerligheten stått inför problemet att övervinna folkligt motstånd mot kostsamma militära program och krig i utlandet. Lösningen har alltid varit att blåsa upp någon internationell kris, verklig eller fejkad. Allt som strategerna i Washington planerat – och mer därtill – blev möjligt att genomföra efter den 11 september. Redan de första timmarna efter terrordåden bestämde sig USA:s regering för att starta ett korståg mot fientliga krafter i världen. ”Det här är en storartad möjlighet”, utbrast president Bush.[38]

Demokraterna har ställt sig bakom upprustningen och krigstågen. Richard Gephardt, partiets ledare i representanthuset, förklarar att han helt och fullt delar presidentens beslutsamhet att ”pang på” möta hotet från Irak, det vill säga planerna att med våld störta en främmande nations statsledning.[39] Det finns samtidigt motsättningar ‑ ända in i Vita Huset ‑ om förhållandet till de allierade, stödet till Sharon och annat. När det globala korståget råkar i svårigheter och när den ekonomiska grundvalen för USA:s särställning på nytt skakar kommer dessa slitningar att tillta. Men det som för Hardt och Negri är en kraftmätning mellan motstridiga tendenser, där ”andan” i Förenta Staternas författning till slut ska visa sig vara ”effektivare”, är bara den ideella ytan. Under det som framstår som en kamp mellan unilateralister och multilateralister, mellan nationellt intresse och universella mänskliga rättigheter, döljer sig intressena hos konkurrerande fraktioner inom den härskande borgerligheten.

Regeringen Bush är liksom Reaganadministrationen starkt förankrad i oljeindustrin och det militärindustriella komplexet. Det har förstärkt Vita husets beslutsamhet att utvidga det proklamerade kriget mot terrorismen till en kamp mot Irak och andra så kallade skurkstater. Jakten på terrorister kräver framför allt spioner, poliser, militära rådgivare och lätta infanterienheter, förklarar säkerhetsexperten Anatol Lieven, en av dem som förordar en annan uppläggning av USA:s stormaktspolitik. ”Den fordrar inte det kostsamma artillerisystemet Crusader, vilket till följd av sin vikt på 70 ton inte ens kan tas i bruk på de flesta håll i världen, tungt beväpnade stridsenheter eller nya generationer av stridsflygplan och slagskepp. För att få dessa system och de företag, militära och civila karriärer som är beroende av dem att blomstra som resultat av den tilltagande militära entusiasmen och de stigande anslagen efter den 11 september, måste man framställa USA som allvarligt hotat av mäktiga fiendeländer.”[40]

De motsättningar i topside som denna kritik speglar kan i vissa skeden vara till gagn för andra nationer, men oavsett vem som råkar vara i ledningen är USA det största hotet mot fred och säkerhet för världens folk. USA är inte en statsmakt i upplösning, fångad och finfördelad i virtuella nätverk. Ur resterna av folkrätten reser den sig i stället som en verklig suverän med självpåtagen rätt att utan hänsyn till främmande nationer försvara McDonald’s, McDonell Douglas och de andra kapitalens världsomspännande intressen.

Hardt och Negri tillskyndar inget motstånd mot denna utveckling. Tvärtom välkomnar de övergången till ett globalt system bortom FN-stadgans avtal mellan självständiga stater. Den princip om staternas suveränitet inom gällande gränser som härrör från westfaliska freden 1648 ska äntligen rivas upp till förmån för en överstatlig ordning.[41] De förtryckta folken misstar sig, förklarar de två ideologerna, om de ”hyser någon som helst nostalgi för nationalstatens makt eller återupplivar en politik som prisar nationen”.[42]

Hardt och Negri föreställer sig att myllret nu i stället ”utan förmedling” kan möta kapitalet i en global konfrontation. Inga nationer, folk eller disciplinära stater trasslar till den sista striden.[43] Vari består myllrets motstånd? Demonstranterna vid toppmötena i Genua, Göteborg och Seattle inte är motståndare till globaliseringen, förklarar de två radikalerna i New York Times. De riktar sig inte heller mot USA, utan mot ”en annan, större maktstruktur”, nämligen nätverket av internationella och överstatliga organisationer. Problemet med WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden är att dessa organ ”till skillnad från nationalstaterna inte har några demokratiska institutionella mekanismer för representation, inga val, inga offentliga forum för debatt.” Målet är därför ”att demokratisera globaliseringsprocesserna”.[44] Visionen är lätt att känna igen. Det är den tanke som förenar marginalens militanter och NGO-svängens professionella välgörare: föreställningen att man med hjälp av påkar och vita overaller eller smart lobbying och PR ska bereda sig en plats vid toppmötena, där den nya, ickedisciplinära kontrollmakten förutsätts ha några av sina ”nervcentra”.[45]

Det handlar om en rörelse för ”alternativ globalisering”, förklarar Hardt och Negri, ”en som strävar efter att avskaffa skillnaderna mellan rika och fattiga och mellan de mäktiga och de maktlösa, och skapa bättre möjligheter för självbestämmande.”[46] Men till denna strävan räknas alltså inte de förtryckta nationernas kamp för självbestämmande mot imperialismen, ty den är bakåtsträvande. Det finns inte heller utrymme för något arbetarklassen kollektiva självbestämmande i en socialistisk stat. Hardt och Negris kommunistiska revolution är det individuella begärets frigörelse från de makter som söker disciplinera och kontrollera det. De hyllar de marginalmänniskor, de prostituerade och de utblottade, som panka och fågelfria lämnat alla utopier och ”befrielsens disciplin”.[47] Våra kroppar sägs stå ”i frontlinjerna” i denna postmoderna kamp.[48] De ”nya barbarer” som invaderar Imperiet ”förstör med ett bejakande våld och söker nya livsmönster genom sin egen materiella existens”. De utvecklar – ungefär som Manuel Castells sadomasochistiska avantgarde – sexuella hybrididentiteter, och ”transformerar och muterar för att skapa nya posthumana kroppar”. Piercing, tatueringar och punkmode är bara början. Nästa steg är ett ”antropologiskt uttåg”:

”Viljan att vara emot kräver verkligen en kropp som är helt oförmögen att böja sig för någon ordning. Den fordrar en kropp som är oförmögen att anpassa sig till familjeliv, till fabriksdisciplin, till det traditionella sexuallivets regleringar, och så vidare.”[49]

De eftermänskliga kropparna ska småningom finna sig till rätta i det eftermateriella arbetets skapande gemenskap.[50] Den autonoma subjektiviteten ska mot resterna av kapitalmakten forma ”en mäktig organisation” som utan inre disciplin och utan att representera något annat än sin egen kreativa militans, ska föra oss in i ”den postmoderna biopolitikens produktivitet”.[51]

Denna förmenta marxism är inget annat än ett pillande i imperialismens underliv. Med sin romantisering av den autonoma militantens symboliska revolt står den i motsättning till varje organisering av ett verkligt motstånd. Den är lika långt från våra arbetsplatsers och förorters stridsfrågor som från de sydindiska kvinnornas kamp mot superiet. Med sitt bejakande av det imperialistiska godtycket och sitt hyllande av Förenta Staternas makt förstör den också utsikterna till enhet mellan arbetare och förtryckta folk i olika länder. Ju större inflytande Hardt och Negri får i den rika världens vänster, desto svårare kommer det att bli att utveckla och hålla samman den så kallade globaliseringsrörelsen.

I Sverige tilltalar Hardt och Negri framför allt den vänster som söker sig ur EU-motståndet. Vi har ett monopolkapital som i eget intresse och i konkurrens med rivaliserande kapital söker sig ur välfärdsstatens eftergifter för arbetarklassens krav. Statsledningen river upp fackliga och sociala rättigheter, offentliga inrättningar säljs ut och pensionskapitalen dumpas i finansmarknadernas svarta hål. Samtidigt reorganiseras den statliga våldsapparaten för inre repression och för deltagande i stormakternas militära operationer. Inget av detta sker med folkligt samtycke. Tvärtom förutsätter uttåget ur folkhemskapitalismens välfärdssystem och neutralitetspolitik att staten frigör sig ur demokratin. Den politiska makt som i de postmodernt radikala visionerna upplöses i den globala marknadens ”immanenta” välde, framträder i själva verket allt tydligare som en tvångsmakt höjd över samhället. Det är inte staten utan folksuveränitetens och rättsstatens principer som är i upplösning.

I USA, där ingen nationalstatlig transcendens i Hardt och Negris visioner tvingar sig på myllret av individer, har efter den 11 september flera tusen araber och muslimer hållits i fängsligt förvar utan laga rättegång. Även landets egna medborgare kan utan vidare, om de har en suspekt etnisk härkomst, utses till fientliga kombattanter och berövas sina individuella rättigheter. I Sverige och på annat håll i Europa har medborgare på liknande sätt utsatts för de grövsta bestraffningar utan vare sig åtal, rättegång eller fällande dom.

Utvecklingen skär i Sverige, liksom i andra små och medelstora kapitalistiska länder i Europa, rakt in i den nationella frågan. De styrandes räddning ur demokratin och dess klasskompromisser är EU-projektet. I sina strävanden att kapitalanpassa landet och följa stormakterna ut i härtågen förvandlar de gällande grundlag till en förordning underställd minsta påbud från Bryssel. Den kalkonradikal som då ställer sig att hacka på nationen gör sig strax förtjänt av sina nådegåvor.

Mikael Nyberg, Clarté nr 2/2002

NOTER

[1].Michael Hardt & Antonio Negri: Empire, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2001, s 74ff.

[2].A.a., s 23.

[3].A.a., s 280.

[4].A.a., s 294f.

[5].A.a., s 297.

[6].A.a., s 190.

[7].A.a., s 385ff, 402f.

[8].A.a., s 410f.

[9].A.a., s 269, 274.

[10].A.a., s 106.

[11].A.a., s 52.

[12].A.a., s 107, 109f, 134, 336.

[13].A.a., s 109.

[14].Marxism and Social Democracy, s 153-154, citerat från webbdokument efter Louis Procyet.

[15].The Political Economy of American Foreign Policy. Its Concepts, Strategy, and Limits. Report of a Study Group Sponsored by The Woodrow Wilson Foundation and The National Planning Association, New York: Greenwood Press, Publishers 1968, s 9, 31.

[16].A.a., s 32, 38.

[17].A.a., s 38.

[18].A.a., s 42, 169.

[19].Foreign Affairs November/December 1997, s 30, 37, 39.

[20].Empire, s 164ff.

[21].New York Times 20 juli 2001.

[22].Empire, s 334f, 384.

[23].A.a., s 213.

[24].A.a., s 306.

[25].A.a., s 253, 362f.

[26].FT 010919. Siffrorna kommer från Unctad 1991.

[27].Financial Times 980214.

[28].Financial Times 020314.

[29].Empire, s 326ff, 344.

[30].New York Times 990328.

[31].Financial Times 010825, 011229, 020202, 020207, 020218.

[32].Empire, s 178ff.

[33].Duke Magazine Nov/Dec 2001.

[34].Jornal do Brasil 2 februari 2002.

[35].Financial Times 020312.

[36]. Richard Haass: The Reluctant Sheriff. The United States After the Cold War, Council on Foreign Relations, New York 1997, s 97.

[37].A.a., s 139f.

[38].Washington Post 020127.

[39].Financial Times 020605.

[40].Financial Times 020325.

[41].Empire, s 4f.

[42].A.a., s 336.

[43].A.a., s 237.

[44].New York Times 010720.

[45].Empire, s 399.

[46].A.a.

[47].Empire, s 158f.

[48].A.a., s 410.

[49]. A.a., s 214ff.

[50].A.a., s 217, 403.

[51].A.a., s 413.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook4Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone