Volvo renodlar linens regim. Men de postindustriella profeterna fortsätter att tala om det löpande bandets hädanfärd. Aftonbladet 20 november 2002.
TA VILKEN SOM HELST av de postindustriella profeter som slår an till höger och vänster. Nog hittar man hos dem tanken att det löpande bandet tjänat ut. Manuel Castells skriver om en ”historisk relikt”, och Michael Hardt och Antonio Negri ser monteringslinen överflyglas av de informationella nätverken.
I ett telegram från TT den 9 november meddelas att Volvo Personvagnar i Göteborg ska flytta tillverkningen av instrumentbrädor till en underleverantör. ”Outsourcing” kallas det på managementsvenska. 160 anställda berörs, ”företrädesvis äldre arbetare som lämnat det löpande bandet”.
Det som mönstras ut är alltså inte det löpande bandet utan de jobb som funnits som en lättnad vid sidan av det.
Volvos pressansvarige förklarar att de övertaliga kommer att erbjudas andra jobb anpassade till deras ålder. ”Förhoppningsvis”, tillägger han.
Tillverkningen av instrumentbrädorna tas över av Lear Corporation, ett företag som gjort sig känt för att driva Taylors och Fords principer för industriell kapitalism till det yttersta. Ett tag var en femtedel av de anställda vid Lears fabrik i Trollhättan sjukskrivna till följd av kronisk underbemanning, utsträckta arbetstider och allmänt omöjliga arbetsförhållanden.
Volvos fabrik i Uddevalla var länge, med viss överdrift, omtalad som en räddning ur fabriksarbetets hets och jäkt. Produktionen löpte utan linens disciplin. Men nu är det löpande bandet tillbaka i Uddevalla, berättar LO-tidningen i ett reportage, och på Volvo Umeverken fruktar metallarna samma utveckling.
Jag tror inte att det spelar någon roll i den postmoderna ideologiproduktionen. Vandringssägnen om det löpande bandets hädanfärd lever sitt eget liv i de akademiska reservaten.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 20 november 2002
