En replik till Jonas Fogelqvist som placerat kapitalet.se i samma fålla som antisemiternas, UFO-fantasternas och den kristna högerns konspirationslitteratur. Arena 3/2002.
JAG ÄR I TREVLIGT sällskap, läser jag i Arena 1/02. Jonas Fogelqvist tycker att mina analyser i kapitalet.se (Ordfront) ligger ”obehagligt nära” de myter om en global sammansvärjning som förfäktas av antisemiter, UFO-fantaster och kristen extremhöger i USA. ”Nyberg är förvisso noga med att poängtera att den egentliga orsaken till det som sker naturligtvis är den ekonomiska utvecklingen, men andan i hans bok är tydligt konspiratorisk.”
Jag tror inte att Fogelqvist riktigt har tänkt igenom det här.
Till att börja med har jag aldrig varit särskilt förtjust i den avbild av sig själv som liberalen gör marxisten till, en som föreställer sig att ekonomins nycker styr världens gång. Det väsentliga hos Karl Marx är tvärtom hans demaskering av den kapitalistiska varuproduktionen, det vi kallar ”ekonomin”, som en kraftmätning mellan två klasser, den ena förtryckande, den andra förtryckt. Det finns gott om marxister – i synnerhet ex-marxister – som ser saken på annat sätt. Klasskampen intresserar dem inte. Det enda de lyssnar till är produktivkrafternas tramp genom ekonomi och historia. Men den som läser min bok med lite eftertanke förstår genast att jag inte tillhör den skaran. Det falska medvetande jag föresatt mig att avslöja är just föreställningen att ”den egentliga orsaken” till förändringarna i vårt samhälle de senaste årtiondena skulle vara en ny ekonomi framsprungen ur ny teknik.
Liberalen ser i människan endast en individ med personliga böjelser och åsikter. Sina preferenser kan hon dela med andra individer, men hon har inga intressen som oberoende av hennes medvetande förbinder henne med andra människor i samma sociala ställning.
Klassförtrycket kan liberalen därför bara föreställa sig som en hemlig överenskommelse mellan enskilda individer om att djävlas med andra individer. Liberaler brukar tycka att det är en orimlig konspirationsteori.
Det är tydligt att Fogelqvist sitter fast denna problematik. Jag säger inget om det, men jag har ingen lust att dras ner i soppan. Ska därför förtydliga mig.
Ta detta med den nya ekonomin. Det är nu vedertaget att vi befinner oss i ett postindustriellt kunskaps- och informationssamhälle. Hur kommer det sig? Är denna föreställning en rättvisande eller någotsånär rättvisande avspegling i våra huvuden av verkliga förändringar i samhället? Jag har undersökt saken och redovisat resultaten i min bok. Min slutsats är att vi i själva verket lever i en tid av forcerad kapitalistisk industrialisering. De postindustriella föreställningarna visar sig vid närmare betraktande vara myter. Det betyder inte att de i alla led är lögnaktiga, men de ger en förvriden bild av samhällsförändringarna.
Hur kom denna vrångbild att uppfylla det allmänna medvetandet? Man kan säga att det var en tillfällighet. Idéhistorien följer sina egna banor. Varje dag bryts olika föreställningar om världen mot varandra i miljarder tankeutbyten. Det är inte konstigt att vi i detta kaos ibland hamnar vilse. Vårt tänkande är ofullkomligt, vi tar miste, vi har otillräckliga kunskaper.
Allt detta är riktigt, men det går att säga mer än så. Det finns en systematik i det allmänna medvetandets tillkortakommanden. Jag pekar i kapitalet.se på två materiella orsaker till den postindustriella mytens genomslag:
1. Många intellektuella i vår del av världen befinner sig i en social karantän. Det gäller särskilt de ledande ideologiproducenterna i USA. De har en privilegierad ställning i de hov som omger de största kapitalen. De bor i exklusiva bostadsområden, de har tjänstefolk och de lever och verkar avskilda från den stora massan av arbetande människor. För dessa intellektuella framstår det postindustriella paradiset som verklighet. De lever i myten.
2. Den offentliga debatten är inget slumpmässigt urval av idéer som flyter omkring i samhället. Varje tanke som når oss genom radio, TV, tidningar, böcker och andra offentliga publikationer har filtrerats genom olika institutioner. De idéer som ur det kaotiska tankeflödet utvecklas till vedertagna föreställningar är därför för det mesta – inte alltid! – idéer som är av intresse för den klass som behärskar den offentliga debattens infrastruktur.
Så är det med myten om det postindustriella paradiset. Jag påstår inte bara i största allmänhet att den är borgerlig ideologi. Jag visar konkret hur borgerligheten, de största kapitalens ägare och förvaltare, tagit till sig denna myt, främjat den och nyttjat den i sina framstötar de senaste årtiondena. Därför intresserar jag mig för sällskap som Aspeninstitutet, Bilderberggruppen och Trilateralen. Här träffas ledande kapitalister, politiker, akademiker och publicister i ett slags nutida motsvarighet till den borgerliga salongen. De grälar och diskuterar på samma sätt som det grälas och diskuteras i fackföreningar och folkrörelser, men de samförstånd som utvecklas i detta tunna överskikt fortplantar sig mycket lättare genom den offentliga infrastrukturen och vidare ut i det allmänna medvetandet. Genom att så långt det låter sig göras följa tankeutbytet i de exklusiva sällskapen går det att få en bild av hur borgerligt klassintresse formas till ideologi och medveten politik.
Jonas Fogelqvist ser i klasstänkandet en förtäckt religion – det är ”kampen mellan det Goda och det Onda” det handlar om. Han tror för egen del inte att människan kan ”fackas in i en given struktur”. Hon har ju ett samvete. Vi bör också förstå ”att klasskillnader uppstår för att människan inte är fullt så oegennyttig som vi önskade att hon vore”.
Fogelqvist förebrår alltså marxismen att den sitter fast i religiösa föreställningar – och föreslår som upplyst alternativ ett resignerat filosoferande kring människans syndfullhet, mot vilken samvetets röst dock utgör ett försvar. Kanske har vårt kristliga arvegods fördelats över flera händer än de Fogelqvist kommit att tänka på?
Ett tröttsamt moraliserande uppfyller numera den politiska debatten. Efter avslöjandet av Percy Barneviks miljardpension har företrädare för regeringen och fackföreningarna än en gång rest sig upp för att fördöma girigheten och efterlysa en högre etik i näringslivet. Till och med den forne ABB-chefens kollegor har anslutit sig till predikningarna. Ingen har sagt ett pip om de sociala omständigheter som gör att de stora företagen och deras direktörer simmar i överflöd.
Det är mycket möjligt att Percy Barnevik är mer egennyttig än andra. Det är också möjligt att han har ett samvete. Han har sin frihet att välja. Men valet av en pension på 930 miljoner i stället för en på 465 eller 137 är en bisak. Det verkligt upprörande är de samhällsförhållanden, den givna struktur, som direktören utövar sin frihet inom, alltså själva möjligheten att mäta samvete och egennytta med dessa mått.
En gång verkade socialdemokratin för det kapitalistiska godtyckets avskaffande. Senare försäkrade den oss att det goda folkhemmet, en statligt reglerad marknadsekonomi, skulle stävja avarterna och säkra en smula jämlikhet. Nu ber ministrar och fackliga ledare om den nåd som den gode företagaren ska skänka oss. Det är nog inte ett framsteg.
Mikael Nyberg, Arena 3/2002
