European Round Table bildades 1983

Resa i Bryssels inre

”Om vi hade varit ett privat företag hade vi anlitat ett PR-företag och frågat ‘Hur ger vi den här produkten ett nytt varumärke?'” Så formulerade sig en EU-potentat 2009. Tanken har inte blivit mindre aktuell. EU-projektet är i kris, men storföretagen i European Round Table och BusinessEurope dämpar inte sina anspråk. Unionen ska strukturreformeras med flexibelt arbetsliv, sänkta sociala utgifter, privatiseringar och migranter utan rättigheter. En rapport från Bryssel till broschyren Mer eller mindre union, utgiven av Folkrörelsen Nej till EU i augusti 2016.


EU-PARLAMENTET TRONAR med sina skyskrapor och sin kupol i glas och stål på andra sidan Parc Léopold. Här är tätt med dragväskor och laptopportföljer. Turister fotograferar den arkitektoniska ståten, tillfälliga besökare letar sig fram med karta i handen och skolklasser på rundtur följer sina lärare uppför Rue Wiertz.

Från Rue Wiertz är det inte långt till Place Schuman med ministerrådets residens och Berlaymont, kommissionens 18 våningar höga koloss.

Kring dessa säten grupperar sig ett nätverk av högkvarter och kontor för de affärskoncerner, intresseorgan och PR-företag som med över 15 000 anställda lobbyister dagligen bearbetar tjänstemän och beslutsfattare i unionen.[1]

Men Place des Carabiniers ligger ett par kilometer från EU-kvarteren. Jag tar av mig jackan i en garderob där tomma galgar hänger i rad i väntan på besökare. Korridoren jag blir ledsagad igenom visar inga tecken på aktivitet – inget pågående möte, ingen surrande kopieringsapparat, inga tjänstemän på väg någonstans med papper i handen.

Generalsekreteraren uppenbarar sig. Vi tar i hand. Han heter Brian Ager och har ett rum i paritet med sin titel: väl tilltaget, heltäckningsmatta, stort skrivbord i mitten. Karriären började i statsförvaltningen i London, men han fastnade snart i EU:s nätverk av offentliga uppdrag och privata affärsintressen.

– Jag kom hit 1988 som företrädare för den brittiska regeringen, utsänd att arbeta för kommissionen i två år. Jag återvände aldrig till London.

Från ett av kommissionens direktorat gick han över till den privata sidan och blev ledande lobbyist för bioteknikföretagen och läkemedelsindustrin. Nu arbetar han för European Round Table of Industrialists, en exklusiv sammanslutning för de största industri- och teknikföretagens ledare i Europa.

– När det kommer ett lagförslag från kommissionen är ditt jobb som lobbyist att informera företrädare för kommissionen och parlamentet om vilka positiva eller negativa följder det får för din näringsgren. Du kanske söker upp en parlamentsledamot och förklarar att om artikel 2.1 går igenom i nuvarande form får vi allvarliga problem. Du kan också framföra förslag till nya regleringar. Det kan till exempel handla om behovet av brådskande åtgärder mot piratkopierade läkemedel. Det är klassiskt lobbyarbete. European Round Table har en annan roll. Vi lägger fram konstruktiva förslag för unionens vidare utveckling, idéer som gagnar de berörda företagen och samtidigt är till nytta för den europeiska ekonomin, för sysselsättningen och för konsumenterna.

Han nämner den inre marknaden och EU:s program för investeringar i transportsystemen, initiativ från European Round Table som utvecklades och fördes till beslut i ett nära samarbete med kommissionen.

Organisationen har redan genom sin konstruktion försäkrat sig om privilegierad access på högsta nivå till statsledningar och EU-organ, påpekar Peter Sutherland, en av de tidigare medlemmarna.[2] Den samlar de främsta företrädarna för de främsta industrikoncernerna, den talar för monopolkapitalet utan omvägar genom offentlighetens infrastruktur av intresseorgan, tanketruster och mediekanaler. Sammankomsterna brukar innefatta samtal och middagar med statsledare och kommissionärer, och när kommissionen initierar utredningar eller bildar rådgivande organ är organisationen ofta rikligt företrädd. 1994 tillsatte kommissionären Martin Bangemann en grupp för att utreda telekommarknadens framtid. Ingen folkvald politiker, ingen småföretagare, ingen facklig företrädare, ingen representant för konsumenterna fick vara med. Sex av ledamöterna kom från European Round Table of Industrialists.

Två gånger per år träffas de drygt femtio företagsledarna vid plenarmöten för att klargöra sina intressen i aktuella frågor. De tillsätter arbetsgrupper och beställer rapporter, men det dagliga arbetet i beslutsgångarna i Bryssel befattar de sig inte med. Det sköter branschorganen och Business Europe, de europeiska arbetsgivarföreningarnas konfederation.

I februari 2010, just som Grekland störtas ner i depression, publicerar European Round Table en vision om ett konkurrenskraftigt Europa år 2025. Rapporten är frukten av ett tre månader långt arbete lett av en av sällskapets arbetsgrupper. Experter från företagen och ”utomstående intressenter från den politiska beslutskretsen och det civila samhället”, sammanlagt över 200 personer, har varit involverade.[3]

”Krisen är en möjlighet att ompröva Europeiska Unionens framtida inriktning och gå till beslutsam handling”, skriver ordföranden Leif Johansson, Volvo, och vice ordföranden Gerard Kleisterlee, Philips, i förordet. ”Det är nödvändigt med brådskande förändringar…”[4] Alla EU:s medlemsstater ska så snart som möjligt försäkra sig om stadigvarande offentliga budgetöverskott med hjälp av nedskärningar av utgifter för ”politiska åtaganden som inte längre är hållbara”. European Round Table föreslår en grundlig översyn av de statliga pensionerna och en reformering av de sociala trygghetssystemen ”för att få en bättre balans mellan social sammanhållning och finansiell hållbarhet, till exempel genom att lägga större vikt vid patienters ansvar för sjukvårdskostnader”. Företagsledarna efterlyser också ett kulturellt skifte där ”motivation, engagemang, hängivenhet och vilja att arbeta hårdare” gör det möjligt för företagen att förbättra sin produktivitet. Företagen ska med hjälp av ”nya teknologier och flexibla arbetsvillkor” erbjuda attraktiva arbetsmiljöer som ”främjar självförtroende och företagsamhet”. Allt detta kräver en översyn av maktfördelningen inom EU, heter det. De centrala EU-organen måste få större befogenhet att fullborda den inre marknaden och genomföra unionens ”Europa 2020-strategi” för en förnyelse av ekonomin.[5]

Jag ber Brian Ager utveckla några av punkterna. Det är inte så lätt, visar det sig. Dokumentet kom till före hans tillträde, och det spänner över många områden. Men sjukvården är ett ämne han kan sedan sin tid i läkemedelsindustrins branschorgan.

– Utgifterna för vården är en stor fråga i alla samhällen. Det är problematiskt att vi på det hela taget är immuna mot kostnaderna för att hålla oss vid god hälsa. Det mesta betalas ju av staten. I de flesta länder ser det ut så här: en man går in på en restaurang och beställer mat, en annan kommer in och äter den och en tredje står för betalningen. Om du i stället själv tvingas bidra till kostnaderna för din hälsa kommer du att börja värdera det du köper.

Han nämner patientavgifter och privata vårdförsäkringar.

Utbildningssystemet talar han också om. Industriledarna vill se en förskjutning av skolans inriktning.

– Samhället fungerar inte utan en ständig tillförsel av ungdomar som är tränade i naturvetenskap, teknik och tillverkning. Men det verkar vara ett växande problem i Europa. Det är inte sexigt att ägna sig åt detta. Alldeles för många ungar vill bli popstjärnor i stället.

Jag berättar om den svenska friskolereformen, hur eleverna och deras föräldrar med en kommunal skolpeng väljer mellan offentliga eller privata skolor.

– Det verkar vara en bra idé, säger han. Fungerar det?

– Tja, vad konkurrerar skolorna med, svarar jag. De lovar att göra popstjärnor av barnen, och mattesnillena hamnar hos bankerna och finansbolagen.

Finanssektorns förbrukning av begåvningar känner han förstås till. Men European Round Table uttalar sig inte om bankernas expansion och åtföljande finansiella bubblor. I industriledarnas program för hur EU ska ta sig ur krisen finns inte ett spår av någon friktion mellan industriellt och finansiellt kapital. En sökning på ”bank” i dokumentet ger inga träffar. De enda finanser företagsledarna nämner är de offentliga, och de ska snarast stramas åt.

Organisationen har i andra sammanhang välkomnat utvecklingen mot en bankunion, förklarar Brian Ager.

– Vi säger ”mer Europa, inte mindre”. Men när det gäller specifika frågor kring euron eller vad som bör göras med Greklands obligationslån är vi försiktiga med att uttala oss. Våra medlemmar är industriledare, de kan inte med trovärdighet uttala sig i bankfrågor.

Det går att uttrycka på annat sätt: det industriella och det finansiella är så sammanflätat att direktörerna i ena änden inte ser några vägande skäl att offentligt motsätta sig vad kollegorna i den andra tar sig för. 2014 hade 16 av de 50 industricheferna i European Round Table också ledande poster i banker och finansbolag. Ytterligare några hade tidigare liknande ställningar.[6]

Sällskapets PR-profil har fått en annan prägel under den nye generalsekreteraren. Hemsidan har ett nytt, klickvänligt gränssnitt. Pressmeddelanden publiceras i rask takt, och rapporterna, som kunde vara över 70 sidor tjocka utvecklingar av företagsledarnas argument, är idag slimmade publikationer med färgglada diagram och punktlistor som i en powerpoint-presentation. Det som förr gick att läsa på raderna gömmer sig idag ofta mellan dem.

Brian Ager visar stolt upp sin senaste, proffsigt formgivna rapport. Bakom honom, på en förstorad svartvit bild som täcker en av rummets väggar, brer förhistorien ut sig. Arton kostymklädda män har radat upp sig för fotografering. Det är 1983 i Paris. Jag skymtar Curt Nicolin, chef för ASEA och företrädare för Wallenbergsfären, stående i den bakre raden. I mitten i främre raden sitter Volvochefen Pehr G Gyllenhammar. Det är ännu drygt tio år till presskonferensen på Industrihuset i Stockholm då han tvingas meddela sin avgång. Lätt nedsjunken i stolen är han på en höjdpunkt i sin karriär, just utsedd till ordförande för det exklusiva sällskap han tagit initiativ till.

European Round Table of Industrialists, ERT, startar som ett joint venture mellan Europas största industrikoncerner och kommissionen i Bryssel. Närmast Gyllenhammar sitter två kommissionärer. Till vänster Francois Xavier-Ortoli, senare chef för det franska oljebolaget Total, till höger Étienne Davignon, strax en av Belgiens främsta företagsledare.

Efterkrigsdecenniernas rekordår var förbi. 1960- och 70-talens sociala revolter hade  stillats med hjälp av nya klasskompromisser och sociala reformer, men nu gav ekonomiska kriser och tilltagande arbetslöshet förutsättningar för en motoffensiv från kapitalägarnas sida. I Italien bröt Fiat det fackliga motståndet och avskedade på fem år 100 000 arbetare, i Storbritannien kunde industrin med Thatchers hjälp kväsa det militanta gruvarbetarkollektivet, och i Sverige hade SAF lämnat den samförståndslinje organisationen följt i årtionden.

Ledarna för de största företagen samlade sig i European Round Table och andra samarbetsorgan för att dra nytta av det nya politiska läget. De såg i Europeiska Gemenskapen, som EU på den tiden hette, ett instrument för att frigöra statsmakten ur den nationella demokratin och eftergifterna för kraven underifrån. ”Om vi väntar på att våra regeringar ska göra något får vi vänta länge”, förklarade Philipschefen Wisse Dekker som 1988 tog över som ordförande för ERT. ”Man kan inte låta sig bindas upp helt och hållet av politiken. Industrin måste ta initiativet. Det finns ingen annan väg.”[7]

Djärva planer för det nya Europa

Massarbetslöshet, tillfälliga och osäkra anställningar, obekväma arbetstider, växande löneskillnader och allmänt försämrade villkor för de anställda – så ser det nya Europa ut. Utvecklingen hänger samman med den ekonomiska krisen. Förloppet har accelererat de senaste åren. Men det började långt tidigare och det har i långa stycken infriat förhoppningar hos företrädarna för de största kapitalen.

Redan vid sina första sammankomster utvecklade Round Table-direktörerna tanken att länderna i EG aktivt måste främja tillväxten av en förslummad låglönesektor. Fördelarna var två: det skulle underlätta nedskärningar av den offentliga tjänsteproduktionen – privata tjänster i billiga, informella former skulle ersätta de offentliga – och det skulle erbjuda ett alternativ till trygghetssystemen för utsorterad arbetskraft.

Det gällde, förklarade European Round Table 1989, att ”öka medvetenheten … om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet.” Människors anspråk på löner och arbetsvillkor var problemet: ”strukturella stelheter”, det vill säga de sociala skyddsnäten och regleringarna på arbetsmarknaden, försvagade arbetsviljan hos många arbetsföra och hindrade andra från att sälja sin arbetskraft till priser som de privata företagen kunde acceptera. Det var därför viktigt, skrev företagsledarna, att ”minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet”.[8]

I rapporten Beating the Crisis från 1993 förordade European Round Table ”nya former av arbete”, bland annat ”nyttiga sysselsättningar som finns i ‘gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialt arbete”.[9] En ”informell sektor” av den typ som är utbredd i många länder i tredje världen skulle främjas och små och medelstora företag få bättre förutsättningar med hjälp av lägre löner, tillfälliga anställningar, deltidsjobb, säsongsanställningar, flexibla arbetstider och subventioner av hushållsnära tjänster. ”Endast djärva grepp kan ställa sakerna till rätta”, skrev företagsledarna.[10]

Jacques Delors, ordförande för kommissionen i Bryssel, var på plats när Round Table-direktörerna presenterade sin kravlista i december 1993. Några dagar senare offentliggjorde han en vitbok från kommissionen om sysselsättning och tillväxt i EU. Ja-sidan i den svenska folkomröstningen 1994 viftade med detta dokument som om det vore ett manifest för ett rött Europa. Själv framhöll Delors likheten med den strategi som European Round Table förordade. Arbetstidsförkortningar och utbyggnader av den offentliga sektorn kom inte på fråga. Unionen skulle i stället medvetet främja utvecklingen av den lågproduktiv sektor vid sidan av de högproduktiva exportkoncernerna. Den fast anställda personalen i storföretagen skulle omges av växande mängder billig, flexibel arbetskraft. Lagar och avtal skulle ruckas för små- och medelstora företag för att lättare suga upp överflödet av arbetskraft. Kommissionen förordade också riktade skattelättnader och möjligheter för enskilda att få pengar från det offentliga för inköp av privata tjänster som utbildning, barnpassning och hjälp i hemmet.[11]

Denna strategi, utvecklad i symbios mellan kommissionen och storföretagen, har väglett unionen genom fördragsändringar och återkommande politiska och ekonomiska kriser. Förfäktarna skjuter vanemässigt fram pressade småföretagare, kvinnor, arbetslösa ungdomar och invandrare i sin argumentation, men i omtänksamheten gömmer sig, som European Round Table tillstår, starka intressen av krassare slag: ”Positiva åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens livskraft välkomnas av alla storföretag, vilka behöver koncentrera sig på sina kärnverksamheter och i allt större utsträckning litar till ett stort antal underleverantörer.”[12]

Kärnverksamheten är de delar av produktionsprocessen som tillförsäkrar storföretaget en särställning på marknaden och gör det möjligt att utvinna förhöjda vinstmarginaler. Industrikoncernerna behåller produktutveckling och strategiska tillverkningsmoment men köper in komponenter från andra företag och lejer i allt större utsträckning ut städning, kontorssysslor och andra tjänster. Då betalar det sig med en förslummad låglönesektor. Om centrala löneavtal och lagar om anställningsvillkor och arbetstider luckras upp för små och medelstora företag kan storföretagen lättare pressa priserna från sina underleverantörer.

Det underlättar också övergången till den produktionsmodell som först utvecklades av Toyota i Japan på 1950-talet: lean production, mager produktion. Med leveranser just in time och planerad underbemanning sträcks det löpande bandet bildligt talat ut från den enskilda sammansättningsfabriken till hela produktionskedjan. Det finns inga lager att lita till, inga reserver av personal och andra tillgångar. Alla måste därför, precis som vid ett enskilt löpande band, arbeta felfritt i den takt som hela kedjan håller. Det gör det lättare att maximera utvinningen av arbetskraft ur varje arbetare.

Men produktionssättet är samtidigt mycket sårbart. En facklig aktion någonstans längs produktionskedjan kan lamslå hela processen. Den främsta förutsättningen för den magra produktionen är därför splittrade och försvagade arbetarkollektiv.

Modellen är också känslig för andra störningar som tekniska avbrott, sjukfrånvaro eller svängningar i efterfrågan. Outsourcing av delar produktionen gör det möjligt att förskjuta anpassningen till sviktande konjunkturer till underlydande vasallföretag. Underleverantörerna får bära en stor del av kostnaderna för neddragen produktion.

Ledarna för de största industrikoncernerna i Europa hade alltså starka skäl att främja den så kallade flexibiliteten hos små och medelstora företag. Men de hade ingen avsikt att stanna där.

Storföretagen efterfrågade rörliga arbetstider och tillfälliga anställningskontrakt även för egen del. Då skulle det bli möjligt att löpande anpassa personalstyrkan efter det japanska föredömet: aldrig något överskott, aldrig något andrum, tvärtom en konstant dimensionering kring 90 procent av det aktuella behovet. Med tillgång till deltidare, timanställda, säsongsarbetare, bemanningspersonal och annan flexibel arbetskraft skulle det bli möjligt att hantera störningar och produktionssvängningar utan tillgång till permanenta reserver i den egna organisationen. Arbetskraften skulle i varje tiondels sekund nyttjas maximalt. Det minskade emellertid utrymmet för vidareutbildning av personalen. De fasta anställningarna måste därför, förklarade European Round Table, ersättas av ett system för ”livslångt lärande”[13], det vill säga återkommande arbetslöshet med individuellt ansvar för uppdatering av kompetensen. Företagen skulle få möjlighet att smidigt ersätta anställda som fysiskt eller intellektuellt förbrukats med nya, friska krafter.

Det var i detta system betydelsefullt att få tillgång till kvalificerad arbetskraft från främmande länder, skrev företagsledarna. Migranter behövdes också för alla de enkla tjänster och tunga och smutsiga jobb som medborgarna i unionen ogärna befattade sig med. Utbildad arbetskraft fanns att tillgå i Östeuropa, och i Afrika väntade miljoner på att få tillträde till den västeuropeiska arbetsmarknaden, påpekade Round Table-direktörerna i en rapport. De utgjorde en viktig arbetskraftsreserv, lämpad för okvalificerade arbeten i den lågproduktiva sektorn. Men invandringen kunde leda till sociala spänningar. Det gällde därför ”att erbjuda sysselsättningsmöjligheter i Västeuropa som inte förutsätter permanent utflyttning (till exempel projektanknutna tillfälliga anställningar, säsongsarbeten och pendling över gränserna)”.[14]

Programmet tar form

1. Åtstramning av de offentliga utgifterna – och en förskjutning från sociala åtaganden till subventioner av privata affärer.

2. Utveckling av en förslummad låglönesektor med hjälp av avregleringar, skatteavdrag och annat understöd.

3. En allmän uppluckring av de bestämmelser i lagar och avtal som hindrat ett fritt utnyttjande av arbetskraften.

4. Import av tillfällig arbetskraft utan politiska, fackliga och sociala rättigheter.

Så  reste storföretagen sina krav i början av 1980-talet, och efter dessa linjer arbetade kommissionen i Bryssel för strukturella reformer av unionens ekonomi.

I maj 1984 talade kommissionens  vice ordförande Étienne Davignon om ett nytt samförstånd i Europa kring nödvändigheten att ”minska statens inflytande och återvända till större flexibilitet”.[15] 1985 presenterade kommissionen – i nära samarbete med European Round Table – en plan för en gränslös inre marknad. Med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital skulle storföretagen i unionen frigöras ur efterkrigstidens nationella regelverk.

”I den inre marknadens namn har vi fått saker gjorda som vi aldrig ens vågat drömma om”, förklarade en rådgivare vid Belgiens finansdepartement.[16] Den fria marknadens ideal blev med ens överordnade nationella regleringar och fackliga rättigheter. Dumpning av löner och arbetsvillkor följde med nya regler för offentliga upphandlingar, och EG-domstolen undergrävde fackföreningarnas möjligheter att ingripa mot utländska åkerier, byggföretag och bemanningsbolag som struntade i lokala kollektivavtal.

Nästa stora steg var valutaunionen, EMU, som började ta form vid mitten av 1990-talet. ”EMU:s allra största värde för näringslivet är kanske det faktum att nationella regeringar får ett externt tryck att vidtaga nödvändiga men inte alltid populära åtgärder”, förklarade ABB-chefen Percy Barnevik.[17] Konvergenskraven medförde restriktioner för de offentliga utgifterna, och med en gemensam valuta blev det omöjligt att justera kostnadsläget i ett land med hjälp av växelkursen. Obalanser inom unionen skulle i stället tvinga fram anpassningar av löner, anställningsvillkor och sociala rättigheter. Kommissionen förordade 1995 ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”,  brysselska för lägre löner för lågavlönade. I detta syfte skulle medlemsländerna inleda ”en översyn av de sociala bidragssystem som fungerar som ett underförstått golv för lönerna”.[18]

Konvergenskraven i valutaunionen hade ingen vetenskaplig grund, konstaterade European Round Table i en rapport publicerad efter en gemensam konferens med kommissionen 1996. Men de tvingade regeringarna att genomföra nödvändiga åtgärder och mäta sig med varandra. Det var deras värde, hette det. Liknande måttstockar skulle införas på andra områden inom EU för att påskynda liberaliseringen av arbetslivet och stärka företagens konkurrenskraft.[19]

Vid toppmöte efter toppmöte betonade ministerrådet vikten av strukturreformer inom arbetslivet. Där unionen ännu saknade formell möjlighet att ingripa skulle benchmarking, återkommande jämförelser av medlemsländernas prestationer, påskynda utvecklingen.

Stabilitets- och tillväxtpakten från 1997 skulle säkra fortsatt återhållsamhet med de offentliga utgifterna när euron införts, men stora medlemsstater som Tyskland och Frankrike satte sig för egen del över reglerna. Nya instrument har sedan dess introducerats för att stärka samordningen av den ekonomiska politiken.

Vid EU-toppmötet i Lissabon 2000 föresatte sig ministrarna att på tio år göra unionen till “världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”.[20]  En högnivågrupp inom EU konstaterade 2004 belåtet att flera regeringar “sökt undanröja hinder för anställning av lågavlönade arbetare” och “tillåtit en tillväxt av tillfälliga anställningar”.[21]

Men på det hela taget ansåg EU-tjänstemän och företagsledare att det gick alltför trögt med Lissabonstrategin. Med en så kallad grönbok om arbetsrätten gjorde kommissionen 2006 ett försök att få fart på arbetet. Tanken var att “den traditionella modellen” för anställningsförhållanden, socialförsäkringar och annat blivit överspelad.[22]

Till att börja med var det underförstått att förslumningen av arbetsmarknaden inte skulle beröra kärnan av fast anställda i storföretagen. Men nu beklagade kommissionen “segmenteringen”, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft. Problemet var inte villkoren för B-laget på arbetsmarknaden, utan det faktum att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets “flexibilitet”:

“Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”[23]

Kommissionen aviserade därför ett nytt steg i avregleringen av arbetslivet. Nu skulle också villkoren för kärnan av fast anställda heltidare flexibiliseras. Det var en utveckling i USA:s och Storbritanniens riktning, men de styrande i EU framställde inte saken så. De lockade i stället med en nordisk modell, en förening av marknadens nya flexibilitet och välfärdsstatens traditionella trygghet, flexicurity.

Denna förmenta medelväg lanserades just som de nordiska länderna – med Bryssels hjälp – baxades ur välfärdsstatens trygghetssystem. De återgick till det tidiga 1900-talets arbetslinje, där huvudsaken var att disciplinera de arbetslösa och förmå dem att skruva ner anspråken på löner och arbetsvillkor.

Flexicurity

Tidskriften Time skrev entusiastiskt om hur Danmark tog efter det amerikanska workfare-systemet. Arbetslösa som tvingas jobba ihop till socialbidraget skulle lära sig läxan: det gällde nu att ”arbeta hårdare och längre utan någon höjning av lönen och med betydligt sämre trygghet än tidigare”.[24]

I Tyskland lät sig en rödgrön regering ledd av förbundskansler Gerhard Schröder inspireras av den svenska socialdemokratiska regeringens politik efter den ekonomiska kraschen i början av 1990-talet: budgetbalans, skärpta villkor för socialförsäkringarna och avregleringar av arbetsmarknaden skulle få fart på tillväxten.[25]

Förbundsdagen införde 2003 en bortre gräns för arbetslöshetsersättningen på 12 månader. Därefter hänvisades arbetslösa oavsett tidigare inkomst till socialbidrag. Företagen fick möjlighet att förvägra ny personal fast anställning i upp till två år, och en ny typ av låglönejobb introducerades på arbetsmarknaden, så kallade minijobb utan skatt på inkomster upp till omkring 4 000 kronor i månaden och utan fullgoda  avsättningar till pensionen.

Inom tio år försörjde sig 7,5 miljoner tyskar, var tionde vuxen, på minijobb. De flesta kvinnor. Timlönen ligger i tre av fyra fall under 80 kronor. Arbetslösheten minskade men det totala antalet arbetade timmar i ekonomin steg inte. Fast anställda på heltid sades upp och ersattes av timanställda minijobbare. 1985 hade bara 3 procent av de arbetande i Tyskland tidsbegränsade anställningar. 2005 var siffran 14 procent – och bland unga upp till 30 år 42 procent [26] Samtidigt sjönk den fackliga organisationsgraden och företagen fick större möjligheter att lokalt frångå centrala avtal. Tyskland utvecklade den näst högsta andelen lågavlönade i hela EU – medan regeringen sänkte skatten för de välbeställda.[27]

Diktaten från trojkan

Några år senare, när Grekland, Irland, Spanien, Portugal och andra länder drogs ner i eurokrisen, blev de tyska budgetåtstramningarna och strukturreformerna rättesnöre. Under det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 fräschades Lissabonstrategin upp för en nystart följande år. Tempot arbetet skulle drivas upp, bland annat när det gällde reformer av arbetsmarknaderna, förklarade den ansvariga tjänstemannen vid kommissionen. Men ”inga radikala förändringar” av programmet var aktuella. Det var framtoningen som behövde justeras: ”Om vi hade varit ett privat företag hade vi anlitat ett PR-företag och frågat ‘Hur ger vi den här produkten ett nytt varumärke?'”[28]

De planerade strukturreformerna blev i den nya Europa 2020-strategin, antagen i juni 2010, inbakade i ”en ny berättelse” om den gröna, smarta unionen, och till hösten introducerades ett nytt instrument för att påskynda projektet: den europeiska ”planeringsterminen”. Samordningen av den ekonomiska politiken, som genom europrojektet redan påbörjats, skulle förstärkas genom en mer detaljerad, kontinuerlig övervakning av medlemsstaterna. Tjänstemännen i Bryssel granskar numera varje nationell budget och utfärdar rekommendationer. Normalt har regeringarna ingen skyldighet att rätta sig efter förslagen – knappt en femtedel av dem verkställs.[29] Men för de länder i unionens periferi som råkat illa ut i eurokrisen är rättsläget annorlunda. Efter den så kallade sexpacken, ett paket nya förordningar och direktiv, har EU-organen fått större befogenheter att straffa länder som inte uppfyller kraven för budgetåtstramning i unionens stabilitets- och tillväxtpakt. I februari 2016 hotade kommissionen för första gången med ett formellt veto mot ett medlemslands budget. Den nya vänsterregeringen i Portugal hade inte visat sig villig att genomföra påbjudna reformer av sin ekonomi, hette det. Därför insisterade tjänstemännen i Bryssel på att det planerade budgetunderskottet för året inte får överstiga maxgränsen 3 procent av BNP. De styrande i Lissabon inkom inom ett dygn med ytterligare 135 miljoner euro i besparingar.[30]

Eurokrisen öppnade rikliga möjligheter till utpressning. Vid kalabaliken 2010 riskerade europeiska storbanker miljardförluster i Grekland. Trojkan, det vill säga Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och kommissionen i Bryssel, skyndade till för att, som det hette, hjälpa grekerna. Nödlånen gick raka vägen till de privata fordringsägarna, som således med allmänna medel räddades ur knipan. Samma finansiella operation försämrade Greklands möjligheter att tilltvinga sig skuldlättnader. Tidigare omfattades 90 procent av landets lån av nationell lagstiftning. Då var utsikterna till eftergifter i omförhandlingar med de utländska bankerna goda. I samma stund som regeringen i Aten lät trojkan ta över fordringarna krympte öppningen. ”Det är som att vända sig till lånehajen hos maffian för att betala igen ett handlån från mormor”, sammanfattade en krönikör i Financial Times.[31] Trojkan kunde påbjuda omfattande sociala nedskärningar, utförsäljningar av landets tillgångar och avregleringar av arbetsmarknaden. Kollektivavtalen sattes åt sidan, lönerna sänktes genom statliga påbud med över en femtedel och unga anställda blev undantagna från reglerna för arbetstid, vila och semestrar.[32]

Liknande diktat och hot om diktat påskyndade förslumningen av arbetslivet i flera krisländer. I Spanien kunde regeringen med hänvisning till krisen och påbuden från Bryssel sänka de statsanställdas löner, försämra pensionerna, underlätta uppsägningar, inskränka arbetslöshetsersättningen, införa tidsbegränsade anställningar och underminera kollektivavtalen. Avtal på företagsnivå går numera före centrala, och avtalen upphör att gälla efter ett år, om parterna inte kan komma överens. Ett företag har också rätt att göra avsteg från kollektivavtalet med hänvisning till ekonomiska, tekniska eller konkurrensmässiga omständigheter. Strejkande arbetare har efter en ändring i strafflagen dömts till fleråriga fängelsestraff.[33]

Bryssel

I EU-kvarteren i Bryssel är det svårt att bland dragväskor och laptopportföljer skönja några spår av den pågående utvecklingen. EU-byggnaderna kring Espace Léopold och Place Schuman är utsmyckade med ljusbilder och plakat med sociala budskap. Innehåll och form påminner om den globala rättviserörelsens banderoller. Stop Poverty Now! kan EU-kommissionen utropa på en reklampelare som sträcker sig 14 våningar upp i himlen.[34] I kolossens inre, bakom en fasad som utesluter all insyn, räknar tjänstemän på nya sociala sparpaket, och i källaren, nära garage och sopcontainrar, byter städarna från Marocko om för nästa arbetspass. 140 rum för var och en på tre timmar. Det är betinget efter senaste upphandlingen.

I närheten har BusinessEurope, sammanslutningen av arbetsgivarföreningar, sitt högkvarter. Här är det liv i korridorerna, här skyndar lobbyister ut genom glasdörrarna med förslag till nya formuleringar av artikel 2.1 i något utkast till direktiv från kommissionen. Jag försöker få en intervju med Jens Hedström, Svenskt Näringslivs företrädare i organisationen. Han mejlar till en medarbetare: ”När jag nu googlat Mikael Nyberg författare framkommer sådant som gör att jag vill avstå. Vad säger du?” Det blir ingen intervju.

Hotellet är ett antal lägenheter i en trappuppgång. Ingen personal, inga gemensamma utrymmen, inte ens en neonskylt vid entrén. Enkelt och billigt. Frukost på ett kafé tvärs över gatan.

Strax intill pågår bygget av ett nytt hus. Arbetarna är från Polen. Jag såg dem som svarta siluetter mot grå himmel vid halv sju på morgonen. Nu packar de ihop. Klockan är strax sex.

Jag fumlar med portkoden när en äldre man ansluter. Han ber mig släppa in honom.

– I live here, säger han.

Brytningen låter bekant. Han är svensk.

– Du tillhör det resande EU-sällskapet?

– Ja, jag företräder Svenskt Näringsliv i ekonomiska och sociala kommittén.

– Det var värst, säger jag.

– Är det hemskt på något vis?

– Jag blev bara överraskad.

Världen är liten i Bryssel. Vi följs åt uppför den knarrande trappan. Han har rummet intill mitt.

– Jag brukar bo här under min tjänstgöring i stan, säger han. Ett oerhört prisvärt boende.

Ingen intervju men ett kort samtal i dunklet i ett trapphus. Han är ordförande för Almega Tjänsteföretagen. Ledamot av styrelsen för Svenskt Näringsliv. Namn: Erik Svensson.

Det är kinkigt för arbetsgivarorganen med alla nya företag som följer med privat outsourcing och offentlig upphandling, berättar han.

– Du vet, det är många som startar flyktingboenden numera. De vänder sig till oss och vill bli medlemmar. Men vi är lite betänksamma. Vi har ju haft problem med lycksökare som startat friskolor och annat. Det förstör för hela branschen, och till sist kanske politikerna ingriper. Det vill vi ju inte. Vi vill att den privata företagsamheten ska växa. Därför ställer vi krav på att de nya medlemmarna ska ha kollektivavtal. Det är en kvalitetsgaranti.

Han är företagskonsult med 30 års erfarenhet. Managementtrenderna tror han inte mycket på.

– Det bästa brukar vara lite sunt förnuft.

LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, gav honom i uppdrag att röja upp i LRF Media som gått med stora förluster i flera år.

– Du är en räknenisse, säger jag.

– Ja, men jag tycker nog att jag hade en god relation till de anställda. Man måste ha ett hjärta också.

Han visar med handen var det sitter.

På nätet hittar jag ett diagram som avslöjar de fackliga organisationernas försvagning i den ekonomiska krisen. I de rikare medlemsländerna med undantag för Storbritannien täcker kollektivavtal fortfarande merparten av arbetsmarknaden, men i Östeuropa och Sydeuropa har utvecklingen i flera länder varit dramatisk. I Rumänien sjönk täckningsgraden från nästan 100 procent 2008 till knappt 35 procent 2013, i Grekland från 85 till 40 procent och i Spanien från 80 till drygt 55 procent. I Baltikum, Polen och andra östeuropeiska länder där kollektivavtalen redan från början hade en begränsad omfattning fortsatte nedgången.[35]

Men i Bryssel talar Erik Svenssons kollegor på BusinessEurope och företrädare för kommissionen om att få fart på den ”sociala dialogen”, det vill säga samarbetet med de fackliga organisationerna. Jacques Delors var på sin tid angelägen om att involvera  fackföreningarna i utvecklingen av den inre marknaden. Kommissionens nuvarande ordförande Jean-Claude Juncker ämnar återuppta arbetet: ”mitt mål är att minska klyftan mellan EU & vanliga människor”, twittrar han.[36]

De centrala fackliga organen ska engageras Europa 2020-programmet. ”Vi behöver en gemensam vision med våra sociala partner om de utmaningar vi står inför”, säger Emma Mercegaglia, ordförande för BusinessEurope, ”särskilt när det gäller arbetsmarknaderna. Fackföreningarna måste inse att Europas företag möter en hård global konkurrens, och att endast förbättrad konkurrenskraft tillåter oss att hålla Europas sociala modell levande.”[37]

I ett dokument kallat Future of Social Europe preciserar BusinessEurope sin vision.  Minimilöner och sociala avgifter ska sänkas, regelverken kring arbetet bli lösare, ”ett brett utbud av olika anställningskontrakt” tillåtas och bidragssystemen förändras så att det lönar sig att arbeta. Övervakningen och samordningen i den europeiska planeringsterminen ska bli striktare och ”fungera som en katalysator för åtgärder på det nationella planet”: ”EU bör fokusera på skapa ett samförstånd kring ett europeiskt ramverk för nationella arbetsmarknadsreformer”.[38]

Arbetskraftens rörlighet ska öka och kvalificerad personal rekryteras från andra världsdelar. Organisationen beklagar att familjeåterföreningar stått för upp till hälften av all invandring till unionen: ”EU:s migrationspolitik bör bättre anpassas till de allmänna arbetskraftsbehoven i Europa.”[39]

I fetstil efterlyser företrädarna för den europeiska företagsamheten vidare behovet av ”fortsatta och intensifierade reformer av pensioner och sjukvårdssystem … för att säkra hållbarhet, lämplighet och solidaritet mellan generationerna”, en omskrivning för nedskärningar och privatiseringar. De centrala EU-organen ska ingripa mot trygghetssystem som ”bidrar till framväxten av makroekonomiska obalanser”.[40]

För att rädda välfärden måste konkurrenskraften säkras, och för att säkra konkurrenskraften måste välfärden avvecklas. Så utvecklar sig den sociala dialogen medan ljustavlan utanför EU-parlamentet visar glada ungdomar på väg in i det nya Europa.

Längs Rue Belliard, huvudgatan som löper förbi Parc Léopold, öppnar sig ett hål i raden av hus. Tre byggnadsarbetare anlägger en ny husgrund. De arbetar för hand med skottkärra och spade nere i gropen. Jag hälsar på en av dem, men vi har inget gemensamt språk och de har bråttom. De kommer från Rumänien. Så mycket förstår jag. De arbetar i ett annat Bryssel, de lastar grus och sten i de bärande strukturerna.

Mikael Nyberg, ur broschyren Mer eller mindre union, Folkrörelsen Nej till EU, augusti 2016

NOTER

[1]  Corporate Europe Observatory: Brussels the EU quarter, Explore the corporate lobbying paradise, s. 9.

[2]  Andrew Gavin Marshall: How the European Round Table of Industrialists came to wage class war on Europe, State of Power 2014, Transnational Institute, s. 5f, http://www.tni.org/sites/www.tni.org/files/download/state_of_europe_chapter.pdf

[3]  European Round Table of Industrialists: ERT’s Vision for a Competitive Europe in 2025 with recommendations for policy action, Brussels February 2010, s. i, http://www.ert.eu/sites/ert/files/generated/files/document/ert_vision_report_final_2010.pdf

[4]  European Round Table of Industrialists: ERT’s Vision for a Competitive Europe in 2025 with recommendations for policy action, Brussels February 2010, s. 1.

[5]  European Round Table of Industrialists: ERT’s Vision for a Competitive Europe in 2025 with recommendations for policy action, Brussels February 2010, s. 5, 10.

[6]  Andrew Gavin Marshall: How the European Round Table of Industrialists came to wage class war on Europe, State of Power 2014, Transnational Institute, s. 3, http://www.tni.org/sites/www.tni.org/files/download/state_of_europe_chapter.pdf

[7]  Newsweek 830328.

[8]  ERT: European Labour Markets, 1989.

[9]  ERT: Beating the Crisis, 1993, s. 16.

[10] ERT: Beating the Crisis, 1993, s. 15f, European Labour Markets, 1989.

[11] Kommissionen for de Europaeiske Faellesskaber: Vaekst, Konkurrenceevne, Beskaeftigelse, Udfordringer og Veje ind i det 21 århundrede, 1993, s. 17f, 46, 116, 151, 167.

[12] European Round Table: European Competitiveness, 1994, s. 6.

[13] ERT: Lifelong Learning. Developing Europe’s Future Capability. The Role of Industry- University Cooperation, 1992.

[14] ERT: European Labour Markets. Employment Policies in Europe for the 1990’s, 1989, s. 49, ERT: Reshaping Europe, 1991, s. 57.

[15] Stephen Gill: American Hegemony and the Trilateral Commission, Cambridge University Press 1991, s. 193.

[16] Financial Times 910625.

[17] Dagens Nyheter 950710.

[18] Europeiska kommissionen: Den europeiska strategin för sysselsättning: nya framsteg och perspektiv, 1995, s 23. Jfr European Commission: Growth, Competitiveness, Employment, 1993, s 85 ff.

[19] ERT: Benchmarking for Policy-Makers. The Way to Competitiveness, Growth and Job Creation, 1996.

[20] Europeiska rådet 23 och 24 mars 2000, Lissabon, Ordförandeskapets slutsatser, http://www.europarl.europa.eu/summits/lis1_sv.htm

[21] Facing the Challenge. The Lisbon Strategy for growth and employment. Report from the High-Level Group chaired by Wim Kok, November 2004, s. 10f.

[22] Europeiska kommissionen: En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar, grönbok, 2006, s. 5.

[23] A.a., s. 9.

[24] Time 051003.

[25] Financial Times 041020.

[26] Transportarbetaren 140430, http://www.transport.se/Transportarbetaren/Start/EUropa/Tyskland/Skattefria-jobb-ar-kvinnofallor/, Arbetet 130426, http://arbetet.se/2013/04/26/otrygghet-priset-for-uppsvinget/, Financial Times 061027.

[27] Financial Times 041229, 131228.

[28] Gerard De Graaf, intervju, EurActiv 090624, http://www.euractiv.com/section/eu-priorities-2020/news/eu-seeks-new-narrative-for-growth-and-jobs-strategy/.

[29] EurActiv 140627, http://www.euractiv.com/section/euro-finance/news/study-eu-countries-not-interested-in-the-commission-s-economic-recommendations/

[30] Financial Times 160205, 160206.

[31] John Dizard, Financial Times 101122.

[32] Niklas Bruun: Social Policy and Labour Law during Austerity in the European Unionen, Sieps, European Policy Analysis, 2015:2, s. 7ff.

[33] EU & Facket, Nyhetsbrev för Folkrörelsen Nej till EU:s fackliga nätverk, nr 70, maj 2015, s. 15.

[34] http://nedlyonhistreadly.blogspot.se/2010/11/brussels-to-leuven.html

[35] EurActiv 150306, http://www.euractiv.com/section/social-europe-jobs/news/commission-seeks-to-revive-battered-social-dialogue/

[36] EurActiv 150306, http://www.euractiv.com/section/social-europe-jobs/news/commission-seeks-to-revive-battered-social-dialogue/

[37] EurActiv 150306, http://www.euractiv.com/section/social-europe-jobs/news/commission-seeks-to-revive-battered-social-dialogue/

[38] Business Europe: Future of Social Europe, Challenges and the Way Ahead, November 2014, s 7, 9, 13, http://www.businesseurope.eu/Content/default.asp?pageid=568&docid=33574

[39] Business Europe: Future of Social Europe, Challenges and the Way Ahead, November 2014, s 12, http://www.businesseurope.eu/Content/default.asp?pageid=568&docid=33574

[40] Business Europe: Future of Social Europe, Challenges and the Way Ahead, November 2014, s 12, http://www.businesseurope.eu/Content/default.asp?pageid=568&docid=33574

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook94Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone