USA:s regering har låtit kartlägga Afghanistans råvarutillgångar. Fyndigheter värda 1 000 miljarder dollar finns att utvinna. Avtal har också slutits om en strategisk gasledning genom landet. USA engagerar sina förbundna i jakten på jordens kvarvarande reserver av fossilt bränsle. Det är sådant Carl Bildt och Maud Olofsson reser till Washington att tala om medan miljöministern förbereder klimatförhandlingar. En artikel i Aftonbladet 19 februari 2010.
VITALA VÄRDEN står på spel i Afghanistan, meddelade president Hamid Karzai nyligen:
– Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, sitter på mineral- och petroleumreserver värda uppskattningsvis 1 000 miljarder dollar.
För beräkningen står den amerikanska regeringens organ för geologiska undersökningar. Till en kostnad av 17 miljoner dollar har USA i flera år kartlagt Afghanistans tillgångar.
Ängslan över tillförseln av strategiska råvaror var påtaglig redan när USA gick till krig i Vietnam. Då var bilarna ännu förhållandevis enkla konstruktioner. Idag kan en bil innehålla upp till 39 olika mineraler, varav flera sällsynta. På samma sätt med mobiltelefoner och andra nymodigheter: de kräver ofta råvaror som bara går att utvinna på enstaka platser på jorden. USA:s nationella forskningsråd varnar för att detta kan ”utsätta en rad industrier i USA för politiska, ekonomiska och andra risker”.
I ängslans epicentrum är oljan och naturgasen. Just som miljöminister Andreas Carlgren förberedde sig för klimattoppmötet i Köpenhamn for Maud Olofsson och Carl Bildt till Washington för att å EU:s vägnar tala om energisäkerheten, det vill säga tillförseln av bränsle till en bensinångande rikevärldskapitalism.
De två parterna bildade ett organ för samråd i energifrågor, EU-US Energy Council. Maud Olofsson lanserade projektet som en räddning ur klimatkrisen med ”ett klart fokus på affärsmöjligheter”. Det talades om biobränslen, koldioxidlagring och kärnkraft.
Men Richard Morningstar, Hillary Clintons sändebud för euroasiatisk energi, angav utgångspunkten: inte klimathotet utan energisäkerheten. USA och EU ska samordna sina strävanden, ”i synnerhet pipelinepolitiken i Kaukasus och Centralasien”.
Parterna har föresatt sig att främja ”öppna, stabila och icke-diskriminerande globala energimarknader”, det vill säga fri tillgång för de egna olje- och energibolagen till kvarvarande reserver av fossilt bränsle. USA och EU ska också, heter det, göra transportvägar och annan infrastruktur säkrare.
Dessa omsorger om fossilkapitalismens drivmedel avtecknar sig inte i nyhetsinslagen om Afghanistan och andra konflikthärdar. Där handlar det om krig mot terrorism och insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Pipelinepolitiken och jakten efter de begärliga råvarorna löper vidare i det fördolda.
I somras drog EU med USA:s tillskyndan igång bygget av en 330 mil lång gasledning från Kaspiska havet över Turkiet upp genom Centraleuropa. Nabucco, som projektet kallas, syftar till att minska unionens beroende av rysk naturgas och ryska rörledningar. Men det är osäkert om det går att fylla ledningen men kalkylerad mängd råvara. Turkmenistan, den tilltänkta storleverantören, exporterar redan gas till Ryssland och invigde nyss en ledning till Kina.
Det naturliga vore att fylla rören med gas från Iran, men det är inte aktuellt, slår ambassadör Morningstar fast: ”… vi har inga planer på medverkan från Iran i detta projekt nu eller i framtiden”. Så länge Iran liksom tidigare Irak ställer till förtret för USA i Mellanöstern ska den ekonomiska blockaden bestå.
Iran saknar inte alternativ. Olja går till Indien och Kina, och en gasledning till centrala Pakistan – och kanske vidare till Indien – är kontrakterad. USA ser i detta ett strategiskt hot. Ett skäl för avtalet med Indien 2005 om kärnenergin var just att minska det indiska intresset för import av bränsle från Iran.
USA har också aktualiserat planerna på en gasledning från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan och Indien, ett projekt som talibanregeringen i Kabul tackade nej till i augusti 2001 efter förhandlingar med amerikanska Unocal. USA har i Afghanistan ”grundläggande strategiska intressen” som sträcker sig långt utöver kampen mot terrorismen, förklarade USA:s biträdande utrikesminister Richard Bouchner när ett avtal om ledningen till slut kom till stånd i juni 2008.
1999 genomdrev USA en utvidning av Natos uppgifter. De allierade ska nu inte bistå varandra militärt bara vid angrepp utifrån utan också vid ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförseln av vitala resurser”.
Under denna flagg krigar fredsfrämjarna i Mazar-i-Sharif.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 19 februari 2010
