Marknadslösningar passar infrastruktur och andra handfasta branscher men inte ”mjuka” verksamheter som vård och skola. Så lyder ett vanligt argument. Det tar bara hänsyn till vad som produceras, inte villkoren för de anställda. Det avslöjar också en okunskap om konkurrensutsättningens följder inom till exempel järnvägen. Ledare i Clarté 1/2013.
VISST, MARKNADSLÖSNINGAR passar infrastruktur och andra handfasta branscher men inte ”mjuka” verksamheter som vård och skola. Så lyder ett vanligt men förrädiskt argument.
Det tar bara hänsyn till vad som produceras, inte till villkoren för de anställda. Det bygger också på okunskap om konkurrensutsättningens följder inom till exempel järnvägen.
Hjulet och rälen hänger ihop. Det fick personalen hos Statens Järnvägar lära sig förr. Tågtrafiken och spåren är ett enhetligt tekniskt system som kräver samordning och planering.
Men 1988 bestämde politikerna att hjulet och rälen skulle skiljas åt. Ansvaret för trafiken lades på ett håll, skötseln av banorna på ett annat. Den spårbundna trafiken i landet skulle öppnas för konkurrens.
Operationen lanserades som en utveckling bort från ineffektiv byråkrati. Marknaden skulle föra oss in i framtiden.
I själva verket återvände Sverige som första land i Europa till 1800-talets modell för järnvägen: ett marknadskaos där enskilda företags jäkt efter snabb avkastning förstör samordning och planering och hämmar tågtrafikens utveckling.
Det är den främsta förklaringen till de prövningar tågresenärerna i Sverige utsätts för idag. Och till förslumningen av arbetsvillkoren inom den spårbundna trafiken.
Hur gick det med byråkratin? Den växte. Från 2002 till 2009 ökade de ”indirekta kostnaderna” för drift och underhåll med 135 procent, mer än en fördubbling. Fler och fler sitter på kontoren och räknar på kontrakt, tvistar med entreprenörer om debiteringar och försöker få ordning på trafik och spårarbete i ett gytter av operatörer. Färre och färre är ute i spåren och gör det som måste göras för att tågen ska gå i tid med god säkerhet och komfort för resenärerna.
Järnvägen behöver på nytt ”enhetliggöras”, som det hette vid förra sekelskiftet. Den kräver planhushållning i någon form. Det är en nödvändig – men inte tillräcklig – förutsättning för bra tågtrafik.
En funktionell planering kan tjäna olika intressen och vara mer eller mindre väl genomtänkt. De anställda inom järnvägen var länge underkastade en militär befälsordning, och politikerna och de högre cheferna strävade efter att hämma tågtrafiken till förmån för bilar, lastbilar och bussar.
Vi har gått från planmässig nedläggning av järnvägar till marknadsmässigt sönderfall. Nu behöver vi en planmässig utveckling av den spårbundna trafiken. Liksom av vården, skolan och andra nyttigheter.
Det handlar inte bara om privatiserade offentliga tjänster. Motsättningen mellan samhällelig produktion och privat tillägnelse blir i den sena kapitalismen alltmer påtaglig. Den tränger fram i arbetslöshetstalen, den dånar i halterna av koldioxid i atmosfären. Det är dags att lämna den systematiska dumheten.
Mikael Nyberg, Clarté nr 1/2013
