Kvinnor är exportvara. Världens största sjuksköterskeexportör är Filippinerna. Kvinnor reser över jordklotet till tillfälliga arbetstillstånd, långa arbetsdagar och dumpade löner. Hårdare regler för invandring förvärrar läget. En artikel i Clarté nr 1/2017.
DET ÄR INTE BRIST på vårdpersonal i Sverige. Det är brist på anställningar med bra lön och drägliga arbetsvillkor. Landstingen litar alltmer till inhyrd personal för att lösa de kriser som uppstår när vårdarbetare flyr sjukhus och vårdhem. Bemanningsföretag från utlandet har därför börjat söka sig till den svenska marknaden. Hittills har det varit trassligt med språket och bristande kvalifikationer. Till det kommer fackliga protester mot dumpade löner, obefintliga sjukersättningar och allmänt skumrask.
Men handeln med personal för vård och omsorg en stor och växande internationell marknad. Över 20 000 av Afrikas läkare och sjuksköterskor försvinner varje år. Det finns fler läkare från Sierra Leone i Chicago än i hela Sierra Leone, fler från Malawi i Manchester än i Malawi. Var tredje läkare i Storbritannien kommer från utlandet, var fjärde i USA och Sverige.
Marknaden har två förutsättningar: en periferi som trots många otillfredsställda behov tillhandahåller ett marknadsmässigt överskott av arbetskraft, och ett centrum som efterfrågar växande mängder billiga, utbytbara lönearbetare, i synnerhet kvinnor. Forskaren Salimah Viliani har kartlagt handeln med vårdpersonal mellan Nordamerika och Filippinerna. Lösgörandet av marknadens krafter har fått både utbudet och efterfrågan att öka, och i en medveten statlig politik har migrationen letts över från permanent utflyttning till tillfälliga, osäkra anställningar i utlandet.
I början av 1960-talet övergav Filippinerna strävan efter en självständig industriell utveckling. Bakom skiftet låg påtryckningar från USA och det inhemska kapital som litade till export av råvaror och jordbruksprodukter. Samma klasskrafter främjade utvecklingen av en ny exportvara: arbetskraft. Fler än var tionde medborgare arbetar i dag i utlandet, oftast på tillfälliga kontrakt.
De flesta migranterna är kvinnor och många jobbar i vården. Filippinerna är världens största exportör av sjuksköterskor. Utländska bemanningsföretag finns på plats, biståndspengar går till förberedande kurser, och de privata vårdutbildningarna har blivit storindustri.
Branschen expanderade kraftigt när USA vidgade invandringskvoten för vårdpersonal 1999. Tidigare kontrakterade sig några tusen sjuksköterskor om året för arbete utomlands. Nu steg antalet till över 10 000. Lönen utomlands kunde vara 20 gånger så hög som i hemlandet. Det blev brist på läkare och sjuksköterskor i fattigare provinser, och många sjukhus på landsbygden fick läggas ner.
Migrationen utvecklades parallellt med en reorganisering av vården i mottagarländerna. Relativt allsidiga och självständiga arbeten styckades upp, fackliga rättigheter sköts åt sidan och de anställda maldes ner i vinstjäkt och byråkratiska styrsystem.
Sjuksköterskorna i USA hade tillkämpat sig en starkare ställning under 1970-talet, organiserat sig fackligt och tvingat fram avsteg från en tayloristisk arbetsorganisation med strikta hierarkier och starkt specialiserade sysslor. Men snart gick det mesta förlorat. Vårdkoncernerna gick till angrepp mot löner och arbetsvillkor för sjuksköterskorna, till övervägande del kvinnor. En ny, industriell arbetsorganisation bröt sönder kollektiven av yrkesarbetare. Vårdarbetet delades på nytt upp i specialiserade sysslor. Vissa sköterskor blev arbetsledare, andra tilldelades underordnade positioner och icke legitimerad personal anlitades för enklare uppgifter. Samtidigt ersatte vårdbolagen kollektivavtalens reglerade löner med individuell lönesättning och premiering av enskilda arbetslag.
Reorganiseringen skapade en marknad för lågavlönad, tillfälligt anställd personal. Tidigare hade migranter fått permanent uppehållstillstånd för att arbeta i vården i USA. Nu inledde landet en massiv import av vårdarbetare med tillfälliga arbets- och uppehållstillstånd. De flesta från Filippinerna.
Utvecklingen var liknande i Kanada. Under 1990-talet började politikerna karva i anslagen till den offentliga vården, och sjukhusen förpassade sparbetingen till personalen längst ner i organisationen. Ledningarna centraliserade kontrollen över arbetet, fråntog sköterskorna befogenheter och underordnade dem datoriserade styrsystem med standardtider för olika diagnoser och uppgifter. Patienterna på plats blev mer vårdkrävande eftersom de nu ofta skrevs ut i förtid. Samtidigt tunnade sjukhuscheferna ut bemanningen. De omvandlade heltidstjänster till deltider och tvingade sköterskor att flytta runt mellan olika avdelningar för att fylla uppkomna hål. Allt känns igen från New Public Management-erans svenska sjukvård.
Med obetald övertid, springluncher och tilltagande stress skulle vårdarbetarna ta sig igenom arbetsdagarna. Sjuksköterskorna strejkade, sökte jobb på andra sidan gränsen i USA eller valde arbetslöshet hellre än att riskera sin hälsa i en hälsovård fångad i en forcerad industrialiseringsprocess.
Något inhemskt överskott av vårdpersonal fanns inte att tillgå. Tvärtom hade politikerna i sina besparingsprogram krympt också utbildningen av sjuksköterskor. Bristen på personal blev därför svår. Lösning: import av arbetskraft. Kanada öppnade liksom USA sina gränser för fler utbildade sköterskor från Filippinerna och andra länder.
Tidigare hade inflödet av arbetskraft för det mesta varit förenat med permanent inflyttning, men från mitten av 1980-talet tog den tillfälliga migrationen över. Köparna på marknaden efterfrågade en foglig arbetskraft tillgänglig just-in-time. I detta syfte ändrade politikerna reglerna för invandringen. Företag och enskilda fick större möjligheter att anlita tillfällig arbetskraft från utlandet, och uppehållstillstånd knöts till ett specifikt jobb för en specifik arbetsgivare.
Det började med anställda i privata hushåll. För att få stanna i landet och återförenas med sina familjer måste de först arbeta i 24 månader i ett och samma hem. Tidigare var det vanligt att utländska hembiträden och barnflickor sade upp sig när de inte trivdes. De kunde söka något annat jobb i Kanada. Nu äventyrade de allt om de inte behagade sin värdfamilj.
2008 utsträckte politikerna systemet till kvalificerad arbetskraft efterfrågad av företag och offentliga institutioner. Studenter och högutbildade kan i dag få permanent uppehållstillstånd i Kanada – men bara under förutsättning att de arbetat i ett eller två år under regelverket för temporär arbetskraft från utlandet. Staten utlämnar migrantarbetarna åt privat godtycke. Köparen av arbetskraften får ett avgörande inflytande över utsikterna för sjuksköterskan från Filippinerna att stanna i landet. Den som aktiverar sig fackligt riskerar att åka ut.
Samma godtycke är flyktingar och arbetskraftsmigranter från länder utanför EU i dag utsatta för i Sverige. Sverigedemokraterna och deras följe av självutnämnda patrioter har drivit på. En arbetskraft utan rättigheter är resultatet. Landsting, kommuner, privata vårdföretag och rut-subventionerade familjer kommer att dra nytta av utbudet.
Reproduktionen av arbetskraften infogas i ett globalt apartheidsystem. Kvinnor från periferin tar hand om barn, gamla och sjuka i centrum, medan deras anhöriga lever utan dem i det land där de växte upp och fick sin utbildning. Upp till nio miljoner barn i Filippinerna har en mor eller far som jobbar i utlandet. Många saknar båda sina föräldrar. När mamman är borta tar en syster eller någon äldre kvinnlig släkting hand om de små. Hemhjälpen i metropolen väcker någon annans barn när det är dags att äta frukost och gå till skolan. Sätter på dem kläder, hjälper dem att borsta tänderna, skojar med dem, kramar dem, borstar deras hår. De egna är minnen av avsked och samtal via Skype.
Mikael Nyberg, Clarté nr 1/2017.
