PÅ NYTT är Percy Barnevik död och begraven.
En stroke avslutade hans liv, och en dag eller två virvlade lovorden runt som förr. En gigant har gått ur tiden, lät det, en av näringslivets största. Familjen Wallenberg bidrog med ett pressmeddelande. 23 år tidigare hade den avslutat hans affärsliv.
Det finns skäl att dröja vid hans bana. Den säger något om det svenska samhällets utveckling.
Järnvägsingenjören Per-Erik Olson, en gång chef för ASEA Transportation Systems i USA, berättade för mig om en av gigantens bedrifter: nedsläckningen den framgångsrika svenska tågtillverkningen.
Tillsammans med sin kollega Stig Johnsson hade Olson utvecklat en unik metod för att mäta den laterala kraft som frestar på hjul och skena när ett lok far fram i en kurva. Detta tekniska genombrott, ett samarbete mellan ASEA och SJ, gjorde den svenska järnvägsindustrin till en av de ledande i världen. Rc-loken drar fortfarande resenärer och gods i Sverige, och fram till år 2000 hade ASEA 100 procent av marknaden för eldrivna linjelok i USA. Med X2000 blev det möjligt att köra tåg i hög hastighet också på spår av äldre typ.
Men 1980 fick ASEA en ny verkställande direktör. Percy Barnevik stormade in med smattrande overheadpresentationer och djärva planer.
– Han gjorde många fina affärer men saknade varje teknisk grundbult, sammanfattade Per-Erik Olson. Han hade aldrig befattat sig med tekniska utvärderingar.
Percy Barneviks ingenjörskonst var den finansiella. Han köpte upp konkurrenter och införlivade rader av små och medelstora företag i koncernen. Börsvärdet femtonfaldigades på sju år, och 1987 gick ASEA samman med schweiziska Brown Boveri i ABB, en världsomspännande koncern med 180 000 anställda och den svenske storspelaren i ledningen.
I det nya Europa väntade ”strid på kniven över gränserna”, förklarade Barnevik, men ABB skulle tillhöra vinnarna. Han framhöll koncernens produktion av lok, vagnar, lokaltåg och signalsystem: ”Där har vi en livskraftig affärsgren, och vi anser oss vara nummer ett i världen.”1
Nya företag förvärvades i rasande takt.Ett av inköpen var kolkraftkoncernen Combustion Engineering med värmecentraler över hela USA. ”Så som oftast när det gäller Percy Barnevik var det en snabb historia”, skrev Svenska Dagbladet hösten 1989. ”Första kontakten med Combustion Engineerings VD, Charles E. Hugel, togs inte för mycket mer än sex veckor sedan över en kopp kaffe i New York.”2
Det var ett dyrköpt kaffe. Prislappen för det amerikanska företaget var 10 miljarder kronor, men kostnaderna skulle bli betydligt högre. Bolaget använde asbest i sin produktion. Skadeståndsanspråken i USA och omkostnaderna för de övriga företagsförvärven gjorde att ABB-koncernen höll på att gå omkull.
– Kistan var tom, berättade Per-Erik Olson. Det fanns inte ens pengar till lönerna. Då var Percy tvungen att plocka guldäpplen ur trädet för att sälja dem.
Han avyttrade värdefulla tillgångar för att frigöra kapital. Redan 1996 hade han parat ihop ABB Traction, koncernens tågenhet, med motsvarigheten hos tyska Daimler Benz i det gemensamma företaget Adtranz.
– Nu sålde han ABB:s del för en skitsumma, och Bombardier tog över alltihop två år senare, 2001.
Tågen var ”en bransch med stora visioner men små resultat”, skrev Barnevik senare i sina memoarer. Det var bråttom att sälja ”hela järnvägsrasket”.3
Han var en kapitalist utan större eget kapital, en byråkratkapitalist, en man som ur arbetarklass och småborgerlighet avancerat upp i finansaristokratins överskikt. Vid sidan om vd-poster och styrelseuppdrag var han ordförande för Wallenbergfamiljens investmentbolag Investor och medlem av Bilderberggruppen, European Round Table of Industrialists och andra exklusiva sammanslutningar för den transatlantiska borgerligheten. Men liksom Pehr G Gyllenhammar, den blågula företagsamhetens affischnamn under 1980-talet, var Percy Barnevik hjälplös när de kapitalstarka fann för gott att peta honom åt sidan.
Avslöjandet att han från ABB kvitterat ut en pension på 140 miljoner schweizerfranc, 930 miljoner kronor, väckte stor uppståndelse.
Peter Wallenberg hade som styrelseordförande undertecknat avtalet. Han hade också godkänt den olycksaliga USA-affären. Men något personligt ansvar ansåg han sig inte ha. För övrigt hade han ingen förståelse för allmänhetens upprördhet över ersättningarna inom näringslivet. ”A-kassan är den största fallskärmen vi har i landet”, förklarade han.4 Själv kvitterade han ut en årlig pension från Investor på 15 miljoner kronor, beviljad av Percy Barnevik och mörkad i årsredovisningarna.
Men larmet kring Barneviks pension besvärade familjen Wallenberg i dess kamp med schweiziskt kapital om kontrollen över ABB. Percy fick gå. Han försvann från scenen i en av dessa skandaler som utan att rucka strukturerna ger utlopp för vreden i de undre samhällslagren.
Percy Barnevik prutade på pensionen och ägnade de sista året av sitt liv åt välgörenhet för världens fattiga – i samarbete med en av storproducenterna av fattigdom, död och elände i Irak och Afghanistan, USA:s tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld.5
Familjen Wallenberg fortsatte i den avpolletterade gigantens spår. Peter Wallenberg kallade sig ännu industrialist men dumpade rader av industriföretag. Claes Dahlbäck, hans vd på Investor, hade fokus på annat än verkstäder och fabriker: ”Det är numera inte produktionen som skapar de ekonomiska mervärdena i företagen … Man kan tillverka grejerna ungefär lika bra runtom i världen.” Avgörande var i stället ”sådant som design, varumärken och strategiskt tänkande”, utsikterna till monopolvinster.6
Med riskkapitalbolaget EQT öppnade sig ett nytt affärsområde – inte långsiktigt ägande utan motsatsen, snabba klipp med främmande företag. EQT, störst i branschen utanför USA och Storbritannien, köper företag billigt, stuvar om, belånar och säljer med vinst några år senare. Investor står för knappt en tredjedel av kapitalet men gör också vinst på placeringar i EQT:s investeringsfonder. Riskkapitalbolaget är därutöver, skriver Affärsvärlden, ”ett sätt för familjen att diskret belöna lojala direktörer med välavlönade styrelsejobb och lukrativa ägarandelar i både fonderna och portföljbolagen. Något som annars är svårt i publika bolag, där media, analytiker och intresseorganisationer gallskriker vid minsta lilla bonusmiljon.”7 Enligt en uppskattning delade Investor och EQT:s chefer 1994–2006 på 12 miljarder kronor.8i Även politiker tar för sig. Pär Nuder, tidigare socialdemokratisk finansminister, blev efter avslutad politisk karriär rådgivare till EQT.
Liksom aktiekapitalet i de företag familjen kontrollerar kommer pengarna som samlas hos EQT till övervägande del från pensionsfonder, statliga institutioner och försäkringsbolag från olika länder.9 Kapitalet är kollektivt, men kollektivet, allmänheten, har det inte i sin hand. Affärsvärldens giganter förfogar över tillgångarna som privat egendom.
EQT söker sig liksom andra riskkapitalbolag till områden där riskerna är minimala. Till det mest riskfria hör skattefinansierade tjänster som privata skolor och vårdenheter. Bolaget försöker systematiskt lägga beslag på ”samhällskritisk infrastruktur”, förklarar en företrädare: ”Det ska vara stabila och skyddade kassaflöden, gärna reglerade verksamheter…”10 Mest lovande är idag den militära upprustningen.
Ju snävare utrymmet blir för lönearbetarnas företagsamhet, deras frihet att arbeta och leva efter eget huvud, desto starkare blir mystiken kring företagaren, den förgudade gestalt som personifierar kapitalet. En gigant försvinner, en annan kommer i stället, men kapitalackumulationen fortgår som den fortgått i decennier.
Berikningen av företagsamhetens självutnämnda företrädare skapar inte allmän välfärd utan ett jäkt efter avkastning som trasar sönder det omgivande samhället. Nostalgin kring tidigare kapitalister och deras samarbete med folkhemmets ledare tjänar då inget till. Marcus Wallenberg personifierade sin tid, Peter Wallenberg och Percy Barnevik en annan. Så snart borgerligheten krånglat sig ur hänsynen till arbetarklassen blev symbiosen med statsmakten ett parasiterande på det allmänna med ledande politiker på avlöningslistan.
Mikael Nyberg, Magasinet Konkret 7 oktober 2025
Min senaste bok, Kapitalets automatik (Verbal 2020) innehåller en längre intervju med Per-Erik Olson. I reportageboken Det stora tågrånet (Karneval 2011) skildrar jag den svenska järnvägens sönderfall.
1. Harvard Business Review 1991:3, https://hbr.org/1991/03/the-logic-of-global-business-an-interview-with-abbs-percy-barnevik
2. Svenska Dagbladet 891115, https://www.svd.se/arkiv/1989-11-15/21
3. Percy Barnevik: Jag vill förändra världen, Bonniers 2011, s. 266.
4. TT/Aftonbladet 980421.
5. Svenska Dagbladet 110922, https://www.svd.se/a/7678d798-4cba-3db6-bbbe-aa06bd643acc/percy-barnevik-har-en-plan
6. Svenska Dagbladet 961012.
7. Affärsvärlden 090529, http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article2554671.ece.
8. Svenska Dagbladet 111203, http://www.svd.se/naringsliv/guldkantade-krisar-for-riskkapitalister_6682448.svd
9. Realtid.se 111014, http://www.realtid.se/ArticlePages/201110/14/20111014082839_Realtid258/20111014082839_Realtid258.dbp.asp
10. Svenska Dagbladet 110504, http://www.svd.se/naringsliv/riskkapital-suktar-efter-infrastruktur_6136621.svd
