Eurovänstern tar för givet att EU ligger i linje med vänsterns internationalism. Men det finns inget självklart vällovligt i drömmarna om ett enat Europa. Dagens Nyheter 4 september 2003.
DEN 14 DECEMBER 1997 prisade professor Bo Södersten på DN-debatt införandet av ”odemokratiska former” för beslut om penningpolitiken. Det var hög tid, skrev han, att skydda även andra områden från populistiska influenser:
”Den extrema form av parlamentarisk demokrati som vi har i vårt land är i grunden ett arv från 1789 års franska revolution. Är det möjligen så att den formen av demokrati är alltför ensidig och i grunden numera har överlevt sig själv?”
Bo Södersten var hoppfull. I ”utveckling mot EMU och annat” öppnade sig alternativ.
EMU är ett försök att fjärma statsmakten från demokratin. Det är en självklarhet för dem som drivit fram projektet, men varken Göran Persson eller någon annan ja-kampanjare kommer att beröra saken. Med bistånd från några intellektuella lanseras valutaunionen som ett vänsterprojekt.
Lars Trägårdh larmar i Dagens Nyheter om en ”välfärdsstatsnationalism” som motsätter sig ”väpnad kamp, snart när oavsett mål och skäl”. Ett intressant synfel. Tvekade folkhemmets folk att stödja försvarskriget mot USA i Vietnam? Den väpnade kamp som föresvävar ja-sägaren till vänster är följaktligen något helt annat.
Paradargumentet brukar annars vara freden. Eurovänstern förespeglar oss att vi med euron överger en trångsynt nationalism för ett fredligt samarbete i linje med vänsterns internationalism. Nationalstaten förutsätts vara något för skinnskallar, nynazister och gamla reaktionärer.
Hur var det när de bruna hade sin storhetstid?
Den tyske islamologen Paul Schmitz beklagade 1937 hur den franska revolutionen fullbordat det kristna Europas sönderfall: ”Nationalstaten blev en politisk dogm, under vars tecken Europa under 1800-talet mer och mer föll samman inifrån …” Inte ens fruktan för bolsjevikerna och ”för de afrikanska folken och deras fruktsamhet” hade förmått ena Europa. Men nog var ”den muhammedanska resningen”, skrev Schmitz, ”en eftertrycklig appell till Europas solidaritet.”
Sådana drömmar var utbredda i den borgerlighet som på många håll i Europa mötte Hitler med samarbete och välvilja.
1941 höll direktör John Weibull från Landskrona föredrag om det nya Europa vid Riksföreningen Sverige-Tysklands sommarting. Han kritiserade Manchesterliberalismen och ”de ofta osunda spekulationerna”, vilka ruinerat hederliga företag och utlöst ”katastrofen 1914”. Med den tyska samordningen av handeln, och med ett framtida ”gemensamt, stabilt mynt”, ljusnade utsikterna. ”Bolsjevismens definitiva krossande” hägrade i öster, och därpå skulle utmaningen från Förenta Staterna, ”dollarjaktens förlovade land”, mötas.
”Ett enat Europa betyder också ett slut på alla krig … inom vår kontinent för all framtid.”
Jag påstår inte att EU och dess valutaunion skulle vara nazistiska konstruktioner. Poängen är en annan: det finns inget självklart ”vänster” eller på annat sätt vällovligt i drömmar om ett fredens Europa bortom nationalstater, finansspekulationer och amerikanskt fördärv. Retoriken måste skalas av och innanmätet värderas efter sina faktiska verkningar.
EU är inte en sammansmältning av nationalstater i en ny, internationalistisk gemenskap. Unionen är en allians mellan stormakter med ett antal svagare stater i följe. Valery Giscard d’Estaing, som ledde konventet om EU:s konstitution, anger riktningen. Det gäller, säger han, att begränsa småstaternas inflytande. Med de nya röstreglerna i ministerrådet, den nye EU-presidenten och andra nyordningar kommer stormakterna att stärka sina positioner.
Förändringarna hastas fram utan demokratiska hänsyn. Göran Persson har redan godtagit att den svenske riksbankschefen i framtiden, hur mycket svenska folket än bejakar euron, kommer att sakna rösträtt vid fyra möten av tio i Europeiska centralbankens styrande råd. ECB:s nya statuter tar vid fördelningen av inflytande mellan centralbankscheferna hänsyn till omfattningen av varje lands finansmarknad. Om Rumänien med över 22 miljoner invånare tar sig in i valutaunionen får landet därför finna sig i att vara en småtting i ECB-rådet jämfört med Luxemburg med 441.000 invånare. Men diktaten från de slutna sammanträdesrummen ska andra- och tredjesorteringens nationer efterkomma till sista paragrafen.
Stormakterna skapar ett system av koncentriska cirklar. I mitten de själva, med frihet att gå före de andra i utvecklingar av unionen. Därutanför övriga medlemmar, och så, i de yttersta cirklarna, alla länder i öster och söder som söker tillgång till den inre marknaden. Medlemskap kan bara ett fåtal av dem räkna med, men andra förmåner hålls i utsikt – under förutsättning att nationella lagar ersätts med EU:s påbud.
Det finns en lockelse i detta för de svagare staternas styresmän. När statsmakten frigörs ur den nationella demokratin går det lättare att avreglera arbetslivet, avveckla trygghetssystem och privatisera offentliga tillgångar. Den polske centralbankschefen manar EU-kommissionen och ECB att utöva hårdare press mot de blivande medlemsstaterna, eftersom de lokala politiska krafterna är ”så populistiska”.
Det är en hållning som gynnar överskikt i samhället men sätter övriga på undantag. I Ungern har försöken att följa EMU-diktaten utmynnat i valutakris och finansiell oro, liksom i Sverige i början av 1990-talet. Devalveringar av pensioner och annat väntar. Gränserna öppnas för tungt subventionerade jordbruksprodukter, och understöden förs över till de största odlarna. Effekten blir förödande för landets 250.000 småbönder, varnar experter. Men i västra Ungern, där vetet växer i svart, bördig mylla, väntas högre kapitalavkastning än tidigare. Där sträcker sig markerna i allmänhet över mer än 1.500 hektar. Ägare är ofta britter, tyskar och holländare.
Omvälvningarna väcker en vrede. Den kommer inte i första hand att fara fram med röda eller svarta fanor och hylla ”arbetarklassens kampenhet”. De styrande kommer, ofta med skäl, att tala om populism och nationalism, och när det blir för oroligt i de yttersta cirklarna kommer de fredsframtvingande kårerna att skickas ut.
Den vänster som nu väljer Europatanken säger också ja till detta.
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 4 september 2003
