Kapitalismen – en spökhistoria. Det är titeln på en artikel av Arundhati Roy översatt och publicerad i Clarté. Analysen rör sig från de privata residensen i Mumbai till de kämpande stamfolken i djunglerna i Indiens centrala delar. Men texten handlar inte bara om Indien. Den rör också villkoren för motstånd i vår del av världen. Ett parasitärt kapital försöker monopolisera samhällskritiken. En introduktion i Clarté nr 2/2012.
EN SPÖKHISTORIA. Så kallar Arundhati Roy den analys av den nutida kapitalismen som vi trycker i översättning på de följande sidorna. Artikeln publicerades första gången i den indiska tidskriften Outlook i mars i år. Den är skriven för en indisk publik, den hämtar exempel från Mumbais affärskvarter, skogarna i landets centrala delar och reservaten för Indiens politiska och kulturella överskikt. Men den handlar inte bara om Indien.
Familjerna Ambani och Tata har sina motsvarigheter överallt där en kapitalägande aristokrati suger näring ur det omgivande samhället, och även svenska affärsmodeller har exproprieringen av jordens kvarvarande råvarureserver till förutsättning.
Fördrivningen av stamfolken från deras trakter i Andhra Pradesh och vinstoptimeringen av kisset i blöjorna hos förbrukade svenska lönearbetare är utslag av samma globala process för utvinning av kapital.
Arundhati Roy diskuterar villkoren för motståndet. Hon skriver om den företagsfilantropi som monopolkapitalister i USA utvecklade i början av 1900-talet, hur denna välgörenhetsindustri liksom Coca-Colan penetrerat den indiska marknaden och fått lokala efterföljare. NGO-erna, non-governmental organizations uppburna av storkoncerner eller främmande statsmakter, absorberar vreden underifrån och fjärmar välmenande intellektuella från de kollektiv som hotar sponsorerna.
Det är ingen konspirationsteori, påpekar Arundhati Roy. Det handlar om de strukturella förutsättningarna för kultur och politik i en parasitär kapitalism. De kapitalackumulerande koncernerna monopoliserar offentlighetens infrastruktur på samma sätt som de lagt under sig andra delar av samhället. De köper sig en samhällskritik utan förbindelse med spöket i underjorden.
Denna utveckling är långt gången i Sverige. Det politiska och intellektuella livet fortgår i en social karantän. Jag lever själv på förlagshuset Schibsteds nåder. Andra debatterar för stall Bonniers, Stenbeck eller Ax:son Johnson. Företrädare för arbetarrörelsen (den så kallade) går ut och in i finanssfär och PR-industri, och välgörare sponsrade av storföretag och statsorgan avgör vad fred, kvinnofrigörelse och mänskliga rättigheter vill säga.
Sambandet mellan materiella förutsättningar och intellektuellt utfall är inte rätlinjigt. Sponsorerna dikterar inte dikterna och de politiska programmen. Det finns öppningar för statistiska avvikelser. Men ju större rikedomar som hopar sig i överskiktet, och ju svagare det undre motståndet blir, desto större är sannolikheten att tankebanorna följer det klassintresse som står för levebrödet.
Ändå blir de översta bland de översta aldrig kvitt oron över rörelserna i samhällets nederdel. De tycker sig se ett klasshat därnere. De fruktar att någon ska släcka ljuset i glaspalatset.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2012
