Ekonomhistorikern Örjan Appelqvist har publicerat en mycket läsvärd bok om den ekonomiska krisen och dess förspel. Varför ska spekulanterna ohämmat få sprätta iväg pengar i finansiella projekt utan allmännytta medan staten är förhindrad utveckla ekonomi och samhälle, undrar han. Det är en högst berättigad fråga. Men förhoppningarna om EU är missriktade. En recension i Clarté nr 2/2012.
EKONOMHISTORIKERN Örjan Appelqvist har publicerat en lärorik och pedagogisk bok om den kris som härjar de rika kapitalistiska länderna. Det är en samling analyser från förloppets inledning i USA till fortsättningen i Grekland och EU.
Han låter oss följa svindelkonjunkturens vindlingar genom alltmer sofistikerade spekulationer och finansinstrument ner i det systematiska sammanbrottet. Kraschen 2008 öppnade för en keynesiansk renässans. Den skulle bli kortvarig, förutsåg Appelqvist. Han pekade också på svagheterna i den reflexmässiga stimulanspolitiken. Det har mest handlat om att pumpa nytt liv i den finansmarknad som fallerat. Nu kommer, som väntat, kraven på ett nyliberalt stålbad som räddning ur de statsfinansiella påfrestningarna.
Appelqvist verkar i ett keynesianskt nätverk inom EU, men han sätter Gunnar Myrdal framför Keynes (och avkoken på honom). Statliga försök att genom efterfrågestimulanser avhjälpa kriserna räcker inte långt och är svåra att sätta in i rätt tid. Det var inte New Deal utan upprustningen och kriget som fick USA ur krisen på 1930-talet, påpekar han.
Myrdal förordade en statlig samordning av investeringarna, ett mått av kapitalistisk planhushållning. Den politik som nu nått vägs ände har tvärtom medfört strikta restriktioner för statens möjligheter att investera långsiktigt i utbildning och infrastruktur. Antiinflationspolitiken har varit riktad mot löner och allmän välfärd medan priserna på fastigheter och andra tillgångar fått rusa iväg och den statliga sedelpressen outsourcats till bankerna.
Varför ska spekulanterna ohämmat få sprätta iväg pengar i finansiella projekt utan allmännytta medan staten är förhindrad utveckla ekonomi och samhälle?
Det är en högst berättigad fråga.
Men när Appelqvist ska förklara oförnuftet kommer han inte mycket längre än till de ideologiska förvillelserna. Om politiken är så uppenbart korkad finns det rimligen starka materiella intressen bakom den. Det har Appelqvist inte tänkt närmare på. I stället förundras han över politikernas kortsynthet och drömmer federalistiska drömmar om vad EU skulle kunna åstadkomma om ledarna vore klokare.
Det blir missriktat och naivt. I krisen framträder EU allt tydligare som en reaktionär stormaktsallians till gagn för en parasitär kapitalistisk överhet. Då får vi nog knyta andra förhoppningar till vår vrede.
Den brutala galenskapen
Hur spekulationen förstör ekonomin
Örjan Appelqvist
Plantago Media 2011
Mikael Nyberg, Clarté 2/2012
