S-ledaren Stefan Löfven vill inte ha något stopp för profiterandet på välfärdstjänsterna. Bättre insyn och strikta kvalitetskrav ska dämpa vinstjäktet. Men hur gick det när detaljerade kapitaltäckningskrav skulle säkra världens banksystem mot allvarliga kriser? Så länge de underliggande drivkrafterna lämnas orörda blir löften om regler och kontroller bara lugnande medel för den allmänna opinionen. En artikel i Aftonbladet 25 oktober 2012.
REAN HOS EXPERT blev en succé, berättar konkursförvaltaren i radion. Tror jag det. Kön ringlade långt ut på Farsta Torg första dagen.
Men den största utförsäljningen, århundradets chockrea, omtalas aldrig i TV-reklamen. Jag tänker på de allmänna tillgångar som dumpas på den privata marknaden.
För ett par år sedan avslöjades hur lokala chefer i Stockholm gjort miljonklipp på att ta över offentlig verksamhet. Kommunala förskolor lades ner och återuppstod i privat regi. De nyblivna företagarna betalade bara för stolar, bord och leksaker.
Väljare blev upprörda och jurister och EU-organ hade synpunkter på konkurrensneutraliteten. Ansvariga politiker kände sig tvingade att ingripa mot den fiffiga affärsmodellen.
Det är dock inget som hindrat entreprenörerna i branschen, avslöjar tidningen Arbetet. I februari 2011 stängdes enheten för personlig assistans i Skarpnäck. Brukarna var borta. De hade blivit kunder hos aktiebolaget Bonzi, som också övertagit personalen. Ett par chefer hade bildat företaget ett halvår tidigare och sålt 91 procent av aktierna för en hemlig summa till Team Olivia, en vårdkoncern ägd av ett riskkapitalbolag med säte i ett skatteparadis.
Cheferna var ännu anställda av kommunen när de värvade kunder och personal till sitt företag. Assistenterna kallades till informationsmöte och fick veta att den kommunala verksamheten skulle upphöra. Således gällde det att söka jobb på det privata företag som skulle ta över.
Ansvariga politiker svär sig fria. Enligt Team Olivia var de fullt införstådda med upplägget.
Verksamhetschefens årsinkomst steg från 600 000 kronor till över en miljon efter affären. Det nybildade bolaget, nyss en inrättning i skattebetalarnas ägo, värderas till 28 miljoner kronor.
Fallet visar hur svårt det är att få styrsel på det vinstjäkt som i bred politisk enighet släppts lös på det offentliga området.
LO:s valda ombud beslöt i våras att organisationen ska ”verka för att en non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg”. Liknande krav reses i flera motioner till socialdemokraternas partikongress i april. I morgon ska partistyrelsen ta ställning, men Stefan Löfven har redan passat på att offentligt slå fast partilinjen: Något stopp för profiterandet ska det inte bli. Vinsterna ska i stället hållas nere med hjälp av bättre insyn i de privata bolagens ekonomi. Till detta kommer senare, förklarar partiledaren, förslag om hårdare kvalitetskrav i upphandlingarna.
Med undantag för en propå om meddelarfrihet för anställda i skattefinansierad privat verksamhet tillhör allt standardrepertoaren. Ansvariga politiker lovar bättre insyn, hårdare övervakning och tuffare kontrakt så snart de ställs till svars för tågstopp, betygsinflation och vanvård på ackord. De sätter inte återgången till 1800-talets marknadskaos och fattigauktioner i fråga, de diskuterar hur det hela ska ordnas på bästa sätt.
Då blir det inte mycket av krafttagen.
En orsak är att marknadsmekanismen redan i utgångsläget för med sig stora kringkostnader. Utgifterna för byråkratin kring drift och underhåll av järnvägen mer än fördubblades när banunderhållet konkurrensutsattes. Om kontrakten ska förlängas med hundratals sidor detaljerade föreskrifter och varje mått och steg hos entreprenörerna övervakas riskerar kostnaderna att stiga tvärs genom alla budgettak.
Därtill är det osäkert vad paragrafer och kontroller förmår när vinstjäktet tagit fart.
Nyligen presenterade Andrew Haldane vid Bank of England en analys från finansvärldens horisont. 2004 drog den internationella Baselkommittén upp nya riktlinjer för hur bankerna skulle bli starka nog att motstå svårare kriser. Med hjälp av sofistikerade uträkningar uppsattes mål för kapitaltäckningen vid olika typer av finansaffärer. Så kom kraschen 2008 och banker gick omkull till höger och vänster. Klarade sig banker som uppfyllde Baselkommitténs krav bättre än andra? Nej, visar Haldane. De påbjudna riktlinjerna visade sig ha noll och intet värde för att förutsäga bankernas överlevnadsförmåga.
Dåliga regler? Säkert. Baselkommittén utfärdar som bäst nya påbud. Men det handlar bara om att ge allmänheten en känsla av att något görs åt saken, förklarar John Kay, kommentator i Financial Times. Så länge de strukturer och drivkrafter som framkallar instabiliteten på finansmarknaderna lämnas orörda får förfinade regelverk och skarpare övervakning ingen större verkan. Nya nyckeltal och rättsliga krav blir som kvalitetsmåtten i de offentliga upphandlingarna mål att kringgå, fuska sig till eller uppfylla in absurdum.
Vi har förbud mot mutor, förskingring och trolöshet mot huvudman. Vi har föreskrifter för att säkra statligt och kommunalt anställda tjänstemäns oväld och omsorg om det allmänna bästa. Men när de parlamentariska organen samtidigt ordnar huggsexa på offentliga tillgångar och ger finansbolag och enskilda fri dragningsrätt till statliga medel tappar regelverken snart sin verkan. Paragraferna flagnar som reklamen i fönstren till den stängda Expertbutiken. Innanför är det tomt efter chockrean.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 25 oktober 2012
