Den svenska regeringsförklaringen hösten 2006 rymmer inte ett ord om Irak. Ett uttryck för bristande intresse? Knappast. Kriget i Irak är för utrikesminister Carl Bildt en personlig angelägenhet. Han är en av de ansvariga för det. 2003 hjälpte han Vita huset med mobiliseringen. Aftonbladet 27 oktober 2006.
LIK LÄGGS VID LIK i en länga utan ände. Förskansade i sin gröna zon sprider Bagdads befriare Hellfiremissiler, fosforbomber och dödspatruller över landet. Förbrukningen av ammunition är av en sådan omfattning att produktionskapaciteten knappt förslår. Men höstens svenska regeringsförklaring rymmer inte ett ord om denna pågående, faktiska massförstörelse. Ett uttryck för bristande intresse? Knappast. Kriget i Irak är för utrikesminister Carl Bildt en personlig angelägenhet. Han är en av de ansvariga för det. De första månaderna 2003 hjälpte han krigsaktivisterna i statsorgan och privata tanketruster i USA med mobiliseringen för den sedan länge planerade marschen mot Bagdad.
Hösten 2002 hade det sett illa ut för krigsföretaget. Trots den påbjudna hysterin efter terrordåden den 11 september 2001 visade opinionsmätningar i USA sviktande stöd för ett militärt angrepp. Vita huset tog därför initiativ till ett organ med uppgift att vända utvecklingen, Committee for the Liberation of Iraq, Kommittén för Iraks befrielse. I sällskapet fanns tre befälhavare från Gulfkriget 1991, bland dem Buster Glosson, strategen bakom den framgångsrika förödelsen av Iraks civila infrastruktur, med sjuka och döda barn i tiotusental som collateral damage de följande åren. Här fanns också framstående politiker som demokraten Joseph Lieberman och republikanerna John McCain och Newt Gingrich, orientalisten Bernard Lewis, fackföreningsbossen James Hoffa, förre CIA-chefen James Woolsey och en räcka nykonservativa ideologer. Flera i gruppen hade anknytningar till underrättelseväsendet och krigsindustrin. En av ledarna, Bruce Jackson, kom från Lockheed Martin. En annan, före detta utrikesministern George Shultz, tillhörde ledningen för Bechtel.
Irak utgjorde en “påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”, hette det i programförklaringen. Därför måste USA och dess allierade byta regim i Bagdad. Kommittén utfäste sig att efter fullbordat värv främja återuppbyggnaden av landet, en uppgift som byggjätten Bechtel och de privata entreprenörerna i sällskapet säkert fann angelägen.[1]
Formellt var organisationen fristående, men samarbetet med regeringen var tätt. Det handlade om att bearbeta offentlighetens infrastruktur, att vinna opinionsbildare och journalister för saken, och sedan, när tiden var inne, marknadsföra kriget i massiv skala.[2] Ahmed Chalabi och andra exilirakier med rötter i den monarki som störtats i den irakiska revolutionen 1958 försåg kampanjen med ständigt nya och alltmer fantasifulla uppgifter om Saddam Husseins arsenaler av massförstörelsevapen och hans konspirationer med terroristerna i al-Qaida.
I Europa tågade folk i väldiga demonstrationer mot Vita husets planer, och ledarna i Paris och Berlin trilskades. Vid Kosovokrisen hade de glatt satt sig över FN-stadgan, men nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Där var utsikterna att få sanktion för kriget synnerligen osäkra. Krigsaktivisterna i USA tvekade inte att skjuta FN åt sidan, men bilden av en frihetens förkämpe som i världssamfundets namn jagar terrorister och massförstörelsevapen längs Eufrat och Tigris stränder skulle bli svår att vidmakthålla utan något “världssamfund” att visa upp.
Här kom en före detta svensk statsminister till undsättning.
Randy Scheunemann, direktör vid Committe for the Liberation of Iraq och före detta rådgivare till försvarsminister Donald Rumsfeld, frågade Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigskampanjen. Det ville Carl Bildt.[3] I januari 2003 etablerade sig kommittén i Europa med ett internationellt rådgivande utskott. Bland dem som lät sig värvas fanns två före detta presidenter och tre före detta utrikesministrar från Baltikum och Centraleuropa, en tidigare chef för den tyska krigsmakten, de engelska journalisterna Christopher Hitchens och Misha Glenny, en palestinsk affärsman bosatt i New York samt ytterligare några politiker och skribenter. Bildt delade ordförandeskapet med den polske före detta dissidenten Adam Michnik.
Gary Schmitt, sekreterare vid kommitténs högkvarter i USA, förklarade: “Ett av våra syften är att visa folk här och i Europa att det finns en massa framstående européer som förstår hotet från Saddam Hussein och nödvändigheten att göra något, vare sig Förenta Nationerna agerar eller inte.”[4] Om inte FN och folkrätt tillät USA att gå till angrepp fanns det andra som ställde upp.
– Det vi gjorde i kommittén var avgörande för uppbygget av en koalition mot Saddam Hussein, säger Randy Scheunemann. En person av Carls format, med hans bakgrund, och dessutom från Sverige, var naturligtvis väldigt betydelsefull. Genom hans kontaktnät och det faktum att han skrivit på fick vi med oss flera av de andra i rådet.
Rådgivarna hade inga formella sammankonster och ansvarade inte för någon organiserad verksamhet av den typ som brukar förekomma vid think-tanks i USA.
– Vad de framför allt gjorde, fortsätter Scheunemann, var att förse oss med flera röster på flera språk i flera huvudstäder i Europa. Vi räknade aldrig hur många intervjuer var och en av våra medlemmar av det internationella rådet gav, men det var åtskilliga. Vår uppgift var att vara ett offentligt språkrör och ett slags sambandscentral för medier som reportrar kunde vända sig till när de skulle skildra utvecklingen i Irak. Carl var djupt involverad i det, och han var själv en stark röst i debatten.
Bruce Jackson, kommitténs ordförande, hade tidigare varit officer i den militära underrättelsetjänsten och under sin tid på Lockheed lett lobbyarbetet för Natos utvidgning till Polen, Tjeckien och Ungern. Ytterligare tio stater i Östeuropa hade ansökt om Natomedlemskap. Jackson klargjorde för dem att deras utsikter avsevärt skulle förbättras om de slöt upp bakom president Bush i marschen mot Bagdad. Han hjälpte dem också att formulera ett gemensamt brev till stöd för kriget. Vita huset distribuerade dokumentet till världens massmedier via Committee for the Liberation of Iraq samma dag som Colin Powell i säkerhetsrådet radade upp, som det då hette, ovedersägliga belägg för Saddam Husseins innehav av massförstörelsevapen.[5]
Uttalandet från “det nya Europa” var en diplomatisk framgång för Vita huset, men med stödet i de berörda länderna var det si och så. Sloveniens premiärminister förklarade strax att det var ett misstag att underteckna det öppna brevet.[6]
Carl Bildt velade inte. I en artikel inför den första årsdagen av terrordåden den 11 september 2001 varnade han för en snabbt växande, alltmer marginaliserad och desperat befolkning i Nordafrika och Mellanöstern. “Detonationer” hotade oljan som “världen” är beroende av. Således måste Sverige, ansåg Bildt, överge de sista resterna av neutralitetspolitiken, sätta sig vid “alla de internationella rådsborden” och “ta vårt ansvar, också i situationer där inga vägar är enkla”.[7] Det var Irak, Nato och ett militärt rustat EU han hade i tankarna.
Själv var Carl Bildt med i de sällskap där strateger från båda sidor av Atlanten avhandlade utvecklingen. Han kände till hur statsorganen och tanketrusterna i USA kalkylerade med ett tilltagande beroende av oljereserverna i Saudiarabien och Irak. Han visste att man före den 11 september övervägt en politiskt reträtt, ett lättande av de ekonomiska sanktionerna mot Irak, för att få igång oljeinvesteringarna i landet.[8] Men nu var läget annorlunda. Nu lanserade nykonservativa krigsaktivister storstilade planer för regionen.
Bildt var ingen ahlmarkare som rusig av inbillad rättfärdighet ältade den egna sidans billigaste retorik. Han var oroad över sina amerikanska vänners gränslösa tilltro till den egna makten och deras förbindelser med Likudregeringen i Israel, han höll distans till det mest hysteriska larmet om massförelsevapnen och han varnade för de komplikationer som väntade.[9] Men då det gällde marschen mot Bagdad tvekade han aldrig.
Statssuveräniteten måste skjutas åt sidan, förklarade han i Expressen i november 2002: “…vi /kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.[10] Visserligen var Saddam Hussein inget överhängande hot, tillstod Carl Bildt i International Herald Tribune i januari 2003. Men en konfrontation var enda möjligheten att få slut på det svåra tillstånd Irak befann sig i. De ekonomiska sanktioner FN påbjudit var, menade han, både ineffektiva och moraliskt tveksamma. Några utsikter att häva dem fanns emellertid inte så länge Saddam Hussein satt kvar. Det hade nämligen Vita huset bestämt. Följaktligen fanns det “ingen återvändo”.[11]
Carl Bildt berörde här den verkliga skärningen i det pågående diplomatiska spelet. Irak hade för länge sedan avvecklat sina massförstörelsevapen, det är idag allmänt bekant. Men USA hade med stöd av Storbritannien gjort klart att det undantagstillstånd man försatt landet i skulle fortvara så länge Saddam Hussein satt kvar, vad än vapeninspektörer och andra hade att anföra. Med sin vetorätt i säkerhetsrådet blockerade de varje försök att avveckla embargot. För de styrande i Bagdad återstod att med smuggling och politiska manövrar försöka lösa upp sanktionsregimen. Varpå Vita huset rustade för nytt krig.
Irak befann sig redan i ett krigsliknande tillstånd, ansåg Carl Bildt. Då var det lika bra att låta de amerikanska pojkarna avsluta jobbet i Bagdad: “Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”[12]
Tre och ett halvt år senare sitter befriarna i sin bunker i Bagdad och skickar död och förintelse längs Eufrat och Tigris stränder. Korrespondenten Robert Fisk frågar en irakisk vän om han ändå inte är glad att USA och dess allierade störtat Saddam Hussein. “Ni stödde honom”, svarar vännen. “Ni stödde honom när han invaderade Iran och vi dog i tiotusental. Sedan, efter invasionen av Kuwait, påbjöd ni sanktioner som tog livet av tiotusentals av våra barn. Och nu störtar ni Irak i anarki. Och ni vill att vi ska vara tacksamma?”[13]
Den nytillträdde svenske utrikesministern är, som hela kotteriet bakom krigsföretaget, bekymrad över utvecklingen. I ett inlägg på sin blogg sommaren 2005 citerar han en vän med erfarenhet, Henry Kissinger: “Seger över upproret är den enda meningsfulla strategin för återtåg.”[14] Carl Bildt instämmer. Vad gör regeringen?
Mikael Nyberg, Aftonbladet 27 oktober 2006
(Artikel väckte ingen nämnvärd uppståndelse när den publicerades. Inte ens Aftonbladets nyhetsredaktion gjorde något av avslöjandet. Några månader senare blev saken en stor nyhet i Expressen, en tidning som själv energiskt deltagit i uppladdningen för kriget.)
NOTER
[1]. Committee for the Liberation of Iraq, Mission statement. Kommitténs hemsida är numera nedlagd, men programförklaringen finns att tillgå på <http://www.xs4all.nl/~ac/nieuwe_oorlog/een_jaar_vs.htm>.
[2]. Washington Post 021104, The American Prospect 030501, <http://www.prospect.org/print/V14/5/judis‑j.html>.
[3]. Telefonintervju med Randy Scheunemann 061018.
[4]. Washington Times 020124, citerad genom <http://www.dedefensa.org/article.php?art_id=576>.
[5]. International Herald Tribune 030220, The American Prospect 030501, <http://www.prospect.org/print/V14/5/judis‑j.html>.
[6]. The American Prospect 030501, <http://www.prospect.org/print/V14/5/judis‑j.html>.
[7]. DN 020910.
[8]. Strategic Energy Policy. Challenges for the 21st Century, Report of an Independent Task Force Cosponsored by the James A. Baker III Institute for Public Policy of Rice University and the Council on Foreign Relations, 2001, s 46f.
[9]. Expressen 021104, Carl Bildt m.fl.: Pre-emptive Military Action and the Legitimate Use of Force, ESF Working paper No. 11, February 2003, <http://aei.pitt.edu/1957/01/ESF_WP11.pdf>, Carl Bildts veckobrev 24 februari 2003, <http://bildt.net/index.asp?section=107&id=289>.
[10]. Expressen 021104.
[11]. International Herald Tribune 030128.
[12]. A.a.
[13]. Independent 061008, <http://news.independent.co.uk/world/fisk/article1814843.ece>.
[14]. Bildt comments, 050812, <http://bildt.blogspot.com/2005/08/henry‑kissinger‑on‑exit‑strategies.html>.
