Maciej Zaremba har föredömligt gisslat New Public Management-eländet inom sjukvården i Sverige. Men det finns en försåtlighet i hans argumentation. Läkare och lärare ställs mot butiksbiträden och sopåkare. För de senare duger det löpande bandets diktatur. I den mån Zaremba intresserar sig för produktionsförhållandena inom industrin avslöjar han en djup okunnighet. En artikel i Clarté 2/2013.
MACIEJ ZAREMBA HAR I EN SERIE artiklar i Dagens Nyheter gisslat det nya styrsystem som drabbat den svenska sjukvården. Med enkla, mätbara mål, och belöningar knutna till dessa mål, skulle marknadsmekanismens fördelar introduceras inom det offentliga. Resultat: penningjäkt, vanvård och upplösning av yrkeskulturen.
Hans kritik av detta New Public Management-elände är, som många anställda inom vården omvittnat, träffande. Men i kritiken gömmer sig också ett försåtligt argument.
När den svenska kapitalismens förvaltare började riva och slita i välfärdssystemen för 30 år sedan drog de fördel av en pågående ideologisk uppgörelse med det samförstånd som omgärdat folkhemsbygget. Tidigare hade social ingenjörskonst och vetenskaplig företagsledning mött kritik från annat håll – klassmässigt underifrån, politiskt från vänster. Folkhemsförnuftet avslöjades som ett förnuft i kapitalets tjänst. Men nu vände sig intellektuella, uppmuntrade av kapitalägarnas kampanjorgan, mot själva strävan att ”lägga livet till rätta”, det vill säga medvetet planera samhällets utveckling. Förnuftsraseriet, räknandet och kalkylerandet, tycktes vara roten till allt ont. Mot välfärdsstatens byråkratiska regelverk ställdes den enskilda människan och hennes frihet.
Det var en tankelinje som anknöt till gammal borgerlig misstro mot demokrati och jämlikhetssträvanden. Den underlättade introduktionen av marknadsmekanismer inom det offentliga, förvandlade privatiseringar till valfrihet och gjorde etik av angreppen mot fackliga och sociala rättigheter. En av de främsta i spåret var Maciej Zaremba. Han är kvar där än. Det förtar inte värdet av den kritik han nu riktar mot nyordningen av sjukvården men gör det svårare för motståndet att finna kraft och riktning.
I en typisk formulering ondgör sig Zaremba över att politiker betraktar samhället ”som en maskin som man kan manipulera”. Strävan efter jämlikhet, en iver att göra ”demokratin … mera demokratisk”, sägs hota läkarprofessionen. Politikerna jämställer vården och andra ”värdestyrda verksamheter” med att köra plogbil eller sitta i snabbköpskassan. Jantelagen tystar de svenska läkarna, gör dem lågmälda ”när de påpekar att de trots allt är läkare, inte expediter i en butik”.
Zaremba förutsätter att det som nu drabbar ”professioner” inom vården, skolan, konsten och universiteten lämpar sig för ”producenter” i industri, detaljhandel och andra mätbara verksamheter.
Argumentet avslöjar en okunnighet om följderna av konkurrensutsättningen på andra områden. När plogbilarna anförtros Peab och andra privata företag uppvisar snöröjningen samma systematiska dumheter som den marknadsstyrda vården. Devalveringen av yrkeskunnandet pågår på båda håll.
Argumentet avslöjar också en karakteristisk skevhet i kritiken. Zarembas upprördhet inskränker sig till förhållandet mellan patienten och vårdaren. Produktionsvillkoren är av intresse bara i den utsträckning de får följder för det som produceras. Han visar förtjänstfullt hur skiftet från vård efter behov till vård efter prislista leder till en upplösning av medmänsklig omtanke. I nästa stund rekommenderar han prislistans regim för verkstäder och butiker utan en tanke på följderna för de arbetande människorna. Så får även bilden av vårdens villkor en säregen karaktär: den planerade underbemanningen, jäktet genom arbetsdagarna, springluncherna, magsåren, värken i rygg och leder, syns inte till.
Zaremba noterar förstås att New Public Management brukar åtföljas av produktionsmetoder inspirerade av den japanska bilindustrin, lean production i amerikansk terminologi. Det kommenterar han längs två linjer.
Först: Toyotas leankoncept passar inte vården.
Sedan: Toyotas leankoncept är inte så dumt. Problemet är tillämpningen. Lean-filosofin bygger ”på att människor arbetar effektivast om man respekterar deras yrkeskompetens och ger dem frihet att göra sitt bästa”, men när den ”skulle överföras till västvärlden tömdes den i många fall på sin moraliska kärna”.
Den moraliska kärnan?
Managementkonsulter har i årtionden berättat om hur japanska bilarbetare förärats makten över produktionen, sjungande tar plats vid de löpande banden och med friskt mod möter konkurrensens alla utmaningar.
Det är sagor.
Forskaren Terry L Besser, som i mycket delar uppskattningen av det japanska företaget, studerar Toyotas mönsteranläggning i Georgetown, Kentucky. Redan ett år efter öppnandet lider många av arbetarna av förslitningsskador. De upprepar samma handgrepp 450 gånger om dagen, förvandlar sig till automater med armar och ben som rör sig utan intellektets medverkan.
Greenly, en av montörerna, får nervbanorna i handen förstörda. I månader uthärdar hon smärtor och domningar:
”När jag körde hem en dag efter att ha gjort mitt jobb om och om igen började min hand dra ihop sig i kramp. Jag tänkte att, oj, oj, nu blir man krympling… Jag hade is på den till halv tio den kvällen och den lugnade ner sig. Men jag tror inte att jag pallar mycket mer…”
Hon undviker hushållsarbete, hon slutar bowla och skriva brev. Hennes kropp tillhör det löpande bandet.
Det är modellen också för den digitala erans spjutspetsföretag.
Financial Times rapporterar om Amazons lager i Rugeley i England. Ovanpå en nedlagd kolgruva sträcker sig en byggnad stor som nio fotbollsplaner. Där drar flera hundra expeditörer i brandgula västar vagnar genom ändlösa rader av hyllor med varor.
Jag kan föreställa mig deras arbetsdagar. Jag var lagerarbetare på deltid i 14 år. Våra prestationer mättes varje dag, redovisades på listor på väggen vid orderluckan och omräknades till kronor och ören i lönespecifikationen. Order, rader, vikt, order, rader, vikt, dag efter dag, vecka efter vecka.
Var du för långsam fick du förmannen på dig, men så länge du höll dig över garantilönen hade du ackordets tveeggade frihet att själv bestämma arbetstakten. Jag tillhörde ackordshetsarna, jag kunde fylla rullpallar med 2,5 ton frukt och grönsaker på en timme och få iväg 10, 15, 20 ton om dagen. Det handlade inte i första hand om muskelstyrka. Det var tankearbete och erfarenhet som avgjorde. Det gällde att kunna alla knepen, planera pallarna och hitta den snabbaste vägen bort till uppställningsplatsen.
Det straffade sig att på heltid jäkta efter ackordet – rygg och leder tog stryk – men vi hade utrymmen för andhämtning. När det var lätta dagar och orderna var slut kunde vi ta långlunch, spela schack och eller bara sitta och ta det lugnt. Samvaron – tugget, hyssen, sångerna och diskussionerna – gav liv åt arbetslivet.
Lagret i Rugeley liknar ett ”slavläger”, berättar anställda för sina vänner.
För organiseringen av arbetet litar Amazon till experter från Toyota. Det är hårda gossar, förklarar en av de högsta cheferna belåtet: ”… de är inte rådgivare, de är förolämpare, de är verkligen inte snälla … De är samurajer, de absolut sista samurajerna, killarna från Toyotas fabriker.”
Arbetet i Rugeley pågår dag som natt i åttatimmarsskift med en halvtimmes rast. De flesta arbetarna har inget fast jobb, de levereras av bemanningsbolag. Lönen ligger en penny över gällande minimilön. Daglönarna hoppas få anställning hos Amazon någon gång i framtiden, då tillkommer pension och vinstandel, men den som går hem sjuk eller skadad från sitt skift riskerar att få sparken. Tre prickar och du är ute!
Det är inte tal om att arbeta efter eget huvud. Expeditörerna har en liten dator med ett satellitnavigeringssystem som talar om för dem exakt vad de ska göra. Varje steg är centralt övervakat. ”Du är ett slags robot, men i mänsklig form”, förklarar en av cheferna.
På skärmen ser arbetarna i realtid hur de förhåller sig till dagens prestationsmål. Förmaningar från cheferna poppar upp om de ligger efter. Expeditörerna varnas särskilt för att tala med varandra. Varje sekund av arbetstid ska avkasta sig i årets bokslut.
På väg från arbetsplatsen passerar arbetarna en docka i papp, en glad kvinna i naturlig storlek. ”Det här är det bästa jobb jag någonsin haft”, utbrister hon i en pratbubbla.
Det finns inget i dessa tillämpningar av Toyotamodellen som svär mot rapporterna från golvet från företagets fabriker i Japan. Den moraliska kärnan är lika substantiell i sin originalförpackning. Satoshi Kamata, säsongsarbetare en höst vid Toyotas fabrik i Nagoya, beskriver i boken Japan in the Passing Lane från 1984 en förbrukning av mänskligt produktionsmaterial driven till det yttersta.
Upplösningen av professionen, kollektivet av yrkeskunniga hantverkare, är utmärkande för den kapitalistiska produktionen. Lean är en förlängning av metoder för exploatering av arbetskraften som Frederick W Taylor och Henry Ford utvecklade i den nordamerikanska industrin vid förra sekelskiftet. Genom att förvandla verkstadsarbetaren till en levande maskin, in till minsta ögonrörelse utmätt och standardiserad, gick det att påskynda utvinningen av mervärden ur produktionen.
Samma form av industrialisering drabbar nu sjukvården. De stora partierna är sedan årtionden tillbaka överens om att för bankernas och storföretagens skull utarma vård, skola och omsorg och auktionera ut resterna. Det kräver att de kollektiv som efter lagregler och yrkeskoder betjänat allmänheten stukas och inordnas i fabriksdiktaturens marknadsmässiga rutiner.
Det hjälper då inte att ropa efter moralisk upprustning. Zaremba anför rader av upprörande exempel från den svenska sjukvården, och mejlboxen på DN:s kulturredaktion fylls med över tusen vittnesmål från läkare, sjuksköterskor, patienter och anhöriga. Men från ansvariga politiker hörs inte ett pip.
Zaremba vänder sig mot ”jantelag och populism från vänster”, men det är just i den jämlikhetsiver han hånar som utvägar öppnar sig. Ett försvar för läkarens rätt att höja sig som ”en elit” över butikskassörskan förskingrar den kraft som finns i det gemensamma intresset. Vårdens professioner står inte mot fabrikernas och serviceinrättningarnas producenter. Anspråken från en parasitär finansaristokrati tvingar båda grupperna att värja sig.
Ansvariga politiker lovar gärna att höja de vårdanställdas status. Nya karriärvägar och belöningar för de duktigaste ska som i skolan rädda yrket. Det är billiga löften som inte leder någonstans.
Jag såg nyligen en pjäs om arbetslivet, Hopsnackat, ett lärostycke om kollektivets möjligheter. I ramberättelsen lyckas ett gäng sophämtare få ut lön som företaget sökt blåsa dem på. De sätter sig, de vägrar att köra ut. Men det hela är mer komplicerat än så. Pjäsen, som bygger på erfarenheter från lokala fackliga strider, handlar om hur man gör för att hålla ihop och få kraft i motståndet.
Det är något för vårdens försvarare att lyssna till. Läkare och sköterskor – och patienter och anhöriga – kan lära av sophämtarna.
Det har kanske redan börjat. Sedan två år tillbaka vägrar nyblivna sjuksköterskor att ta anställning med mindre än att de får en anständig lön, och på sjukhus runtom i landet börjar vrede och förtvivlan att ta sig organiserade uttryck.
Som det heter i pjäsen: ”Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.”
Mikael Nyberg, Clarté 2/2013
